Banjo-Herren

Igår fick jag veta att på finlandssvenska kallas kanelbulle för örfil. Däremot kallar de inte snabel-A för örfil. De är inte kloka, finlandssvenskarna.

Spam från Facebook börjar man ju bli lite mer än lovligt trött på. Det är väl OK när man får reda på att någon har kittlat eller kramat en men när det kommer direkta otidigheter så blir man ju lite harmsen. Idag kom följande meddelande från "Compare people":

"Here is what your friends think about....

....your weaknesses:

#59 best singer
#61 most helpful

(#number represents your ranking amongst your friends in certain category)"

Jag har 105 vänner på Facebook. Av dem skulle jag alltså bara vara 59:e bästa sångaren! Har då dessa fantastiska röstlämnare verkligen gjort en rättvis jämförelse? Jag bara undrar.

Att jag var en så medioker sångare skulle jag ha vetat på 90-talet när jag sjöng i det ytterst oseriösa bandet Dor-Eriks Lur. Vi spelade vulgosynt, som var en självuppfunnen musikstil med syntetisk musik och skabrösa texter. Vi hade hits som "Hårde Hugo", "Hade jag kul?" och "Tacka vet jag spela minigolf". Det vet ju alla hur snuskigt minigolf är.
Vi var rätt stora i Trelleborg, som jag tidigare berättat. (Där hade vi ju också vårt systerband med det onämnbara namnet.) Vi var faktiskt bara stora i Trelleborg, och knappt där. Det var hur som helst i Trelle som vi hade våra spelningar.

Vår första spelning var på en gala där varje band fick spela 15 minuter. I ett sådant sammanhang är det ju lätt att drunkna i mediabruset, tänkte vi, och eftersom vi spelade vulgosynt så bestämde vi oss för att vara så vulgära det någonsin gick. Vi var tre grabbar i bandet. Den förste klädde sig i sjuksköterskeuniform, den andre i badrock med endast stringkalsonger under och jag slutligen var iklädd likadan badrock men med raffset under. Ja, just det. Raffset. Ett för litet raffset. Men ni kan vara lugna, det var inte hål i grenen.
Spelningen blev en succé och vi var ett av endast tre band som nämndes i tidningens recension efteråt och mitt namn var det enda som uppgavs. Märk väl att det inte nämndes ett ord om att jag skulle ha varit en medioker sångare!

Ganska snart fick vi en ny spelning. Den här gången var det bara vi och vårt systerband som skulle spela. Arrangörerna bad speciellt om att vi inte skulle ändra våra scenkostymer. Den här gången skulle vi t o m få pengar! (Ni förstår vilken kometkarriär vi såg i vardande!) Vi lastade in både pick och pack i turné-Volvon och drog sta.
Väl framme kom vi in backstage, fick höra att det var mycket publik och arrangörerna säkerställde än en gång att vi skulle ha samma munderingar som förra gången. Förväntansfulla äntrade vi scenen....

Längst framme vid scenen satt det fyra rader med lågstadieelever. På kuddar som värsta kyrkans barntimmar.
Första låten hade redan börjat och jag insåg att jag inom en halvtimme skulle stå iklädd raffset framför minderåriga som med största säkerhet glatt skulle berätta för skräckslagna föräldrar om farbrorn i tantkläder...
Dags för ett av mina mindre stolta ögonblick i livet. Jag bestämde mig för att köra på och hoppas på turen.
Täckelset skulle s a s falla inför finallåten, som bar det förtjusande namnet "Sex och sprit", två passande ämnen för en barnföreställning f ö, och det gick till så att jag vände ryggen mot publiken, knöt upp badrocken och vände mig mot publiken igen. När jag fejsade publiken igen så hade 8-9-åringarna bytts ut mot två pressfotografer...

Bildreportaget i tidningen nämnde inte en enda gång att jag skulle vara en medioker sångare.
"59:e bäst i ditt nätverk", pyttsan! 

När vi dagen efter återvände till spelplatsen för att rådda ihop scenen mötte vi en av knattingarna från publiken. Allvarligt spände han ögonen i oss och sa med tydlig avsmak:

"Varför gjorde ni snusk igår?"
Märk väl vad han inte anmärkte på!