En klapp för mamma

Jag är just hemkommen från Banjo-Moderns 70-årsfest. Det var ett rackarns partaj, det.
Nej, det var det naturligtvis inte, säga vad man vill om mina kära parenteser, men några vilda partydjur är dom inte.
Inte jag heller längre, så jag har inget att invända mot att lördagen blev en tillställning i trevnadens tecken.

Men trots att det är rekordtrevligt behöver man naturligtvis inte undvika personlig förnedring. Det började redan i torsdags. Sjuk och eländig satt jag hemma och insåg att var tvungen att fixa en present! Inte den minsta lilla idé fanns i mitt arma huvud. Efter lite svägerskikal hjärnstorm hade det dock utkristalliserat sig en plan. Jag drog på mig flera lager och gav mig iv'äg till Skärholmen Centrum. Målet var valfri sportaffär. Här skulle köpas någon styrketräningspryl!
Banjo-Modern går regelbundet på gym, så det var inte helt taget ur luften.

Jag fastnade för en balansbräda. Ni vet en sån där platta man ska stå på och som är rund på undersidan så man måste anstränga sig lite för att hålla balansen. Jag var lite orolig för hur presenten skulle tas emot. Det kändes riskabelt och om man ska känna andra på sig själv så skulle både lårbenshalsbrott och skallfrakturer stå och lura bakom knuten så fort någon satte sin fot på denna tingest. Kunde det inte klassas som grov ansvarslöshet att lägga en balansplatta under fotbladen på en pensionär?
Det fick bära eller brista, man ska alltid följa sin första instinkt. En sak var i alla fall säker, det skulle utfärdas totalförbud för Banjo-Fadern att bestiga brädan. Banjo-Fadern, liksom sina båda söner, har svåra balanssvårigheter t o m på plana underlag.

Presenten överlämnades och verkade uppskattas. Den skulle naturligtvis genast testas. Jag höll tummarna.
Banjo-Modern hade inga större problem att använda den ens i högklackat. Jag kände mig tvungen att prova själv. Det var fullkomligt omöjligt. Jag halkade av, ramlade omkull, snurrade runt. Misslyckat men utan lemlästning, vilket får ses som en halv seger.
Men det skulle bli värre.

Till min fasa såg jag så Banjo-Fadern närma sig mojängen.
Parentes: Förra julen, när jag och Banjo-Fadern firade julaftonslunch ensamma så fällde Banjo-Fadern den internt klassiska repliken: "Det är nog bäst att jag gör gravlaxsåsen nu, för sen måste jag gå upp på vinden och det kan ju hända att jag ramlar ner."
Igår serverades ingen gravlaxsås, men jag blev orolig ändå. Med tanke på hur usel jag var själv så.....
Banjo-Fadern upp på brädan och det stod inte långt på förrän han började göra akrobatiska konster i kontrollerad stil. Stadig som en gammal ek stod han på brädan PÅ ETT BEN! 72 år till hösten.

Men det skulle bli ännu värre.

Banjo-Modern är sladdbarn. Hon har fem levande äldre syskon i åldern 80 till 90. Tre av dem kom på festen igår. Och plötsligt fick jag se min dubbelt knäopererade morbror, 82, hoppa upp på brädan och bara stå där som om det vore den enklaste sak i världen. Vilket det förmodligen är, det är bara jag som har fel på det naturliga gyrot.

I morse gjorde jag ett nytt försök, men inte gick det bättre.
När vi åkte därifrån stod Banjo-Modern på brädan i tranställning som värsta Karate Kid.

Tack så fantastiskt mycket för en toppenhelg, käraste lilla mor. Trots allt. :)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0