Banjo-Herren

Resten av tisdagen gick jag och funderade på denna datingbulldozer som ränt in i mitt liv. Jag tänkte på alla barnen som inte borde ha en så gammal pappa, men så tänkte jag på Tora som har en ännu äldre pappa och det verkar gå så bra så.
Sen tänkte jag en stund på Håkan Nord, eftersom han råkade sitta mitt emot mig vid Scrabblebrädet i tre partier i rad och efter dessa tänkte jag på hur turen kan vända mitt i en Znille Cup-semifinal eftersom jag blev utslagen å det mest otursamma vis.
På tunnelbanan hem till Norsborg började jag tänka de stackars hypotetiska barnen och deras alldeles för gamla dito pappa igen när deras dito mamma plötsligt ringde helt oförhappandes. I morgon kväll låg fortfarande ett dygn i framtiden.
"Hej, stör jag dig?" hör jag för andra gången denna dag.
"Ja, lite faktiskt", erkände jag, "jag har inte hunnit hem från Scrabble-spelandet ännu. Vi sa ju att vi skulle talas vid i morgon kväll?"
"Nej, vi sa att jag skulle ringa i kväll!" insisterade Desperatia.
"Nej, DU sa att du skulle ringa i kväll men då sa jag att jag var upptagen i kväll så...."
"Ja visst, ja!" För första och förmodligen sista gången hörde jag Desperatia Bindgalen medge att hon hade fel. "Åh, förlåt!"
"Ingenting att be om ursäkt för. Vi kan prata nu också, om du vill."
"Nejnej, det verkar oroligt runt dig. Jag ringer dig i morgon kväll. Kram på dig och sov gott." Samtalet var slut.

Hon hade verkligen väckt min nyfikenhet. Vem var denna människa som helt allvarligt kunde tänka sig att flytta hals över huvud (det måste ju ske hals över huvud med tanke på de stackars barnen och brådskan med demsamma) från Malmö till Stockholm. Som varandes från Libanon skulle hon förmodligen smälta in i Norsborg utan problem. Men hur skulle hon klara av scrabblarna och det oundvikliga anagramskämtet om LIBANES och LESBIAN? Vad är det rätta att göra i ett sådant här läge? Jag var helt utan initiativmöjligheter, jag hade inget nummer till henne, visste inte hur hon såg ut. Vad göra?

När det började lida mot kväll på onsdagen var jag förberedd till tänderna. Taktiken var enkel. Jag skulle fråga vad hon jobbade med, vad hon hade för religion och om hon hade många bröder med våldsam läggning. Dessutom skulle jag försöka få henne att ge mig sitt telefonnummer och maila mig en bild på sig.
Halv tio ringer det än en gång från dolt nummer.
"Hej, stör jag dig?" Den skånska roboten hade inte bytt batterier.
"Nejdå, jag väntade på att du skulle ringa", sa jag välkomnande.
"Röker du?"
Pang på rödbetan.
"Nej, inte längre...."
"Har du rökt?"
"Ja, men...."
"Hur länge sedan var det?"
"Fyra år sedan ungefär...."
"Snusar du?"
"Nej....."
"Har du snusat?"
Inte den minsta lilla öppning för egna frågor verkade jag få. Vi avhandlade mina avslutade nikotinvanor tills det inte fanns minsta följdfråga kvar.
"Har du några syskom?" frågade hon.
"En äldre bror, har du några?" Lyckades jag flika in.
"Jag har två storasyskon, men själv vill jag ha en STOR familj!" slår hon fast.
Tre barn var alltså ingen stor familj.
 "Vill du inte gifta dig?" frågade hon plöitsligt.
"Jo, det ingår ju i planen!" skrattade jag.
"Bra!" sa hon nöjt. "När ska vi träffas?" Jag var lite överraskad över att hon inte sa "gifta oss" direkt. Samtidigt kände jag att jag var tvungen att träffa henne en gång åtminstone.
"Det tycker jag absolut vi ska göra!" sa jag. "Nu har jag en del Scrabble-turneringar att resa till de närmsta helgerna..."
"Reser du mycket?" avbröt hon sin vana trogen.
"Ja, men det är rent frivilligt...."
"Så du menar att i framtiden så kommer du att lämna mig och barnen emellanåt!!?!!" utropade hon bestört och grep åt luktsaltet därborta i Malmö.
"Det skulle i så fall vara en helt annan situation och då skulle jag inte dra iväg om det inte var alldeles nödvändigt!" lugnade jag istället för att bara lägga på, byta telefonnummer och identitet och fly landet.
"Förresten, på de där turneringarna", ångade Desperatia på, "dricker ni då?"
"Inte på själva turneringarna, men efteråt kan det hända att vi tar ett par öl...." sa jag fast jag visste att det var dumt.
"Har du problem med spriten!?"
"Ja, jag får inte tag i tillräckligt", hade varit det enda rätta att säga men jag fortsatte följa den diplomatiska vägen.
"Nej, jag känner till mina gränser och överskrider dom aldrig längre."
Hon började lugna ner sig och jag kände att jag kanske skulle kunna flika in några av mina frågor när hon plötsligt sa:
"Ja, men du kan ju sova på saken om det här med att träffas så ringer jag dig i morgon eller på torsdag...."
"I morgon ÄR det torsdag", konstaterade jag försiktigt.
"Jaha?"
"Förresten, kan jag inte få ditt telefonnummer, jag ser det ju inte här på displayen?" bad jag.
"Jag sms:ar det till dig, jag kan inte det själv", sa hon med ett skratt. "Kram på dig och stor puss på kinden. Sov gott!"
Jag konstaterade att jag uppgraderats ännu ett snäpp i avskedsfrasen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Något sms fick jag hur som helst inte den kvällen.