Banjo-Herren

Jag vaknade av att hallen exploderade. En snabb titt på den redundanta väckarklockan gav vid handen att klockan var tio över fem. Vem slänger in dynamit genom brevlådor klockan fem på morgonen? Det är ju farligt, någon kan bli skadad! Dessutom i sitt eget trapphus, för ingen annan kommer ju in i trapphuset utan passerbricka numera. Hade jultidningskriget redan börjat? I should have sent hthat e-määäääl.....

Det var inte dynamit. Det var hallspegeln som avgått från sin post på väggen och vidareutbildat sig till golvmatta. Eller snarare många små golvmattor.
Tavelkrokar är som drinkar på förfester, använd ingen du inte själv fixat till. Kroken jag hängt spegeln på satt där när jag flyttade in och den visade sig vara väldigt ytligt fastsatt, det är ett smärre under att spegeln inte dumpit förr.
Sju års olycka, tänkte jag medan jag svidade på mig handskar (det ser jättefånigt ut att vara klädd i endast handskar och kallingar) för att plocka upp bitarna. Fattas bara det, de senaste åren, bortsett från tre dagar i november, har inte precis gått i lyckans tecken, ytterligare sju gör varken till eller från. Jag skar inte upp några viktiga ådror i alla fall. (Vilka rubriker: "SM-MEDALJÖR FUNNEN DÖD - Hittades badande i sitt eget blod endast iförd handskar!")

När jag var klar kände jag det var dags att hosta lite. Det kan hända den bäste så jag släppte iväg en tre-fyra frökenhostningar. Vid nummer tre kände jag hur det knäppte till i bröstkorgen. Smått fascinerad insåg jag att jag hade känt och i det närmaste hört min kära bröstmuskel brista igen! Så kom smärtan. Inom mig hörde jag syster Raijas roade skratt.
Eftersom jag av erfarenhet vet att det inte kommer att börja göra riktigt ont förrän om ett par dar så bestämde jag mig för att gå till jobbet i alla fall. Två Alvedon och sedan iväg.

Alvedonen hjälpte måttligt mot smärtan, däremot gjorde de mig behagligt slirig i hjärnan. Detta inverkade naturligtvis menligt på min arbetsinsats. Aldrig har jag gjort så många oturliga slarvfel, tur att allt kvalitetskontrolleras! Kulmen kom när jag blev uppringd av en f d kollega på kundtjänsten om ett ärende jag hade hjälpt henne med igår. Hon påstod nu att jag hade gjort fel och jag, som har ett rätt bra minne, hävdade att jag inte haft fel enligt den info jag hade att tillgå. Då blev hon ilsken och sa att hon hade tillgång till samma info nu och där syntes det tydligt att jag minsann hade gjort fel. Då slirade det till i hjärnan på mig och jag sa att jag naturligtvis inte tvivlade på vad hon såg, men att man i desa tider utvecklar en viss skepsis. Den arla explosionen i min hall var ingenting mot vad som följde. Vi la inte på som vänner.
Min vana trogen drabbades jag av djup ånger och skickade ett ursäktsmail som jag fick besvarat med ett motvilligt accepterande och erbjudande att "dra ett streck över alltihop".
När jag så skulle korrigera mitt misstag så insåg jag att det var jag som hade haft rätt hela tiden!!! Informationen hon hade idag hade inte funnits igår, då gällde andra instruktioner.
Vad tror ni Banjo-Herren gör då?

1. Ringer upp henne, gnider in faktum riktigt ordentligt, och kräver upprättelse.
X. Skriver ett mail till henne och förklarar för henne att det är bara på bio och i ComHems telefonköer man kan resa i tiden.
2. Låter henne leva vidare i uppfattningen att hon är ofelbar och jag är en mask, det räcker ju med att jag själv vet att jag har rätt och är bäst.

Svarar ni 1 har ni förmodligen slögooglat in på denna sida och känner mig inte överhuvudtaget.
Svarar ni X så smickrar ni mig alldeles för mycket.
Svarar ni 2 har ni tyvärr rätt.

Lunchen var äcklig, vädret sopigt och arbetet astronomiskt. Bröstet värkte. Skulle det vara så här i sju år? Skitspegel.....
Jag bestämde mig för att gå hem lite tidigare, vilket självklart betydde i värsta rusningen. Tunnelbanetåget var proppfullt och jag fick naturligtvis ingen sittplats. Jag fick t o m stå i mitten och hålla mig i ledstången i taket. Bredvid mig stod två tjejer i 17-18-årsåldern som inte var helt obehagliga att se på. De höll på att sminka sig konstant och hade därför inga händer över att hålla i sig med. Den ena tjejen hade tydligen köpt en ny topp som den andra tyckte var fin. Hon tog ett ordentligt tag i kamratens rätt så generösa urringning för att känna på materialet. I greppet råkade hon få med sig BH-bandet också.

Då bromsade tåget kraftigt.

Och jag insåg att de sju åren kanske redan var slut. Man är ju inte mer än karl...