Banjo-Herren

I min plånbok har jag ett foto på två sockersöta blondiner. Det är Nattis och Cass och dom är systrar. Natttis är sju och Cass treåtthalvt och dom är döttrar till dansbandskungen Jonas. Det är ett väldigt representativt foto, Nattis sitter lydigt och ler vänt åt kameran och Cass är arg som ett litet bi. Ett väldigt gulligt bi.

När jag besökte den lyckliga familjen, som dessutom består av mamma Katharina och schäfer-"valpen" Rossi (mankhöjd två meter och matchvikt ett ton,och då räknar jag bara pälsen....) i helgen så mötte Jonas och Cass mig redan vid busshållplatsen. Cass var så ilsken så hon knappt kunde prata rent, men glad att se mig.
Nattis kunde däremot verkligen prata rent. Förra gången vi sågs hade hon haft en ganska markant sydskånsk dialekt, men nu var det något som hänt, och det oroade Jonas. Nattis hade börjat bryta på rikssvenska!
"Var är min hårboschte?" frågade hon och när hon lämnat rummet tittade Jonas långt efter henne och muttrade: "Säg borrrste!"
"Hon har blitt en redig litten snobb", beklagade han sig med sin sedvanligt formidabla trelleborgska.
Man förstod lätt varifrån Nattis fått såna olater.
Dubbning av tecknade filmer!
Här har vi verkligen ett område som skulle må bra av lite kvotering! Varför måste alla Askungar och Törnrosor och Pocahontasar och My Little Phonies galoppera runt och låta som fröken Ur allihopa? Fridlys dialekter! Kvotera in skåningar, smålänningar, ångermanlänningar osv så att vart landskap får sin Disney-prinsessa! Det finns säkert tillräckligt många.....

Vi gick på tivoli. Emellanåt regnade det från himlen och emellanåt åskade det från Cass. Hon åkte berg-och-dalbana och radiobilar och åt spunnet socker och varm korv och popcorn och fick  en ballong och ett kramdjur och hade hur roligt som helst, Hon hade  t o m så kul så hon glömde bort att vara förbannad små korta stunder. Hon fann sig dock snabbt.
Nattis vågade som vanligt inte. Hon vågade inte åka berg-och-dalbana och inte radiobilar heller. Hon vågade gå in i Lustiga Huset men höll på att aldrig komma ut eftersom några moment såg lite läskiga ut. Hon har min fulla förståelse. S k "lustiga hus" brukar gå ut på en enda sak, att man konstant ska löpa risk att ramla och slå sig. We're not amused... trappsteg som rör sig, tunnlar som snurrar och rullband som går åt fel håll. Jättekul....
Men en ballong och ett kramdjur fick hon. En Hello Kitty-ballong och en plyschpudel med tillhörande handväska att stoppa den i à la Paris Hilton. Kampen mot könsrollerna kan härmed anses helt förlorad.

Och så slutade de två blondinernas lördag. Själv sov jag på soffan och kysstes omsorgsfullt godnatt av Rossi, som i övrigt inte gjorde mycket väsen av sig.

Söndagen började mycket oroväckande. När jag vaknade satt Cass i soffan bredvid och tittade på mig. Hon såg egendomlig ut, någonting var fel. Långsamt insåg jag vad det var.
Hon log med hela ansiktet.
"Gomorron", sa jag.
"Vettuva?" sa hon på det där viset som är så fantastiskt gulligt när en treåring säger det, men outsägligt patetiskt när Pernilla Wahlgren, 40, kväker det i nån hudkrämsreklam.
Det är faktiskt väldigt sällan man vet vad när man får den frågan så jag svarade nej.
Och så började Cass berätta en historia på typiskt treåringsmaner, ni vet den där tekniken att prata både på in- och utandning samtidigt som man utför diverse gymnastiska övningar. Åskvädret hade helt dragit bort.
Amanda, en för mig okänd förmåga, hade tydligen för lite sedan puttat omkull Cass på en studsmatta så att hon hade slagit sig och t o m fått ett stort ärr på läppen. Cass visade mig det gräsliga ärret som faktiskt var flera mikrometer stort och kunde ses i god belysning. Det hela hade gjort jätteont. Men idag, berättade Cass, så skulle hon äntligen få sin hämnd!
"Idag så ska jag putta henne!" sa hon mitt i ett par halva handstående värdiga Knut Kragballe.
Nu kände jag att jag som Bamse-präglad vuxen behövde ta mitt ansvar.
"Njae, det tycker jag inte att du ska göra, faktiskt..."
"Vaffödå?"
Bra fråga, det hade jag inte riktigt tänkt på. "För att hon kan slå sig" kändes inte som ett fungerande argument, för treåringar brukar det gälla öga för öga, läpp för läpp.
"Ähmmm....för att...det är inte så tufft att hålla på att hämnas...." tvekade jag, men så dök plötsligt Bamse upp som en Obi-Wan Kenobi-liknande vision bredvid mitt huvud och viskade svaret till mig. "Sa hon förlåt efter att hon puttade dig så att du slog dig?" frågade jag,
"Näää...." sa Cass.
"Det var dumt av henne, det ska man alltid säga. Jag tycker att du ska säga till henne att du tycker hon ska säga förlåt för att hon puttade dig!"
Cass tänkte en liten stund och sa sedan till min stora häpnad:
"Mmmm, det ska jag göra." Och eftersom jag har hört att små barn inte kan vara ironiska så lät jag saken stanna där, ytterst nöjd med mig själv.
Och faktiskt, tror ni inte att Cass senare på dagen gick och lekte med Amanda, utan att putta henne en enda gång!? I alla fall inte hårt. Jag skulle bli en fantastiskt bra pappa. Och lättlurad.