Banjominnen - dagens gästbloggare
Mitt första intryck av herr Banjo var att han var en närmast manisk lustigkurre, oerhört rörlig i sitt spattiga kroppsspråk och med en ständigt gisslande drapa i beredskap; blixtsnabba svar på tal, välfunna beskrivningar (eller karikatyrer) av folk i omgivningen och kommentarer av världsläget som ofördröjt kittlade vrålgarvnerverna. Det var inte utan att man blev lite andfådd i hans sällskap, för tempot var alltid detsamma: gasen i botten, full fräs framåt!
Men liksom mitt första intryck av hans bror, som jag hade fått betydligt tidigare, som hade varit inte så lite skrämmande - han verkade så jäkla arg jämt! Arga människor gör mig rädd - som modifierades och mildrades, eftersom brodern mest uttryckte sin ilska under det där fåniga scrabblespelet och då inte egentligen riktat till den han spelade mot, utan väl, antar jag, åt scrabblegudarna, de vrånga, ogina, så modifierades och mildrades även första intrycket av herr Banjo med tiden och jag insåg att han inte bara är en på högvarv uppskruvad spelevink, utan också en mycket sympatisk människa med djupa insikter i det mänskliga och medmänskliga och med en härlig förmåga att uttrycka dessa, inte bara i muntligt träffande generaliseringar, utan kanske framförallt skriftligt.
Men så är det ju det där med scrabblet... Det är ett spel som väcker och framhäver de absolut sämsta sidorna hos människan.
Är man en segerkåt tävlingsmänniska, om så bara lite i smyg, så går detta inte att dölja i scrabblesammanhang, utan den råa, fula och okvädningsfyllda tävlingsinstinkten får då fullt utlopp, alldeles ohämmad av vanlig mänsklig hyfs och social återhållsamhet. Banjos storebrors ursinniga svärande vid scrabblebrädet, som första gången jag mötte honom höll på att skrämma slaget på mig, har vissa genetiska likheter med Banjos beteende vid brädet och detta lössläppta, enkelspåriga humör kan få förödande konsekvenser, det kan rentav vara fysiskt skadligt.
Under Örebro Open 2007 hade jag... äran?... oturen?... att sitta alldeles i närheten av herr Banjo under en rond, då denne, uppenbart lite tjurig över något brickställ eller något lagt ord, fullständigt obetänksamt kastade huvudet bakåt i frustration och - träffade bakomvarande vägg, som var hård och oresonlig. Till Banjos förtjänster ska ju naturligtvis räknas hans brist på våldsamma tendenser; det finns i vår scrabbleskara människor som både kastar scrabblebrickor och möbler omkring sig och Banjo vände faktiskt bara sin vrede mot sig själv. Men det gjorde ont. Det kunde man höra.
-Jannike
Banjos kommentar: Tack så mycket för påminnelsen. Det gjorde det. Men jag tror faktiskt jag vann matchen till slut. Fler gästbloggare välkomnas! Skicka in bidragen till [email protected]!
-Jannike
Banjos kommentar: Tack så mycket för påminnelsen. Det gjorde det. Men jag tror faktiskt jag vann matchen till slut. Fler gästbloggare välkomnas! Skicka in bidragen till [email protected]!
En soffa i Ixelles
Jag tänkte jag skulle berätta en liten anekdot.
I Bryssel är trapphusen väldigt smala. Ni kanske såg bilder från gasexplosionen i Liege för ett par dagar sedan? Då förstår ni kanske av bilderna att det inte finns så mycket bredd att vifta på. Jag brukade säga att man fick vara glad om man när man köpt hämtpizza slapp bära kartongen på högkant genom trapphuset.
När folk flyttar in i sina lägenheter så brukar det vara nödvändigt att boka en lyftkran, för soffor och annat otympligt behöver oftast flyttas in via balkongen. Och för att få plats med bilen som lyftkranen står på så behöver man boka parkeringsplats utanför sitt hus via polisen minst en vecka i förväg. De har det inte lätt, belgarna, men de har grävt sin grop själva.
