Klassisk Banjo
Kungshallen hade just serverat mig Pasta Pescatore till lunch. Mätt och glad gick jag genom staden tillbaka till jobbet. När jag svängde upp på Wallingatan fick jag en överraskning. Lite längre bort på trottoaren kom Jocke gående!
Jocke, som heter så även i verkligheten, eftersom det var i den jag befann mig, var djupt inbegripen i ett mobiltelefonsamtal och det var ju inget konstigt med det. Det märkvärdiga var att jag inte sett honom på tre år och att han egentligen bor i Bryssel.
Jocke var en av killarna som såg till att jag över huvud taget flyttade till Bryssel. Han var gammal kompis med herr Padda och dessutom delägare i företaget som startat banken jag jobbade för. Till skillnad från herr Padda så skildes Jocke från oss andra som vänner. Vi umgicks flitigt under alla fyra åren, alltså även efter att hela banken ruttnat. Efter att jag flyttade tillbaka till Stockholm tappade jag kontakten med honom och de andra från den tiden. Det är något som jag beklagar, dom var inte riktigt kloka, men vem är jag att kritisera någon annan för det?
Jag hade sett Jocke, han hade fått syn på mig. Han såg glatt överraskad ut och nickade till hälsning, men pratade vidare i mobiltelefonen. Han stannade inte upp.
Och jag märkte till min förvåning att jag inte stannade upp heller.
Och så blev det att två gamla vänner, som inte setts eller talat med varandra på tre år, bara passerade varandra med en artig nick. Är det konstigt att människor glider isär när man låter sådant få förekomma?
