Presenter
Tora fyllde 2 år i veckan, så därför ställdes man inför det eviga problemet med presenter.
Banjo-Modern gled in från vänster och knep det uppenbara alternativet; bilderbok.
Duplo-Lego hade Ben-Slirren redan tjingat.
Kläder vågar jag mig inte på.
Dessutom ville jag inte upprepa mig, till hennes första jul fick hon ett kramdjur, och till ettårsdagen en pekbok och till jul nu senast en leksaksservis. Jag behövde nya idéer.
Vad tyckte jag själv var kul i tvåårsåldern?
När jag var liten så fanns det något som var mina absoluta favoritleksaker. Dom kallades knaskatter, eller rätt och slätt knasisar. Det var mjukdjur i frotté som föreställde katter, men med mänskliga kroppar. En liten egenhet som jag inte fäste så mycket vikt vid var att deras broderade ögon alltid var slutna. Jag hade en hel skock sådana där katter, som mest 18 stycken. Och jag döpte dem till fantasifulla namn som Rolf. Och Bengt. Och Ove. De hade olika färger och alla var killar utom den enda rosa, som hette Cecilia. De flesta blev helt sönderälskade, men några av dem finns fortfarande i behåll hemma hos Banjo-Fadern och Banjo-Modern, och nu i julas kände jag att det var dags att presentera dem för Tora. Jag var helt övertygad om att hon också skulle ta dem till sitt hjärta.
När Tora fick se Ove, så pekade hon på hans ögon och sa:
"Tött."
Sedan sa hon:
"Konstig. Bort."
Och så kastade hon honom all världens väg, helt ignorerande det farbrorshjärta som låg i spillror över vardagsrumsgolvet.
Så det var kanske inte någon bra idé att gå efter egna referenser vid valet av present.
Jag passade på att fråga kvinnan jag vaknade upp bredvid i söndags morse om hon kunde komma med något bra förslag, och hon föreslog nästan omedelbart modellera! Jag var skeptisk, det var dömt till att bli höga tvättnotor.
Men så tänkte jag att sådan är ju den jobbige svågerns roll i en barnfamilj, att komma med de där inte så genomtänkta presenterna som driver föräldrarna till vansinne. Så modellera blev det.
När Tora öppnade sitt paket och fick se burkarna med lera så sa hon: "Så fint!" Och med det får hon anses vara förlåten för knasisincidenten.
Nej, då är det betydligt lättare att köpa presenter till sig själv! Idag gav jag mig exempelvis en 50 tums platt-TV, och jag är så tacksam så!
Banjo-Modern gled in från vänster och knep det uppenbara alternativet; bilderbok.
Duplo-Lego hade Ben-Slirren redan tjingat.
Kläder vågar jag mig inte på.
Dessutom ville jag inte upprepa mig, till hennes första jul fick hon ett kramdjur, och till ettårsdagen en pekbok och till jul nu senast en leksaksservis. Jag behövde nya idéer.
Vad tyckte jag själv var kul i tvåårsåldern?
När jag var liten så fanns det något som var mina absoluta favoritleksaker. Dom kallades knaskatter, eller rätt och slätt knasisar. Det var mjukdjur i frotté som föreställde katter, men med mänskliga kroppar. En liten egenhet som jag inte fäste så mycket vikt vid var att deras broderade ögon alltid var slutna. Jag hade en hel skock sådana där katter, som mest 18 stycken. Och jag döpte dem till fantasifulla namn som Rolf. Och Bengt. Och Ove. De hade olika färger och alla var killar utom den enda rosa, som hette Cecilia. De flesta blev helt sönderälskade, men några av dem finns fortfarande i behåll hemma hos Banjo-Fadern och Banjo-Modern, och nu i julas kände jag att det var dags att presentera dem för Tora. Jag var helt övertygad om att hon också skulle ta dem till sitt hjärta.
När Tora fick se Ove, så pekade hon på hans ögon och sa:
"Tött."
Sedan sa hon:
"Konstig. Bort."
Och så kastade hon honom all världens väg, helt ignorerande det farbrorshjärta som låg i spillror över vardagsrumsgolvet.
Så det var kanske inte någon bra idé att gå efter egna referenser vid valet av present.
Jag passade på att fråga kvinnan jag vaknade upp bredvid i söndags morse om hon kunde komma med något bra förslag, och hon föreslog nästan omedelbart modellera! Jag var skeptisk, det var dömt till att bli höga tvättnotor.
Men så tänkte jag att sådan är ju den jobbige svågerns roll i en barnfamilj, att komma med de där inte så genomtänkta presenterna som driver föräldrarna till vansinne. Så modellera blev det.
När Tora öppnade sitt paket och fick se burkarna med lera så sa hon: "Så fint!" Och med det får hon anses vara förlåten för knasisincidenten.
Nej, då är det betydligt lättare att köpa presenter till sig själv! Idag gav jag mig exempelvis en 50 tums platt-TV, och jag är så tacksam så!
Kommentarer
Trackback