En dag bestämde sig en dambekant till mig att köpa en ny soffa. Beslutet föregicks av att hon köpte en ny hund, som visade sig ha soffor som favoriträtt. En morgon hade vovven, som vi på skoj kan kalla Aalst, eftersom han är en belgisk hund, satt i sig halva gaveln och en soffkudde. En ny soffa behövdes, och tid för att boka lyftkran och P-plats fanns inte.
Aalst matte, som vi kan kalla Vera eftersom alla mina trogna läsare ändå förstått att det är henne det handlar om, ringde naturligtvis mig för hjälp. Ville jag följa med ut till IKEA och shoppa soffa? Naturligtvis ville jag det, jag var just då ganska illa däran i min periodiska veratiska fäbless och tänkte att nu fanns det åtskilliga pluspoäng att skaffa.
Själva IKEA-besöket gick smidigt, Vera hade naturligtvis redan sett ut sin önskesoffa i katalogen, och transporten av soffan till Veras lägenhet skulle ske redan samma kväll av en budlastbil.
Någon bärhjälp av budet fick vi naturligtvis inte. Soffan var obetydligt smalare än porten till trapphuset, och utrymmet vidgade sig på sin höjd en decimeter väl inomhus. Vera tog ovanänden och jag nedanditon.
Kommer ni ihåg den gamla Estrella-reklamen med flyttgubben som ropar "Vad är det som händer?"? Ungefär så såg det ut efter ett tag.
Vi hade väl slitit och dragit och knuffat i gott och väl 15 minuter och hade inte många trappsteg kvar till Veras dörr när hennes granne kommer nerstrosande med en flaska vin i ena handen, på väg ut på något galej. Vera ber grannen om lite hjälp, vilket han också ger den sista lilla pyttebiten (det kan väl ha tagit 30 sekunder) för att sedan fortsätta vidare med sitt avslappnade grepp om vinflaskan.
Detta ridderliga ingripande gjorde honom till dagens hjälte. Och snygg var han också! Och vad han höll den där flaskan stiligt! Och trodde jag att han var singel?
Timing is everything!
I Bryssel är trapphusen väldigt smala. Ni kanske såg bilder från gasexplosionen i Liege för ett par dagar sedan? Då förstår ni kanske av bilderna att det inte finns så mycket bredd att vifta på. Jag brukade säga att man fick vara glad om man när man köpt hämtpizza slapp bära kartongen på högkant genom trapphuset.
När folk flyttar in i sina lägenheter så brukar det vara nödvändigt att boka en lyftkran, för soffor och annat otympligt behöver oftast flyttas in via balkongen. Och för att få plats med bilen som lyftkranen står på så behöver man boka parkeringsplats utanför sitt hus via polisen minst en vecka i förväg. De har det inte lätt, belgarna, men de har grävt sin grop själva.
En dag bestämde sig en dambekant till mig att köpa en ny soffa. Beslutet föregicks av att hon köpte en ny hund, som visade sig ha soffor som favoriträtt. En morgon hade vovven, som vi på skoj kan kalla Aalst, eftersom han är en belgisk hund, satt i sig halva gaveln och en soffkudde. En ny soffa behövdes, och tid för att boka lyftkran och P-plats fanns inte.
Aalst matte, som vi kan kalla Vera eftersom alla mina trogna läsare ändå förstått att det är henne det handlar om, ringde naturligtvis mig för hjälp. Ville jag följa med ut till IKEA och shoppa soffa? Naturligtvis ville jag det, jag var just då ganska illa däran i min periodiska veratiska fäbless och tänkte att nu fanns det åtskilliga pluspoäng att skaffa.
Själva IKEA-besöket gick smidigt, Vera hade naturligtvis redan sett ut sin önskesoffa i katalogen, och transporten av soffan till Veras lägenhet skulle ske redan samma kväll av en budlastbil.
Någon bärhjälp av budet fick vi naturligtvis inte. Soffan var obetydligt smalare än porten till trapphuset, och utrymmet vidgade sig på sin höjd en decimeter väl inomhus. Vera tog ovanänden och jag nedanditon.
