Banjo-Herren

Så här års är det extra jobbigt för en småpratsallergiker som jag. Samtliga man träffar verkar tycka att det är OK att begära en redogörelse för hur ens jul varit, och sen förutsätter de dessutom att man ska utkräva samma redogörelse själv. Men de vill naturligtvis inte ha någon längre utläggning, bara ett kortare referat på 20 ord eller så. Mera hinns inte med om man ska hinna med att få ihop alla redogörelserna på en dag.
Den sjunde januari bör vara en av de minst produktiva dagarna på året för ett medelstort kontor, eftersom hela personalen möts i en alla-mot-alla-turnering i julreferat. Den som varit sjukast vinner. Extra poäng delas ut för sjuka barn, vältande julgranar och full tomte. I år tog jag några enkla segrar tack vare Toras one-liners, men annars brukar hela turneringen vara en lång pina.
Och varje match börjar på samma sätt.
"God fortsättning!"
Helt ärligt, vadå fortsättning? Vad är det som fortsätter? Julen ända till påska? Det nya året? I så fall borde man ju säga "God fortsättning!" varje dag man kommer till jobbet. Alltid är det väl något som fortsätter? Jag lovar att det finns personer i min jobbmiljö vars enda ord till mig under årets 365 dagar är "God fortsättning!" Träffar man dem i korridoren fjärde april säger de inte ens hej.

Men det är ju trevligt! invänder säkert en hel hög. Javisst är det det, om man bara hade känt att det funnits nån känsla bakom. Men det är ju det det inte finns. Det har gått slentrian i lyckönskandet i dagens samhälle. Ett trevligt ord kostar inget, och på så vis blir det värdelöst.

Och få mig inte att börja prata om "Gott slut!" Det är ju en rent makaber formulering!

Som tur är brukar "God fortsättning"-säsongen upphöra runt Tjugondedag Knut. Då var det värre i Bryssel. Belgare har nämligen en väldigt ful ovana att så fort de ser någon ytlig bekantskap sitta och äta säga: "Bon appetit!" så där reflexmässigt i förbifarten. Året runt.
Då fick man lust att använda en äkta svensk fras: "Det ska väl du ta och skita i!!!" Med inlevelse.