Irrmannen i toppform
En gång för länge sedan blev Banjo-Herren biten av en radioaktiv guldfisk och sedan dess har han emellanåt förvandlats till Irrmannen, en superhjälte med övermänsklig förmåga att glömma bort saker, speciellt i samband med avfärder från diverse bostäder.
Skånesemestern skrittade i maklig takt mot sitt slut. Banjo-Herren, som under tiden haft föräldrahemmet som bas (utan föräldrar i eftersom dessa på ålderns höst bestämt sig för att bila upp till Nordkap), gjorde sig redo för avfärd. Bussen skulle gå om tio minuter och det var kanske en minuts promenad till busshållplatsen. Banjo-Herren har alltid haft för vana att ge sig av i god tid, medveten om Irrmannens blotta existens och oberäknelighet. Dessutom blir Banjo-Herren en riktigt darrig herre om han inte har åtminstone fem minuters säkerhetsmarginal. Planen var enkel:
1) Ta sin packning.
2) Låsa huset.
3) Lämna nycklarna i grannens brevlåda.
4) Slå på i Poden och ta på sig solglasögonen.
5) Gå mot busstationen i lugn takt.
Som en sista grej ringde han till föräldrarna, som just befann sig 200 meter från ryska gränsen uppe i norra Finland, och rapporterade att allt gått bra och att alla blommorna han fått i uppdrag att vattna överlevt. Bara att göra så var ju minst sagt att utmana ödet. Det var startskottet för Irrmannen.
Irrmannens plan var enkel och enpunktad.
1) Krångla till varenda punkt på Banjo-Herrens keffa, tråkiga plan.
Det började lysande. När Banjo-Herren hade hängt på sig laptopväskan och böjde sig ner för att greppa resväskan så stötte den förstnämnda väskan, som i sin nya position naturligt vidgade Banjo-Herrens bakdels omfång, emot en piedestal på vilken det stod en kaktus i en kruka. Kaktusen föll sig mot döden, men en azalea kastade sig hjältemodigt i dess väg och dämpade fallet. Krukan rönte dock inte samma lyckosamma öde. Spritt språngande hemlös låg kaktusen nu på uterummets golv.
Åtta minuter kvar till bussens avgång.
Ett mirakel skedde. Banjo-Herren fick plötsligt gröna fingrar och sprang ut i förrådet, hittade en ny kruka och planterade flinkt om kaktusen. Dessutom sopade han ihop resterna av den gamla krukan och tröstade azalean som brutit en kvist.
Sex minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda med en ljudlig smäll, satte på iPoden och solglasögonen och började gå i planerat lugn takt mot bussen.
Jävlar!
Kvar i fickan låg föräldrarnas busskort som Banjo-Herren fått låna. Det skulle absolut inte med hem till Stockholm. Bort till grannen, plocka upp nycklarna ur brevlådan (vilket såg smått mystiskt ut), låsa upp huset, ta av sig solglasögonen (dem kan man ju inte ha på inomhus) lägga kortet på byrån.
Fyra minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda med en ljudlig smäll igen, började gå i raskare takt mot busshållplatsen, satte på iPoden och...
Jävlar igen!
Solglasögonen låg kvar i köket! Bort till grannen, plocka upp nycklarna ur brevlådan (vilket såg ännu mer mystiskt ut), låsa upp huset, hämta solglasögonen.
Två minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda för tredje gången med den ljudligaste smällen hittills och började springa mot busshållplatsen. Skit i iPoden och solglasögonen!
Halvvägs dit blev han ikappcyklad av områdets självutnämnde Kalle Blomqvist, en annan grannes tioårige son.
"Vad GÖR du?" frågade han.
En mycket berättigad fråga som inte fick något genomtänkt svar.
"Jag reser härifrån!" sa Banjo-Herren utan att visa prov på den stresstålighet han tillskrivit sig i flera anställningsintervjuer.
"Delar du ut post?" frågade den långt ifrån nöjde privatdeckaren.
"Nej, det gör jag inte.."
"Men vad var det då för saker du la i brevlådan?" framkastade gossen med obarmhärtig envishet.
"Det har du inte ett skit med att göra!" hade varit både rätt och fel svar. Istället bekände Banjo-Herren.
"Det var ett par nycklar som de ska ta hand om."
"Varför la du i dem så många gånger?"
Mitt rykte som barnvänlig är betydligt naggat i kanten numera. Men jag hann med bussen med nöd och näppe i alla fall.