Kommer ni ihåg den gamla Estrella-reklamen med flyttgubben som ropar "Vad är det som händer?"? Ungefär så såg det ut efter ett tag.
Vi hade väl slitit och dragit och knuffat i gott och väl 15 minuter och hade inte många trappsteg kvar till Veras dörr när hennes granne kommer nerstrosande med en flaska vin i ena handen, på väg ut på något galej. Vera ber grannen om lite hjälp, vilket han också ger den sista lilla pyttebiten (det kan väl ha tagit 30 sekunder) för att sedan fortsätta vidare med sitt avslappnade grepp om vinflaskan.
Detta ridderliga ingripande gjorde honom till dagens hjälte. Och snygg var han också! Och vad han höll den där flaskan stiligt! Och trodde jag att han var singel?
Timing is everything!
Hjälp sökes!
Sist jag bad om interaktion från läsarnas sida gick det ju skapligt, jag fick biosällskap inte bara en utan två gånger, så nu tänkte jag lägga ut nästa knäppa idé:
GÄSTBLOGGARE SÖKES!
Jag har själv lite skrivkramp nu, och dessutom så kan det här projektet må bra av att inte bara jag recenserar mig själv, utan att även andra kommer till tals lite mer centralt än i kommentarer. Gör så här: Skriv ett blogginlägg som handlar om mig (ojoj, vilken egotripp det här kan bli...), det kan vara ett minne, roligt, vackert, gripande, otäckt, så länge det är något som ni tror att en blivande fru mår bra av att veta. Det enda kravet jag har är att det ska vara med sanningen överensstämmande så vitt jag vet. Jag vet att många av er som känner mig är goda skribenter.
Skicka alstret till [email protected], så publicerar jag det.
GÄSTBLOGGARE SÖKES!
Jag har själv lite skrivkramp nu, och dessutom så kan det här projektet må bra av att inte bara jag recenserar mig själv, utan att även andra kommer till tals lite mer centralt än i kommentarer. Gör så här: Skriv ett blogginlägg som handlar om mig (ojoj, vilken egotripp det här kan bli...), det kan vara ett minne, roligt, vackert, gripande, otäckt, så länge det är något som ni tror att en blivande fru mår bra av att veta. Det enda kravet jag har är att det ska vara med sanningen överensstämmande så vitt jag vet. Jag vet att många av er som känner mig är goda skribenter.
Skicka alstret till [email protected], så publicerar jag det.
Upp till kamp mot förtrycket!
Än en gång ser jag hur en relativt stor grupp i samhället förlöjligas i media. Gång på gång utsätts denna minoritet för glåpord och s k "lustigheter" där de framställs som förlorare, välförtjänta outsiders och helt enkelt värda förakt. Att det denna gång är Sveriges Television som helt oförskylt ägnar sig åt denna hets mot folkgrupp gör att jag måste ställa mig upp och protestera.
Jag talar naturligtvis om Scrabble-spelare.
I trailern till årets Melodifestival ser vi ett till synes olyckligt par som sitter vid ett köksbord. De spelar Scrabble i skenet av en blek taklampa. Deras armod accentueras bl a av att de tvingas spela med originalkartongens mediokra reliefbrickor. Filmskaparnas oförståelse för spelet exponeras när kameran zoomar in den propre mannens ställ och man ser brickuppsättningen OPÅLIT. Har han bara sex brickor på stället? Och hur hade han tänkt sig få ut den nian oavsett vilken den eventuellt sjunde brickan är?
Dessutom pekas Scrabble-spelare ut som dåliga hantverkare, då plötsligt en tavla ramlar ner från väggen.
Det är tydligen fest i grannlägenheten, och damen i sällskapet rusar ut i hallen, avslöjar för tittarna att hon har glittertoppen på och springer in till grannen, där hon ansluter till festen med Dolph Lundgren och gänget. Lycklig dansar hon med Måns Zelmerlöw, medan den stackars Scrabble-spelande maken lämnas oförstående i trapphuset ropandes efter sin Keiko.
Signalerna är tydliga från SVT. Scrabble är tråkigt, scrabblare förtjänar att bli övergivna. Upprörande.
