Hallockupant
Titta inte nu, men det står ett monster i hallen.
Stort och tungt och tyst och svart står det där och vägrar flytta på sig.
Jag har fått min nya TV.
Vid niotiden i morse ringde de från posten och sa att de hade ett paket till mig från Net on Net. De undrade när jag kunde ta emot dem. Paketet skulle levereras någon gång mellan 17:00 och 21:00 (mellan Dover-Calais, trallala....) valfri dag så fort som möjligt. Jag tyckte att idag gick jättebra men undrade om de kunde tajma in så att de inte kom till mig förrän efter sex, så jag skulle slippa ta ledigt. Det var helt omöjligt, sa dom.
Hur kan en sån sak vara helt omöjligt??? undrade jag när jag lagt på, och anade föga att jag skulle bli varse detta förr än jag anat. 20-25 minuter förr än jag anade för att vara exakt.
Jag lämnade jobbet 15:55 och hastade ner till tunnelbanan i det vedervärdiga snöfallet. Väl på tåget konstaterade jag att jag var i mycket god tid, jag skulle vara hemma i Norsborg kvart i fem.
I Alby ringde mobilen. Som vanligt halvsov jag, men lyckades som av ett mirakel att få upp telefonen ur fickan innan mobilsvaret gick in.
"Banjo-Herren!"
"Är det Bongo-Herren?"
"Nej, det är det inte", sa jag yrvaket.
"Då har jag kanske fått fel nummer, jag skulle till en Bongo-Herren."
Äntligen vaknade jag till ordentligt och mindes att jag faktiskt heter Bongo i första namn. Bongo-Banjo-Herren. (Ja, naturligtvis heter jag något annat i verkligheten, vad tror ni egentligen om mig?)
"Vänta, nu fattar jag. Det är jag som är Bongo-Herren!"
"Var är du någonstans?" utbrast brevbäraren irriterat. "Jag har ett stort paket till dig!"
"Klockan är inte fem ännu...", försökte jag försvara mig med. "Jag är på väg. Min tunnelbana lämnar just Alby."
"Kör du bil?" frågade brevbäraren.
Javisst, jag körde upp bilen på tunnelbanetåget för att spara bensin, tänkte jag men sa:
"Nej, jag åker tunnelbana." Det hade varit dumt att reta upp ett varubud vars bärhjälp man behöver inom tio minuter. Av denna anledning fortsatte jag: "Jag är där inom tio minuter!" vilket jag också var.
"Vi får egentligen inte leverera före klockan fem", avslöjade brevisen medan vi kånkade lådan mot min port.
Jag lovade honom att inte skvallra, och gick sedan upp och skrev det här inlägget. Hoppsan, så gick det med det löftet.
Brevbäraren visade en stor rutin av att bära in stora paket i trapphus och hissar och även genom lägenhetsdörrar. Det var tydligt att han hade gjort det här tusen gånger för. Ungefär lika många gånger hade han säkert hört skämtet om att man förmodligen inte behöver gå på gym när man jobbar med paketleverans, men jag drog det i alla fall.
När hela paketet kommit en centimeter innanför min lägenhetströskel sa budet hastigt hej då och gick.
Och nu står det där, det ofantliga, orubbliga monstret i min farstu. Som tur är har Tora lovat att komma och hjälpa mig med uppackandet i morgon, och för säkerhets skull ska hon ta med sig sina föräldrar också.
Stort och tungt och tyst och svart står det där och vägrar flytta på sig.
Jag har fått min nya TV.
Vid niotiden i morse ringde de från posten och sa att de hade ett paket till mig från Net on Net. De undrade när jag kunde ta emot dem. Paketet skulle levereras någon gång mellan 17:00 och 21:00 (mellan Dover-Calais, trallala....) valfri dag så fort som möjligt. Jag tyckte att idag gick jättebra men undrade om de kunde tajma in så att de inte kom till mig förrän efter sex, så jag skulle slippa ta ledigt. Det var helt omöjligt, sa dom.
Hur kan en sån sak vara helt omöjligt??? undrade jag när jag lagt på, och anade föga att jag skulle bli varse detta förr än jag anat. 20-25 minuter förr än jag anade för att vara exakt.
Jag lämnade jobbet 15:55 och hastade ner till tunnelbanan i det vedervärdiga snöfallet. Väl på tåget konstaterade jag att jag var i mycket god tid, jag skulle vara hemma i Norsborg kvart i fem.
I Alby ringde mobilen. Som vanligt halvsov jag, men lyckades som av ett mirakel att få upp telefonen ur fickan innan mobilsvaret gick in.
"Banjo-Herren!"
"Är det Bongo-Herren?"
"Nej, det är det inte", sa jag yrvaket.
"Då har jag kanske fått fel nummer, jag skulle till en Bongo-Herren."
Äntligen vaknade jag till ordentligt och mindes att jag faktiskt heter Bongo i första namn. Bongo-Banjo-Herren. (Ja, naturligtvis heter jag något annat i verkligheten, vad tror ni egentligen om mig?)
"Vänta, nu fattar jag. Det är jag som är Bongo-Herren!"
"Var är du någonstans?" utbrast brevbäraren irriterat. "Jag har ett stort paket till dig!"
"Klockan är inte fem ännu...", försökte jag försvara mig med. "Jag är på väg. Min tunnelbana lämnar just Alby."
"Kör du bil?" frågade brevbäraren.
Javisst, jag körde upp bilen på tunnelbanetåget för att spara bensin, tänkte jag men sa:
"Nej, jag åker tunnelbana." Det hade varit dumt att reta upp ett varubud vars bärhjälp man behöver inom tio minuter. Av denna anledning fortsatte jag: "Jag är där inom tio minuter!" vilket jag också var.
"Vi får egentligen inte leverera före klockan fem", avslöjade brevisen medan vi kånkade lådan mot min port.
Jag lovade honom att inte skvallra, och gick sedan upp och skrev det här inlägget. Hoppsan, så gick det med det löftet.
Brevbäraren visade en stor rutin av att bära in stora paket i trapphus och hissar och även genom lägenhetsdörrar. Det var tydligt att han hade gjort det här tusen gånger för. Ungefär lika många gånger hade han säkert hört skämtet om att man förmodligen inte behöver gå på gym när man jobbar med paketleverans, men jag drog det i alla fall.
När hela paketet kommit en centimeter innanför min lägenhetströskel sa budet hastigt hej då och gick.
Och nu står det där, det ofantliga, orubbliga monstret i min farstu. Som tur är har Tora lovat att komma och hjälpa mig med uppackandet i morgon, och för säkerhets skull ska hon ta med sig sina föräldrar också.
Kommentarer
Trackback
