Banjo-Herren

Sören är död.
Sören satt och spelade Sudoku på en dator på bankens kundtjänst när jag började där för 2,5 år sedan. Han hade ett år kvar till pensionen och det var meningen att han skulle "tanka över sin kompetens" till mig. Eftersom jag redan visste hur man spelade Sudoku så var halva arbetet redan gjort.
Sören hade jobbat med försäkring i hela sitt yrkesliv. Han pratade bred söderslang och hade börjat tjuvnjuta sitt otium. Det blev väl inte mycket av kompetenstankandet, men han lärde mig vilka jag skulle vända mig till för att få effektivast hjälp i alla fall. När han pensionerades blev insamlingen rekordstor och han överöstes med presenter. God och glad som alltid, med en cigarrill i ena handen och en grogg i andra gick han ut i pensionärslivet.
Men han kunde inte riktigt slita sig. Han kom ofta tillbaka och hälsade på och han hotade med att vara den som ringde in och klagade och ifrågasatte mest av alla bankens kunder.
För några veckor sedan träffade Telefonundvikarkvinnan honom utanför Tennstopet. Han var fortfarande en glad pensionär och berättade lyckligt om all tid han nu spenderade med barnbarnen och på golfbanan.

Och så i förrgår gjorde han som i Kjellgrens klassiska dikt Dumboms Leverne, han lade sig en afton helt frisk och sund till skäl och kropp, och steg om morgon stendöd opp.
Man vet aldrig vad som händer på nästa sida i livets bok.

Hela historien la naturligtvis en viss sordin över kontoret idag när vi fick veta det.
Alla berättade sina bästa minnen av honom och det var en hel del. Han var en mästare på one-liners.
Själv insåg jag att det gäller att ta vara på alla små stunder i livet och inte sitta och spela bort sina dyrbara levnadsdagar på online-Sudoku. Man ska uppskatta alla de där stunderna som är lite extraordinära.
Som exempelvis idag när jag med iPoden i öronen gick in på Burger King och samtidigt som Povel Ramel börjar sjunga "Varför är det ingen is till punschen?" så frågar expediten om jag vill ha is i Colan.
Eller som när man sitter i tunnelbanan mittemot en lodis och plötsligt inser att det inte är en lodis utan Björn Kjellman.
Då blir livet lite roligare och lättare att leva.

Vila i frid, Sören.