Belgiskt nyår

Jag firade belgiskt nyår i år.
Förr om åren var nyårsafton den roligaste festkvällen på året. Det började 1991 med en historisk händelse, aldrig upprepad varken förr eller senare, när allas er Banjo fick hångla med två olika tjejer på samma kväll. (Det är lika många som på de senaste tio åren!) Och det var på min första riktiga nyårsfest nånsin!

Usch, det fanns personlig tragik på så många olika nivåer i det där första stycket så jag borde egentligen radera det...

Året efter det inleddes en fin och lång tradition i mitt liv, nämligen nyår i Trelleborg. Fram till att Scrabbleförbundet slöt mig i sina armar så har jag aldrig blivit varmare mottagen i en gemenskap än dessa trelleborgares. Vi sammankopplades via musiken och det är ju allmänt känt att musiken ädla känder föder, så helt oväntat var det kanske inte. Jag var sångare i ett band som hette Dor-Eriks Lur, och de som vet var det namnet kommer ifrån har förmodligen gjort lumpen eller utövat någon manlig lagsport. Trelleborgarna ifråga hade ett annat band som spelade liknande musik. Vad deras band hette tänker jag faktiskt inte nämna här för att spara känsliga läsares rosenblad till ögon och öron, men det säger en del om dessa trelleborgares personlighet att de kunde berätta vad deras band hette och ändå komma undan med äran i behåll. De var helt enkelt så genuint genomsympatiska att de hade kunnat heta och spela vad som helst och ändå vara svärmorsdrömmar.
Fast de var glada för att festa och på något mysko sätt blev jag den som tog rollen som den sansade, ordningssamme som man kunde lita på.

Men åren gick och en efter en sansade sig prissarna och skaffade fruar och barn och nyårsfestandet lugnade ner sig. Jag flyttade från Skåne och så gick en fin tradition i graven.

I Belgien firar man inte nyår riktigt likadant som i Sverige. Bl a så är inte raketskjutandet så utbrett. Jag firade tre nyårsaftnar i Bryssel. På den första blev jag inbjuden till en nyårsfest hos belgisk Othellos starka kvinna, Monique Lecat. De som inte vet vad spelet Othello går ut på får i sedvanlig ordning googla.
Jag kunde inte franska. Alla på festen talade franska. Jag var ett cirkusdjur. Min bordsdam, en överförfriskad 50+-are, tafsade oavbrutet på mig. Hennes man satt på hennes andra sida. Varenda gång hon ville säga något till mig ropade hon över bordet till värdinnan och frågade vad det hon ville säga hette på engelska. Det var inte alltid rumsrena fraser.
Men det mest fantastiska av allt var att mitt i alltihopa skulle vi spela frågesportsspel och Monique, som är fullständigt spelgalen, hade fixat fram riktiga Jeopardyknappar och allt för att avgöra vem som visste svaret först. Hon läste frågan på franska först och sedan på engelska. Reglerna var enkla, tryck så fort du vet svaret, ingen behöver vänta tills hela frågan är läst på båda språken.
Jag sopade banan med fransoserna.
Vid tolvslaget började alla blåsa serpentiner på varandra och ta på sig "roliga" hattar och smälla sådana där konfettibomber som man i Sverige bara har på barnkalas. Utomhus var det helt knäpptyst. Nu bodde iofs Monique i en by på landet, men ändå!

Året därpå bestämde jag mig för att skapa min egen nyårstradition i detta gudsförgätna land. Bara jag, några öl och en fet DVD-box. Det funkade oväntat bra och upphöjdes omedelbart till belgisk nyårstradition.

I år blev det 24, säsong 5.
Gott nytt år på er, allihop!

Kommentarer
Postat av: Elof

gott nytt år, johan!

2008-01-02 @ 11:38:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0