Såsom i helvetet

Detta har hänt: Inte mycket mer än att en person har sweet-talkat Banjo-Herren till att gå med i en kör.

Jag har varit med i en kör och sjungit stämmor förut, men det var bra längesedan nu. Under sent 90-tal studerade jag ytterst framgångslöst i tre års tid på Lunds Tekniska Högskola och varje år hölls det en tävling mellan de olika sektionernas körer. Året innan jag började vann vår sektion, Datasektionen. Året efter att jag slutat vann vi också. De tre åren däremellan kom vi näst sist. Jag vill inte på något vis påvisa ett samband.
Dessutom var jag medlem av Krischansta Nations Spääx (jo, det stavas så) där det också blev tvunget att utbrista i stämuppdelad sång emellanåt. Våra uppsjungningar på spääxet var samtliga med på, även de som inte skulle stå på scen. De gick ut på att hela ensemblen sjöng den fyndiga raden "En lång stor kuk av trä" på högre och högre tonhöjder. Mycket vackert och humoristiskt.

När jag nu följde min kollega Lena i spåren mot vår repetitionslokal så förväntade jag mig inga sådana excesser i juvenilitet. Lena talade oavbrutet om vilket "bra gäng" den här kören var, och att det var "mycket hyss" och jag väntade bara på att hon skulle använda frasen "galna upptåg" också. Faktum var att jag hade gått och varit skeptisk i två veckor. Det hade nämligen visat sig att Lena gick och sa till samtliga manliga anställda på banken att hon hört att de var goda sångare. Jag var den ende som varit högmodig nog att gå på det. Och nu kände jag att det var lite för sent att backa ur.

"Hur många är med i den här kören?" flikade jag in i en av Lenas andningspauser.
"Vi är väl en 30-40 stycken som har sjungit hur länge som helst", höftade Lena till med och fortsatte: "Och där är två killar som varit med sedan Adams tid..."
"Var det förra körledaren?" undrade jag, fullt medveten om vad hon menade. Det är ju ingen idé att förneka sig på väg till ett så bra gäng med hyss i bakfickorna. Som dessutom var så ruggigt samsjungna.
Lena skrattade mycket riktigt. "Nej, men dom här killarna dom är stensäkra! Där är en av dom, förresten."
Vi var framme. Jag hälsade på Lars.

Sakta men säkert droppade övriga körmedlemmar in. Alla kvinnliga deltagare blev överlyckliga när de såg mig och kom fram och hälsade och sa att så roligt att se ett nytt ansikte. Det verkade bara vara jag, Lars och en kille till som skulle utgöra den manliga sektionen. Jag frågade Lars vad han sjöng, och han sa att han var tenor. Jag är rätt säker på att jag är bas. Mitt hopp sattes till den andra killen, det skulle kännas oerhört kymigt att sjunga stämman alldeles själv på första repet. Jag gick bort till den andre killen, som inte kommit fram och hälsat, för att fråga honom vad han sjöng för stämma.
Och på så vis träffade jag butchflatan Sofia.
Som dessutom var förstasopran.

Snacka om att den här kören behövde mansröster! Det fanns en bas till, men han var tyvärr förhindrad att komma denna kväll.

Sen fortlöpte kvällen under ett konstant obehag, stigande pinsamhetskänsla och prestationsångest. Inte sedan Boda Borg har jag känt mig så otillräcklig.
Vad tror ni förresten att en bankkör har för en repertoar? ABBA-låtar. Ja, det är sant, första låten vi övade var "Money, money, money". Sedan var det dags för "Ring ring".
"Och här i mellanspelet mellan refräng och vers", tillkännagav körledaren, "så har basstämman en liten specialare!"
"Jaha..." sa jag med skräck och försökte läsa noterna.
"Du ska sjunga 'Ploink, ploink, ba-da-ba-dam-dam, ploink, ploink, ba-da-ba-dam-dam'!"

Vad f-n har jag gett mig in på? Tacka vet jag resliga manliga könsorgan av organiskt material. Dem kan man lita på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0