Tvångstankar
Ibland är världen bra liten.
Jag satt på min kära röda linje för en tid sedan och hade en stor väska med mig. Eftersom det värsta jag vet är att vara i vägen så brukar jag sitta med väskan i knät, men eftersom det här var en helg och tåget var bara halvfullt hade jag tagit mig friheten att sätta upp denna väska (som kallas Wassberg eftersom det är en säck) på en sits. Där satt då Wassberg och jag i godan ro i en fortfarande halvtom (eller halvfull, det beror på hur man ser det) vagn. Plötsligt kände jag hur Wassberg började knuffa på mig. Skumt, tänkte jag, ity Wassberg endast har namnet och ej livsgnistan gemensam med den gamle skidkungen. Jag tittade åt Wassbergs håll och märkte hur någon höll på att knuffa över Wassberg till mig för att sitta på hans plats! Sa jag att vagnen var halvtom?
Det fick mig att tänka tillbaka på våren 1996. Mona Sahlin köpte Toblerone och Göran Persson blev statsminister. En ung Britney Spears slutade som programledare på Disney Channel för att pröva sina näpna vingar som artist. Skåne län bildades och mitt i detta, i lärdomsstaden Lund, flyttade jag in på en studentkorridor på Delfinen. Det var en s k dubbelkorridor. Köket delades av 26 personer. En av dessa personer hade väldigt bestämda vanor. Hon satt alltid på samma stol vid samma plats vid bordet. Hon åt vid väldigt bestämda tider, sov vid väldigt bestämda tider (tror vi) och solade vid väldigt bestämda tider (fast där fick hon ju faktiskt anpassa sig till solen, den är ju inte heller så flexibel). Det där med att hon alltid satt på samma stol kunde ju inte lustigkurrarna på korridoren låta bli att testa ibland. Vid ett tillfälle flyttade de borden lite och ställde alla stolarna i en stapel (de skyllde på golvrengöring) och lämnade den så för at se hur den stackars tjejen skulle reagera. När hennes mat- och sovklocka ringde för middag så kom hon ut ur sitt skal...hum...rum menar jag och gick ut i köket. Väl ute i köket började hon enligt vittnen mumla något ohörbart och sedan började jakten. Hon flyttade först tillbaka bordet till sin rätta plats. Sedan gick hon lös på stolarna. "Hennes" stol var naturligtvis placerad relativt långt ner i stapeln. Hon ostaplade alla stolarna tills hon kom till sin stol och sedan placerades denna på exakt rätt plats. Hela tiden sägs detta mumlande ha hörts över köket. När allt var som det alltid varit så kunde hon äta, och det gick undan! Hon var ju efter i schemat.
För att er bild av mig ska förbli så glorifierad som den är bör jag lägga till att jag hade ingenting med detta skämt att göra. Jag har aldrig varit så gammelgrym. Jag skrattade dock åt återberättandet av det. Lite sådär klädsamt blandat med förfasning över illdådet.
Och nu satt jag där med Wassberg halvvägs upp i knät och gjorde stora ögon. Det var hon som trängt sig ner på sätet bredvid mig, som sprungen ur historien, som forna julars ande satt flickan med tvångstankarna där och tittade på mig med den osäkra blicken som jag så väl kom ihåg. Hon sa inte ett ljud, det gjorde hon inte dåförtiden heller. Hon var sig preis lik. Jag gjorde det enda rätta.
Jag knep käft och hoppades att hon inte kände igen mig.
Tvångstankar är ett gissel. Jag lider själv av en tvångstanke. Jag är helt säker på att om jag inte går upp ur sängen på morgonen så kommer jag med 100% säkerhet att inte komma till jobbet.
Jag satt på min kära röda linje för en tid sedan och hade en stor väska med mig. Eftersom det värsta jag vet är att vara i vägen så brukar jag sitta med väskan i knät, men eftersom det här var en helg och tåget var bara halvfullt hade jag tagit mig friheten att sätta upp denna väska (som kallas Wassberg eftersom det är en säck) på en sits. Där satt då Wassberg och jag i godan ro i en fortfarande halvtom (eller halvfull, det beror på hur man ser det) vagn. Plötsligt kände jag hur Wassberg började knuffa på mig. Skumt, tänkte jag, ity Wassberg endast har namnet och ej livsgnistan gemensam med den gamle skidkungen. Jag tittade åt Wassbergs håll och märkte hur någon höll på att knuffa över Wassberg till mig för att sitta på hans plats! Sa jag att vagnen var halvtom?
Det fick mig att tänka tillbaka på våren 1996. Mona Sahlin köpte Toblerone och Göran Persson blev statsminister. En ung Britney Spears slutade som programledare på Disney Channel för att pröva sina näpna vingar som artist. Skåne län bildades och mitt i detta, i lärdomsstaden Lund, flyttade jag in på en studentkorridor på Delfinen. Det var en s k dubbelkorridor. Köket delades av 26 personer. En av dessa personer hade väldigt bestämda vanor. Hon satt alltid på samma stol vid samma plats vid bordet. Hon åt vid väldigt bestämda tider, sov vid väldigt bestämda tider (tror vi) och solade vid väldigt bestämda tider (fast där fick hon ju faktiskt anpassa sig till solen, den är ju inte heller så flexibel). Det där med att hon alltid satt på samma stol kunde ju inte lustigkurrarna på korridoren låta bli att testa ibland. Vid ett tillfälle flyttade de borden lite och ställde alla stolarna i en stapel (de skyllde på golvrengöring) och lämnade den så för at se hur den stackars tjejen skulle reagera. När hennes mat- och sovklocka ringde för middag så kom hon ut ur sitt skal...hum...rum menar jag och gick ut i köket. Väl ute i köket började hon enligt vittnen mumla något ohörbart och sedan började jakten. Hon flyttade först tillbaka bordet till sin rätta plats. Sedan gick hon lös på stolarna. "Hennes" stol var naturligtvis placerad relativt långt ner i stapeln. Hon ostaplade alla stolarna tills hon kom till sin stol och sedan placerades denna på exakt rätt plats. Hela tiden sägs detta mumlande ha hörts över köket. När allt var som det alltid varit så kunde hon äta, och det gick undan! Hon var ju efter i schemat.
För att er bild av mig ska förbli så glorifierad som den är bör jag lägga till att jag hade ingenting med detta skämt att göra. Jag har aldrig varit så gammelgrym. Jag skrattade dock åt återberättandet av det. Lite sådär klädsamt blandat med förfasning över illdådet.
Och nu satt jag där med Wassberg halvvägs upp i knät och gjorde stora ögon. Det var hon som trängt sig ner på sätet bredvid mig, som sprungen ur historien, som forna julars ande satt flickan med tvångstankarna där och tittade på mig med den osäkra blicken som jag så väl kom ihåg. Hon sa inte ett ljud, det gjorde hon inte dåförtiden heller. Hon var sig preis lik. Jag gjorde det enda rätta.
Jag knep käft och hoppades att hon inte kände igen mig.
Tvångstankar är ett gissel. Jag lider själv av en tvångstanke. Jag är helt säker på att om jag inte går upp ur sängen på morgonen så kommer jag med 100% säkerhet att inte komma till jobbet.
Kommentarer
Trackback
