Banjo-Herren

Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för fåglar. Fåglar har onda ögon, flyger omkring med vassa föremål på fötterna och mitt i ansiktet. Dessutom bajsar de på en. Alla fåglar har som hemligt mål att flyga rakt på mig och slita ut mina ögon och sen picka i sig resten av mig bit för bit. Så är det bara.
Otaliga är de gånger jag formligen kastat mig ner på marken för att undvika någon aggressiv attack eller illvilligt ögonkast från en kamikazefink.

När jag bodde på studentkorridoren där även flickan med tvångstankarna bodde så kom jag en dag ut i korridorköket och fann till min yttersta fasa att på köksbänken satt en ruggig, ondskefull, livs levande korp! Och det konstiga var att flera av mina korridorkamrater, plus ett par gäster, också befann sig i rummet, utan att reagera på att monstret tagit sig in och satt och smidde sina blodiga planer i godan ro!
Det visade sig att korpen var tam och tillhörde en av gästerna. Sicket folk....

En gång var jag nära att spöa upp en medelålders dam som matade fåglarna med drivor av brödsmulor. Hon gjorde det på Stockholms Central på samma perrong som jag stod på. Fågelmonstren yrde runt öronen på mig och hon bara stod där och öste ut påse efter påse med smulor och fåglarna blev fler och fler och vildare och vildare. Jag har sällan varit så rädd som då.

Där fick ni lite bakgrundshistoria till det äventyr som serverades mig i helgen på Ben-Slirrens lantställe.
Ben-Slirren hade just avnjutit frukosten och stod och blickade ut över ägorna (tittade ut genom köksfönstret) när han fick syn på något i körsbärsträdet.
"Åh nej, nu har det kommit in en fågel under nätet."
Som alla körsbärsodlare hade Ben-Slirren och Ben-Slirran (jag försökte verkligen anagramma ihop något bra, men det gick bara inte) hängt ett stort nät över trädet så att fåglarna inte skulle komma åt det röda guldet. Tyvärr hade inte alla fåglar förstått nätets innebörd så nu hade en av dem tagit sig igenom det och var fångad på insidan.
Det visade sig att hela hushållet bestod av fågelfobiker. Efter ett snabbt rådslag bestämdes det att den modigaste skulle skickas ut med en sax och klippa upp ett hål i nätet så att den stackars pippin kunde flyga ut. Det var bara en hake med planen, Tora får inte springa omkring med saxar själv. Därför skickade vi ut den näst modigaste, som självklart var Ben-Slirran. Ivrigt påhejad från köksfönstret av make och svåger gick hon ut och närmade sig fången, som verkade ovanligt ilsken och blodtörstig vad vi kunde se.
Efter ett tag kom hon tillbaka och kunde rapportera att ett präktigt hål var uppklippt och att fågeln i fråga inte var någon vanlig bofink utan en spillkråka. En hackspett alltså, och det har man ju både sett och hört hur de övar på träd för att kunna hacka hål på våra skallben så effektivt som möjligt, så då förstod vi i vilken livsfara Ben-Slirran svävat.

Lättade lämnade vi torpet en stund för att göra några ärenden i stan och när vi kom tillbaka var det lugnt i körsbärsträdet.
Jag tog Tora på armen och gick bort för att se hur det såg ut.
Spillkråkan hängde utanför nätet, upp-och-ner med ena klon ordentligt intrasslad och ögonen slutna.
Just när jag som en god farbror skulle förklara det här med döden för Tora så blinkade dock monstret till och visade tecken på att vara mer vid liv än det först vågat medge.

Allmän förstämning spred sig på torpet när vi berättade hur dåligt klippa-hål-planen hade utfallit. Ben-Slirren konstaterade överraskat att han kanske inte var djurhatare när allt kom omkring och till slut så slog Ben-Slirran fast att nu var det dags för Ben-Slirren att axla husfaderns ansvarstyngda mantel och göra något åt saken.
Det var då jag insåg att det var jag som var tvungen att göra det. Om någon nu skulle dö hjältedöden i kamp mot en otacksam spillkråka så var det ju faktiskt bättre att det var jag som inte hade fru och barn att beskydda.
Jag ifördes hjälm med visir och utrustades med sax och gick sedan mitt öde till mötes.

Spillkråkan blev inte glad att se mig. Först försökte han fly, men det gick naturligtvis inte. Då gick han över till anfallstaktik, men nätet höll honom tillbaka. Där stod jag på en ranglig stol, öga mot öga med min värsta mardröm, en fågel som faktiskt siktade in sig på mitt ansikte och bara befann sig en decimeter från det samma. Mitt liv passerade revy. Hu, vilken tråkig show....
Så klippte jag till. En av fågelns fjättrar lossnade och det märkte han naturligtvis genast. Snabbt byte av taktik igen, denna gång tillbaka till flykttaktiken. Det verkade nästan som han fattat att jag kommit för att hjälpa honom! Han flaxade som en galning och nätet sträcktes ut som ett band. Det var bara att sträcka fram saxen och med ett enkelt snäpp befria spillkråkan som pilade iväg och försvann bortåt horisonten, iförd nya, illblå, nätstrumpor.

Nu återstår bara att se om jag övervunnit min fågelskräck på det här viset. Det vore väl ett lyckligt slut, så säg?