Banjo-Herren

Att gå och oroa sig för tappade linser väckte minnen till liv...
Året var 1989. En hårfager Håkan Södergren gjorde succé på Svensktoppen med Nu tar vi dom, Christer Pettersson dömdes till livstid för mordet på Olof Palme och en blivande bloggare, som då bara var Banjo-Pojken gick okysst i sin hemby Åhus. (På den tiden hette jag alltså Jopan Bojnek....)

Att vara okysst i artonårsåldern var ju inget man var stolt över så när det plötsligt uppenbarade sig ett tillfälle för romans så var det ju inte så att man sprang och gömde sig. Hon hette Susanne och var från grannkommunen och var väldigt lång men fantastiskt söt. Jag hade genom att få gängstryk helgen innan (sånt fick man redan 1989, men inte f-n var det nån som hoppade på ens huvud!) lyckats väcka hennes medlidande och genom att inte försöka slå tillbaka (jag var inte trött på livet då heller) väckt hennes respekt. Det var kärlek i luften och vi skulle träffas på dåtidens inneställe för omogen ungdom i Kristianstad; Brissman! Ah, Brissman! Vilka minnen....och minnesluckor....

Nåväl, det visade sig när Susannes kompisar dök upp att Susanne hade tappat en lins och vänt om hemåt. Och det är nu ett flyt jag inte upplevde igen förrän i Örebro för en och en halv vecka sedan infann sig. Istället för att bara ge upp, som jag annars hade för vana att göra vid den tiden, så gav jag mig ut i natten på jakt efter kärleken. Bussen till grannkommun hade inte avgått ännu och jag fick tag i henne just utanför stället. Jag hade inte linser då och visste inte mycket om dem, mer än att de ibland kunde hamna på sniskan, vilket jag också föreslog för Susanne. Hon var skeptisk men en kompis till henne tittade efter och nog satt den där på sidan! Ivrig att få den på plats tog Susanne då ut linsen, mitt i höstblåsten, och skulle sätta den på plats igen, något som om det lyckats förmodligen svidit något vansinnigt. Det lyckades inte. Linsen blåste bort.

Det som hände sen är helt sagolikt och jag kan inte förklara det på annat sätt än att Sankta Lucia, optikernas skyddshelgon, ville att jag skulle få hångla.
Tjejerna dök ner på knä och började frenetiskt leta i mörkret och blåsten efter linsen. På den tiden var kontaktlinser gjorda av äkta, transplanterade hornhinnor och kostade miljoners miljarder, nämligen. Jag dök inte direkt utan stod kvar och resonerade. På hösten fladdrar inte bara linser i luften utan även höstlöv. Höstlöv samlas i speciella lövhögar. Linser borde, i brist på egna linshögar, också samlas i dessa lövhögar, det är enkel aerodynamik (tror jag). Just bredvid mig låg en liten lövhög som påpassligt lystes upp av en gatlampa. Jag böjde mig ner, lyfte på det översta lövet och där låg linsen och glittrade i gatlampans sken! Detta är dagsens sanning.

Nu försökte Susanne inte sätta in linsen fler gånger och det var också tydligt att det inte var begränsad synförmåga (begränsad synförmåga hos tjejer har för övrigt varit ett av mina trumfkort i raggningssvängen) utan mera finansiell förlust som fått henne att vilja åka hem. Hon var mycket tacksam.

Vi blev aldrig ihop på riktigt sen, men det är en bra historia i vart fall.