Skånesemestern skrittade i maklig takt mot sitt slut. Banjo-Herren, som under tiden haft föräldrahemmet som bas (utan föräldrar i eftersom dessa på ålderns höst bestämt sig för att bila upp till Nordkap), gjorde sig redo för avfärd. Bussen skulle gå om tio minuter och det var kanske en minuts promenad till busshållplatsen. Banjo-Herren har alltid haft för vana att ge sig av i god tid, medveten om Irrmannens blotta existens och oberäknelighet. Dessutom blir Banjo-Herren en riktigt darrig herre om han inte har åtminstone fem minuters säkerhetsmarginal. Planen var enkel:
1) Ta sin packning.
2) Låsa huset.
3) Lämna nycklarna i grannens brevlåda.
4) Slå på i Poden och ta på sig solglasögonen.
5) Gå mot busstationen i lugn takt.
Som en sista grej ringde han till föräldrarna, som just befann sig 200 meter från ryska gränsen uppe i norra Finland, och rapporterade att allt gått bra och att alla blommorna han fått i uppdrag att vattna överlevt. Bara att göra så var ju minst sagt att utmana ödet. Det var startskottet för Irrmannen.
Irrmannens plan var enkel och enpunktad.
1) Krångla till varenda punkt på Banjo-Herrens keffa, tråkiga plan.
Det började lysande. När Banjo-Herren hade hängt på sig laptopväskan och böjde sig ner för att greppa resväskan så stötte den förstnämnda väskan, som i sin nya position naturligt vidgade Banjo-Herrens bakdels omfång, emot en piedestal på vilken det stod en kaktus i en kruka. Kaktusen föll sig mot döden, men en azalea kastade sig hjältemodigt i dess väg och dämpade fallet. Krukan rönte dock inte samma lyckosamma öde. Spritt språngande hemlös låg kaktusen nu på uterummets golv.
Åtta minuter kvar till bussens avgång.
Ett mirakel skedde. Banjo-Herren fick plötsligt gröna fingrar och sprang ut i förrådet, hittade en ny kruka och planterade flinkt om kaktusen. Dessutom sopade han ihop resterna av den gamla krukan och tröstade azalean som brutit en kvist.
Sex minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda med en ljudlig smäll, satte på iPoden och solglasögonen och började gå i planerat lugn takt mot bussen.
Jävlar!
Kvar i fickan låg föräldrarnas busskort som Banjo-Herren fått låna. Det skulle absolut inte med hem till Stockholm. Bort till grannen, plocka upp nycklarna ur brevlådan (vilket såg smått mystiskt ut), låsa upp huset, ta av sig solglasögonen (dem kan man ju inte ha på inomhus) lägga kortet på byrån.
Fyra minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda med en ljudlig smäll igen, började gå i raskare takt mot busshållplatsen, satte på iPoden och...
Jävlar igen!
Solglasögonen låg kvar i köket! Bort till grannen, plocka upp nycklarna ur brevlådan (vilket såg ännu mer mystiskt ut), låsa upp huset, hämta solglasögonen.
Två minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda för tredje gången med den ljudligaste smällen hittills och började springa mot busshållplatsen. Skit i iPoden och solglasögonen!
Halvvägs dit blev han ikappcyklad av områdets självutnämnde Kalle Blomqvist, en annan grannes tioårige son.
"Vad GÖR du?" frågade han.
En mycket berättigad fråga som inte fick något genomtänkt svar.
"Jag reser härifrån!" sa Banjo-Herren utan att visa prov på den stresstålighet han tillskrivit sig i flera anställningsintervjuer.
"Delar du ut post?" frågade den långt ifrån nöjde privatdeckaren.
"Nej, det gör jag inte.."
"Men vad var det då för saker du la i brevlådan?" framkastade gossen med obarmhärtig envishet.
"Det har du inte ett skit med att göra!" hade varit både rätt och fel svar. Istället bekände Banjo-Herren.
"Det var ett par nycklar som de ska ta hand om."
"Varför la du i dem så många gånger?"
Mitt rykte som barnvänlig är betydligt naggat i kanten numera. Men jag hann med bussen med nöd och näppe i alla fall.
Kommentarer
Postat av: Helga
Och grannpojken har busskortet.
Postat av: Helga
Och grannpojken har busskortet.
Postat av: Stanford
Oj vad förvånad grnnen blir när det ligger en kaktus i brevlådan.
Men om föräldrarna påpekar att krukan ä trasig och golvet är jordigt kan du ju alltis säga att det var klle som naturligtvis testat nyceln, gått in för att snoka och naturligtvis haft sönder krukan. :)
Trackback
