De gångna festernas ande
En gång i tiden rörde jag mig på Stureplan. IT-bubblan var just i färd med att spricka pch Banjo-Herren jobbade för bolånebranschens svar på Backstreet Boys. Företaget hette EL Bank och ståtade med att alltid ha den lägsta räntan i branschen på sina bolån. Hemligheten var låga driftskostnader, en koncentration på online-låneansökningar samt en skogstokig styrelseordförande.
Vi var en bank utan kontor, åtminstone inte kontor som kunden kunde besöka. Allt sköttes via internet, som var ganska nytt vid den tiden. I centrum stod Herr Padda. Herr Padda var inte baserad på en verklig händelse. Legenden berättade att han vid ett tillfälle på Bistro Jarl tagit en stor stark och hällt ut över huvudet på en vilt främmande människa och sedan förklarat det för den nedblötte med att "så där kan jag göra eftersom jag är mycket rikare än du".
Första gången jag träffade herr Padda störtade han in på vårt interna kontor, gormade något som jag inte kommer ihåg, fick syn på mig och bepekade mig med ett irriterande ensamt pekfinger samtidigt som han frågade Karin, min kollega:
"Vem är det där?"
"Det är Banjo, den nyanställde" stammade Karin.
"Så det är hans fel att vi har en sån jävla backlogg?" kväkte herr Padda. (Jag hade blivit anställd eftersom de desperat behövde hjälp med att möta efterfrågan på deras produkter.)
Det här är förmodligen byfånen, tänkte jag som aldrig ens hört talas om herr Padda. Jag reste mig upp och erkände.
"Ja, så är det. Backloggen är bara mitt fel."
Sedan dess hade herr Padda en egendomlig sorts respekt för mig.
Under en kort period levde vi som unga lejon glada dagar. Glada dagar som var väldigt exotiska för en grabb från landet. Företaget betalade och vi drogs med. Exklusiva kickoff-jippon varvades med julfester utomlands.
Och än värre blev det när jag fick jobb nere på huvudkontoret i Bryssel. Där höll herr Padda hov på Rick's nästan varje fredag och ofta flera andra dagar i veckan. Där satt han och ömsom drällde rosenblad, ömsom spydde galla över sina "underordnande" och vi stod ut, dels för att det var han som stod för fiolerna, dels för att han på något sätt var patetiskt underhållande.
Ganska snart kom nerförsbacken. Jag minns ännu helgen före den slutliga konkursen, hur herr Padda satt med sin karaff vin och sa åt alla att dra åt helvete, för han hade minsann nya planer. Av någon anledning koncentrerade han sig på mig.
"Banjo, du är totalt sjuk i huvudet!" kastade han ur sig. "Men det är därför jag gillar dig. Du ska få en bra post i mitt nya företag. Bara för att du är en sån totalgalning!"
Jag kände mig väkldigt smickrad.
Så försvann herr Padda ur våra liv.
Tack vare FaceBook har jag återfunnit en av de unga lejonen från den tiden, och idag har jag kombinerat Scrabble-träningen med att möta upp med honom. Det visade sig att han fortfarande höll kontakten med flera i gänget från den tiden och genast uppstod planer på en nostalgisk återförening.
Den största bomben var dock att även herr Padda siktats i stan.
Livet har aldrig varit mer spännande....
Vi var en bank utan kontor, åtminstone inte kontor som kunden kunde besöka. Allt sköttes via internet, som var ganska nytt vid den tiden. I centrum stod Herr Padda. Herr Padda var inte baserad på en verklig händelse. Legenden berättade att han vid ett tillfälle på Bistro Jarl tagit en stor stark och hällt ut över huvudet på en vilt främmande människa och sedan förklarat det för den nedblötte med att "så där kan jag göra eftersom jag är mycket rikare än du".
Första gången jag träffade herr Padda störtade han in på vårt interna kontor, gormade något som jag inte kommer ihåg, fick syn på mig och bepekade mig med ett irriterande ensamt pekfinger samtidigt som han frågade Karin, min kollega:
"Vem är det där?"
"Det är Banjo, den nyanställde" stammade Karin.
"Så det är hans fel att vi har en sån jävla backlogg?" kväkte herr Padda. (Jag hade blivit anställd eftersom de desperat behövde hjälp med att möta efterfrågan på deras produkter.)
Det här är förmodligen byfånen, tänkte jag som aldrig ens hört talas om herr Padda. Jag reste mig upp och erkände.
"Ja, så är det. Backloggen är bara mitt fel."
Sedan dess hade herr Padda en egendomlig sorts respekt för mig.
Under en kort period levde vi som unga lejon glada dagar. Glada dagar som var väldigt exotiska för en grabb från landet. Företaget betalade och vi drogs med. Exklusiva kickoff-jippon varvades med julfester utomlands.
Och än värre blev det när jag fick jobb nere på huvudkontoret i Bryssel. Där höll herr Padda hov på Rick's nästan varje fredag och ofta flera andra dagar i veckan. Där satt han och ömsom drällde rosenblad, ömsom spydde galla över sina "underordnande" och vi stod ut, dels för att det var han som stod för fiolerna, dels för att han på något sätt var patetiskt underhållande.
Ganska snart kom nerförsbacken. Jag minns ännu helgen före den slutliga konkursen, hur herr Padda satt med sin karaff vin och sa åt alla att dra åt helvete, för han hade minsann nya planer. Av någon anledning koncentrerade han sig på mig.
"Banjo, du är totalt sjuk i huvudet!" kastade han ur sig. "Men det är därför jag gillar dig. Du ska få en bra post i mitt nya företag. Bara för att du är en sån totalgalning!"
Jag kände mig väkldigt smickrad.
Så försvann herr Padda ur våra liv.
Tack vare FaceBook har jag återfunnit en av de unga lejonen från den tiden, och idag har jag kombinerat Scrabble-träningen med att möta upp med honom. Det visade sig att han fortfarande höll kontakten med flera i gänget från den tiden och genast uppstod planer på en nostalgisk återförening.
Den största bomben var dock att även herr Padda siktats i stan.
Livet har aldrig varit mer spännande....
Kommentarer
Trackback
