Banjo-Herren

Det är ensamt på toppen.
Dessutom blåser det.
Att vara kvinna när det är ensamt och blåser är säkert inte lätt.
Ibland vill man bara ta några steg ner från sin elfenbenstron och beblanda sig med den så kallade pöbelen.

Jag har funnit mig i att rent professionellt befinna mig i denna så kallade.
Jag sitter gärna på min kontorsstol och registrerar en försäkring. När jag är klar registrerar jag en till. Efter det så kan jag få för mig att,  om tillfälle ges, registrera ännu en. Sådär kan jag hålla på och vara ganska nöjd med det.
Extra festligt blir det om man registrerar en försäkring med ett nummer som följer någon logisk regel som gör det lätt att komma ihåg. Som exempelvis 12481632. Då kan man sitta och önska att det vore ens egen försäkring så man alltid lätt skulle komma ihåg det. Ännu bättre vore det förstås om ens bankkontonummer var av den typen.

Det är lätt att bli nördig av att jobba mycket med siffror. Dessutom är det lätt att jobba med siffror om man är lite nördig. Vad som kom först av den hönan och det ägget kan vara oklart i flera tillfällen. Fanns nördigheten där hela tiden, eller skapades den av att jobba med siffror?

En av mina favoriter i den här svängen av nummersammanträffandet är att jag och Ben-Slirren har samma fyra sista siffror i våra respektive personnummer. En annan, mindre matematisk, är att min far, farfar och morfar är alla födda på samma datum (fast olika år, förstås....). Den kombinationen torde vara helt unik i hela världen.
När jag registrerar ett personnummer letar jag alltid efter sådana abnormiteter. Och idag dök det så upp ett klockrent exempel. En kund hade samma fyra sista siffror som sin födelsemånad och -dag! (Och nu följer ett påhittat personnummer som illustrerar vad jag menar, jag kan ju inte använda det autentiska exemplet!) 710326-0326!
Eftersom jag vet att Telefonundvikarkvinnan är minst lika siffernördig som jag så ville jag dela med mig av detta halvt magiska ögonblick och sa därför:
"Vilket underbart personnummer!" riktat mot henne. Som svar fick jag en telefonsignal.
Hon var alltså inte där.
Däremot hörde jag en intresserad röst från andra hållet.
"Vad är det? Får jag se?"
Och där stod till min stora förvåning en av de högre cheferna i företaget och såg mer än genomsnittligt vänlig ut. Hon brukar i vanliga fall inte bevärdiga oss med en blick, men nu verkade det som hon bestämt sig för en charmoffensiv.
Jag svalde betet med hull och hår. Vi var ju i samma bransch, viss gemensam nördighet måste ju existera.
Jag visade mitt fynd.
"Vad är det med det?" fnös chefen. "Är du inte riktigt klok som går i spinn för en sån sak? Kan du inte ditt eget personnummer, eller?"
Och så gick hon därifrån med föraktfull ryggtavla.

Men hon försökte i alla fall. Det går säkert bättre för henne nästa gång.
Och för mig med, får man hoppas.....