Banjo-Herren

Signe Wiberg var ansvarig utgivare för Kalle Anka & C:o större delen av min uppväxt. Det var en dam med jättestora glasögon och en gigantisk käpphäst som hon sköt fram i rena ledarartiklar i nämnda tidning. Flera gånger om året tog hon upp problemet med sommarkatter. Och då menade hon inte klasarna av sollapande tjejer i Rålambshovsparken, utan kattungar som lämnades kvar på landet när familjen åkte tillbaka från semestern. Sådant är naturligtvis ett oskick, men att i flera år ta upp detta gång på gång på gång med skräckhistorier om vad som händer de små liven och statistik med mera, med mera var lite för mycket.

Med detta som bakgrund måste ni ursäkta mig om jag signewibergar mig lite om min egen käpphäst; dessa puckon som står i vägen när man ska gå av tunnelbana och pendeltåg!

Fenomenet tycks även finnas i Göteborg på spårvagnarna. En något frispråkig bekant till mig berättar att han vid avgång brukar utbrista: "Kan ni vänligen flytta era vidriga lekamina så jag kommer av!" Men så säger man verkligen inte!
Det heter faktiskt lekamen även i plural.

Tror ni verkligen på allvar att ni kommer fortare fram om ni hindrar flödet?
Igår fick jag äntligen vara med om det som jag sett fram emot så länge, och jag är evigt glad att jag bara blev åskådare. Kl. 17:15 ca stod jag och insåg i stillhet att det inte skulle vara någon idé att försöka tränga sig på tåget. Det var inte många andra som drog samma slutsats. Tåget kom in på stationen och den obligatoriska människoproppen bildades framför en av ingångarna. De ingående vägrade öppna mer än en liten glipa i sin köttvägg och de avgående fick droppa av i en liten liten rännil. Det var mycket folk som skulle av och mycket folk som skulle på, men om bara köttproppen hade visat ett milliuns folkvett så hade det gått på ett kick.

En något fördomsfull person jag känner sa att stockholmarna har ett ord för dessa människor. De kallas "inflyttade".

Plötsligt annonserar föraren att man ska se upp för dörrarna och att dörrarna stängs. Jag börjar nästan applådera när jag ser hur dörrarna faktiskt stängs och lämnar köttproppen kvar på perrongen. Dom hinner inte på!
Jag kunde inte låta bli att vända mig till en av de kvarvarande, som inte såg så hoppa-på-huvudet-benägen ut, och säga:
"Och det där som var sista tåget för idag och allt!"
"Vad? Vad säger du, var det sista tåget? Varför då?"
Det tog en stund att lugna ner henne men det var det värt.

Vissa straffar Gud genast. Jag fick mitt när jag steg på nästa tåg i god tro, satte mig komatöst och läste Expressen med schlager i öronen och inte tittade upp förrän tåget helt oförhappandes stannade för gott i Fruängen.