Metamorfoser

Jag läser om hur vandaler, fördomsfullt antar jag att det rör sig om tonårssslynglar, skändar gravar i Helsingborg och jag känner det växa i mig.
Jag ser hur unga människor tränger sig före pensionärer och små barn och tar de sittplatser på T-banan som folkvett borde fått dem att upplåta och jag känner hur jag förvandlas.
Jag ser hur små parvlar står och håller fast i tända (i och för sig små och kraftlösa) fyrverkeripjäser medan de smäller av så att raketen förvandlas till ett slags handeldvapen som inte alls riktas rakt upp utan snett framåt. Jag ser hur föräldrar står precis bredvid och inte tillrättavisar fröet och jag känner hur jag förvandlas till honom. Gubbjäveln.

Gubbjäveln bodde i hyreshuset som låg på Rönnowsgatan. Han var det leda trollet under bron när lilla bocken Banjo skulle gå till skolan. Många var de skräckinjagande legender som spreds om Gubbjäveln. Ingen kunde hytta med käpp och utstöta gutturala läten i vredesmod som han. Flera barn vittnade om hur de blivit rappade av Gubbjävelns käpp. Han brukade stå på lur i portgången till hyreshuset, som låg alldeles ute vid vägen så det var ingen chans att komma undan. Förmodligen åt han barn som han fångade, även om inga försvunna barn hade rapporterats i grannskapet. Han importerade kanske barn från Hässleholm som han sen kalasade på. Att han lyckades med detta när hans maximala gånghastighet låg på 1 km/h p g a värken var inget som ifrågasattes av spänningstörstande 7-åringar.
En gång blev jag offer för Gubbjävelns vrede. Vi var tre glin som stod och hängde utanför hyreshuset (att vi vågade!) när han kom stapplande på sin käpp. Mina två kumpaner blev skräckslagna, men jag sa högt och tydligt att: "Äsch, han är väl inte farlig!"  Då gick han till attack. Käppen höjdes upp i skyn och han fixerade mig med onda ögat. Min ena kamrat for iväg åt ena hållet, och den andre åt det andra och sen fanns det inga fler håll kvar att fara iväg åt. Paralyserad stod jag kvar. Skulle jag då sluta mina dagar under Gubbjävelns käpp?
"Öh....öh...öööh....vad sa du?" stönade Gubbjäveln hotfullt och hytte extra spastiskt med käppen.
"Jag sa bara att du inte var farlig", sa en väldigt liten och rädd Banjo och bad för sitt liv med ögonen.
Gubbjäveln stannade upp, sänkte käppen, såg häpen ut, sa: "Öh...öh....öh...jaha...."  och vände på klacken. Hade det varit en Astrid Lindgren-bok så hade han antagligen bjudit på syrliga karameller eller knäckstrutar.
 Mina flydda kamrater lomade tillbaka och jag åtnjöt en inte helt oförtjänt stund av beundran för mitt sätt att överleva mötet med monstret, för det här var på den tiden då det fortfarande fanns lite Anderssonskans Kalle-romantik kvar i barndomen.

Jag har ingen käpp att hytta med och ännu har inte begynnande senilitet gett mig afasi, men nog skulle man vilja gå fram till dessa framtidens män (och mera sällan kvinnor) och säga dem några sanningens ord. Och nog skulle det änvändas magiska trollformler som "på min tid var det minsann" och "när jag var ung så". Snart börjar väl ord som "pojkvasker" och "vet hut" ploppa upp. En vacker morgon (men inte lika vacker som morgnarna brukade vara när jag var liten) så kommer jag vakna och upptäcka att jag har rutig keps och manchesterbyxor och jag upptäcker min nya superkraft att skrämma småpojkar i sken.
En dag inser jag att allt jag har i skivhyllan har förvandlats till Ingmar Nordströms saxparty och att jag tycker att Allsång på Skansen inte är detsamma sedan han Berghagen slutade, eller i ett ännu längre framskridet stadium Bosse Larsson.
Snart börjar jag skriva insändare till Svenska Dagbladet (inte till någon vulgär kvällstidning, inte!) och dricka kaffe på bit.
Det kommer bli storslaget!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0