Jag kan berätta att flera Scrabble-spelare också är schlagerfans. Har ni tänkt på det, SVT?
Mr Good Enough
Jag har aldrig påstått mig vara en drömprins. Hade jag varit det antar jag att den här bloggen skulle varit onödig. Så därför kan jag ju inte låta bli att länka till den här artikeln, även om den kommer från Aftonbaldet:
Mr Good Enough!
Mr Good Enough!
Att trycka på rätt knappar
När jag kom bort till Sorgbrons tunnelbanestation i morse (Sorgbron ligger f ö direkt efter, eller före beroende på varifrån man kommer, Hud-Allan) så ville tåget inte släppa in oss. Sånt händer allt som oftast vid ändstationerna. På de "nya" tunnelbanevagnarna är det lätt att se att dörrarna inte går att öppna, den gröna ringen av lysdioder runt öppningsknappen lyser helt enkelt inte. Det är ingen idé att trycka på knappen när dioderna inte lyser.
Alla vet väl det?
Och ändå trycker folk som galna på knappen! 20 snabba tryck i vissa fall. Naturligtvis händer inget. Varför lär sig folk aldrig? Samma sak när tunnelbanetågen kommer in till station. ALDRIG NÅGONSIN har dörrarna på ett ankommande tåg öppnats tack vare att någon otålig påstigare tryckt åtta gånger på öppningsknappen innan tåget ens stannat riktigt. Ändå händer det nästan alltid!
Varför är ni så otåliga, gott folk? Varför lär ni er aldrig att en hissknapp som redan lyser är det ingen idé att trycka på? Samma sak med knappen vid övergångsställen. Fast stackars röd gubbe bryr ni er ju inte om i alla fall.
Nej, stanna upp. Andas. Utnyttja erfarenheten och kunskapen för att få en liten, liten stilla stund i vardagen. Tids nog öppnas dörrarna, kommer hissen, profilerar sig grön gubbe och stressen kan få fortsätta som om inget hänt.
Scrabble för nybörjare
Tillbaka från Masters med en sjundeplats i bagaget, vilket inte alls är fy skam, så tänkte jag att en lämplig frukandidat förmodligen behöver lite baskunskaper i denna ädla sport. Hur spelar man? Och hur spelar man bra?
Låt oss börja med brädet:
Ovan ser ni hur det ser ut när alla brickor är utlagda. Brädet består som synes av 15x15 rutor, varpå det uppenbarligen är meningen att man ska lägga ut ord i ett korsordsmönster. Den uppmärksamme läsaren och bildtittaren noterar snabbt att rutorna på spelbrädet inte har samma färg. De rutor som inte är mörkgröna kallas poängrutor. Belägger man någon av dessa rutor påverkas dragets poäng. Poängrutor finns av typen "multiplicera bokstavspoäng" och "multiplicera ordpoäng". Mer om dem senare.
Vid spelets början är brickorna (de gula fyrkantiga plastbitarna med bokstäver på) undanstoppade i en påse av varierande färg. Framför varje spelare (i tävlingssammanhang alltid två) står ett ställ med plats för åtta brickor, varå man placerar ur påsen plockade sju. Logiken i detta är ifrågasättningsbar. Plockar man upp åtta blir man straffad i så måtto att motståndaren får plocka bort en som väljs ut på ett sätt vi inte närmare berör i detta avsnitt.
En av spelarna börjar. Vem som börjar kan avgöras genom lottdragning, d v s att varje spelare drar en bricka ur påsen och den som drar den bokstav som kommer före den andras/andres i alfabetet börjar. Det finns även en Örebro-skola inom lottdragningen där det gäller att dra brickan med den högsta poängen för att få börja. Vanligast är dock bokstavsordningsprincipen. Mer om poäng för bokstäver senare. Vinst av lottdragningen innebär att man får "fördel". Har du fördel får du välja en av två bra saker, att antingen börja eller välja sida. Det är bra att börja, men innebär också att du tvingas att spela så här:
Det första du gör är att ta brickor att sätta på ditt ställ. Stället ses i nedankanten på bilden här ovan (i ovankanten på bilden ännu ovanare). Kom ihåg vad vi sa om att inte fylla stället! En bra minnesregel är "Jag har sju, sluta nu!" Nu ska du försöka bilda ett så bra/långt/poänggivande ord som möjligt. Få inte panik om någon bricka inte innehåller någon bokstav! Denna bricka är i de flesta fall en joker och kan användas som vilken bokstav du vill. Som exempel se övre högra hörnet på bilden ovan, eller nedre vänstra på översta bilden för läsbarhetens skull. Där är första och andra brickan i ordet båda jokrar, och representerar bokstäverna F och O.
