Banjo-Herren

Jag har ett par återkommande mardrömmar.
1) Jag ska med flyget eller båten eller bussen eller nån enstaka gång ett rymdskepp (då rörde det sig om att komma undan jordens undergång) men måste bara utföra någon fånig uppgift först som visar sig omöjlig eftersom det är uppförsbacke eller motvind eller för att jag glömt någonting.
2) Jag ska gå uppför en trappa eller genom en dörr, men trappan eller korridoren krymper ihop så att jag först behöver huka mig, sedan krypa och till slut inse att jag fastnat utan återvändo.

Jag är väldigt klumpig och urusel på att bestämma avstånd till tak, dörrposter, bordshörn m m.

Jag har inget tålamod med saker jag inte förstår.
Jag avskyr otydliga bruksanvisningar.

I Karlskoga finns ett ställe som jag, med ovannämnda egenheter i åtanke, borde hålla mig borta ifrån om det så gällde mitt liv. Stället heter Boda Borg och är helvetet på jorden.
Och jag har naturligtvis varit där. Frivilligt.

Låt mig beskriva Boda Borg. Har ni sett Fångarna på fortet eller Gladiatorerna så har ni en liten ledtråd. Det kallas för äventyrshus och går ut på att man är tre personer i ett rum i vilket man måste lösa en gåta USP för att kunna gå vidare till nästa rum där ny gåta och nya SP väntar en. Har man riktig tur så visar det sig att man var tvungen att titta i taket på första rummet för att få en enda liten futtig chans att förstå vad man ska göra i rum nummer två och då får man helt sonika gå ut genom skammens dörr, gå tillbaka till start och börja om i rum nummer 1. Har man riktig otur så klarar man även rum nummer 2 och kommer då till rum nummer 3, dit man allt som oftast får krypa genom en allt trängre och mörk gång, därigenom islagande all kroppens delar i hörn, trappsteg och skarvar. Dessutom sker allt på tid och när som helst kan underkännandets obevekligt röda lampa visa en på utgången. Om och när man lyckats ta sig igenom hela denna machoschistiska hinderbana så får man äntligen sin välförtjänta superbelöning!!!!
En stämpel på ett papper.
Inget mer.
Inga priser, inget guldpengsregn, ingen T-shirt för besväret, inga jättenallar eller skumgummihattar. En stämpel bara.
Och i huset finns det inte mindre än 21 sådana hör trerumsbanor.

Jo förresten, man kan få ett pris. Om man klarar ett visst antal speciella banor så får man halva priset på nästa besök!
Ni ser de två konstigheterna i den där meningen, eller hur?
1) Man betalar för att göra det här.
2) Man förväntas få idén att återvända.

Det skulle bara fattas att, när man misslyckats tillräckligt många gånger, plötsligt skulle ledas ut i ett rum där man finner sig stå i bara kalsongerna framför sin gamla grundskoleklass, så hade mardrömmen varit fulländad.

Jag kommer med största säkerhet att åka dit igen nästa år. Skam den som ger sig!