Du kommer vid en första närmare anblick av brickorna se att de förutom de stora bokstäverna även är begåvade med en liten siffra. Denna siffra anger grundpoängen man får för denna bricka. Ett vanligt A ger 1 poäng, medan lite ovanligare K och M ger 2. Allra högst poäng, 10, ger Z. H ger 2 poäng. Det är skandal.
Nu är det dags att börja spela. Medan du funderar på sitt första drag får den andra spelaren greppa påsen och plocka till sig de brickor som kommer utgöra hennes/hans öppningsställ. Ponera att du har bokstäverna ABEEFRK på ditt ställ. Du hittar ordet FEBER. Nu ska detta placeras ut på brädet, men hur?
Jo, i mittrutan på brädet finns en ruta med en femuddig stjärna på. Denna måste beläggas med någon av brickorna. Sagt och gjort. Det finns olika skolor i placeringen av första ordet, vissa brukar av princip lägga en vokal i mittrutan, även om detta avfärdats som en vandringssägen bland etablerade tävlingsscrabblare, men de flesta försöker placera ordet med tanke på möjliga följddrag. Eftersom detta är Scrabble för nybörjare lägger vi inte ner så mycket energi på detta. Du lägger ut ordet mitt i, med B på stjärnrutan.
Nu vidtar poängräkningens svåra konst. Här förenas ordkunskap och matematik. F ger 3 poäng, E och R ger 1 vardera och B ger hela 4 poäng. Poängen för var bricka adderas. 3+1+4+1+1 = 10. Dessutom får du dubbla poängen eftersom rutan med stjärnan inte bara är startruta utan även poängruta med värdet 2xordpoäng, d v s att poängen för hela ordet multipliceras med 2. Du annonserar muntligt den uträknade dragpoängen och skriver upp poängen i ett därför avsett protokoll.
Nu är det Spelare 2:s tur. Hon/han har dessvärre spelat 1000 tävlingsmatcher, kan hela SAOL utantill och lägger ut långa ord som du aldrig hört talas om, för poäng som borde vara omöjliga att få. Du förlorar med 300 poängs marginal.
Precis SÅ känns det att vara nybörjare. Fortsättningskursen tar vi en annan gång när jag inte heller har något annat vettigt att tillföra bloggen.
Låt oss börja med brädet:
Ovan ser ni hur det ser ut när alla brickor är utlagda. Brädet består som synes av 15x15 rutor, varpå det uppenbarligen är meningen att man ska lägga ut ord i ett korsordsmönster. Den uppmärksamme läsaren och bildtittaren noterar snabbt att rutorna på spelbrädet inte har samma färg. De rutor som inte är mörkgröna kallas poängrutor. Belägger man någon av dessa rutor påverkas dragets poäng. Poängrutor finns av typen "multiplicera bokstavspoäng" och "multiplicera ordpoäng". Mer om dem senare.
Vid spelets början är brickorna (de gula fyrkantiga plastbitarna med bokstäver på) undanstoppade i en påse av varierande färg. Framför varje spelare (i tävlingssammanhang alltid två) står ett ställ med plats för åtta brickor, varå man placerar ur påsen plockade sju. Logiken i detta är ifrågasättningsbar. Plockar man upp åtta blir man straffad i så måtto att motståndaren får plocka bort en som väljs ut på ett sätt vi inte närmare berör i detta avsnitt.
En av spelarna börjar. Vem som börjar kan avgöras genom lottdragning, d v s att varje spelare drar en bricka ur påsen och den som drar den bokstav som kommer före den andras/andres i alfabetet börjar. Det finns även en Örebro-skola inom lottdragningen där det gäller att dra brickan med den högsta poängen för att få börja. Vanligast är dock bokstavsordningsprincipen. Mer om poäng för bokstäver senare. Vinst av lottdragningen innebär att man får "fördel". Har du fördel får du välja en av två bra saker, att antingen börja eller välja sida. Det är bra att börja, men innebär också att du tvingas att spela så här:
Det första du gör är att ta brickor att sätta på ditt ställ. Stället ses i nedankanten på bilden här ovan (i ovankanten på bilden ännu ovanare). Kom ihåg vad vi sa om att inte fylla stället! En bra minnesregel är "Jag har sju, sluta nu!" Nu ska du försöka bilda ett så bra/långt/poänggivande ord som möjligt. Få inte panik om någon bricka inte innehåller någon bokstav! Denna bricka är i de flesta fall en joker och kan användas som vilken bokstav du vill. Som exempel se övre högra hörnet på bilden ovan, eller nedre vänstra på översta bilden för läsbarhetens skull. Där är första och andra brickan i ordet båda jokrar, och representerar bokstäverna F och O.
Du kommer vid en första närmare anblick av brickorna se att de förutom de stora bokstäverna även är begåvade med en liten siffra. Denna siffra anger grundpoängen man får för denna bricka. Ett vanligt A ger 1 poäng, medan lite ovanligare K och M ger 2. Allra högst poäng, 10, ger Z. H ger 2 poäng. Det är skandal.
Nu är det dags att börja spela. Medan du funderar på sitt första drag får den andra spelaren greppa påsen och plocka till sig de brickor som kommer utgöra hennes/hans öppningsställ. Ponera att du har bokstäverna ABEEFRK på ditt ställ. Du hittar ordet FEBER. Nu ska detta placeras ut på brädet, men hur?
Jo, i mittrutan på brädet finns en ruta med en femuddig stjärna på. Denna måste beläggas med någon av brickorna. Sagt och gjort. Det finns olika skolor i placeringen av första ordet, vissa brukar av princip lägga en vokal i mittrutan, även om detta avfärdats som en vandringssägen bland etablerade tävlingsscrabblare, men de flesta försöker placera ordet med tanke på möjliga följddrag. Eftersom detta är Scrabble för nybörjare lägger vi inte ner så mycket energi på detta. Du lägger ut ordet mitt i, med B på stjärnrutan.
Nu vidtar poängräkningens svåra konst. Här förenas ordkunskap och matematik. F ger 3 poäng, E och R ger 1 vardera och B ger hela 4 poäng. Poängen för var bricka adderas. 3+1+4+1+1 = 10. Dessutom får du dubbla poängen eftersom rutan med stjärnan inte bara är startruta utan även poängruta med värdet 2xordpoäng, d v s att poängen för hela ordet multipliceras med 2. Du annonserar muntligt den uträknade dragpoängen och skriver upp poängen i ett därför avsett protokoll.
Nu är det Spelare 2:s tur. Hon/han har dessvärre spelat 1000 tävlingsmatcher, kan hela SAOL utantill och lägger ut långa ord som du aldrig hört talas om, för poäng som borde vara omöjliga att få. Du förlorar med 300 poängs marginal.
Precis SÅ känns det att vara nybörjare. Fortsättningskursen tar vi en annan gång när jag inte heller har något annat vettigt att tillföra bloggen.
Annat fokus
Den här helgen blir det paus i frusökandet och bloggandet, eftersom det är Scrabble Masters, detta underbart plågsamma elände som ni kan läsa om och följa här.
För er som är nytillkomna läsare för 2010 så kan jag kanske fresta med min gamla blogg. För att sålla bort den ofantliga schlagerinnördningen på slutet rekommenderas att klicka på länken "Allmänt" i högermarginalen.
För er som är nytillkomna läsare för 2010 så kan jag kanske fresta med min gamla blogg. För att sålla bort den ofantliga schlagerinnördningen på slutet rekommenderas att klicka på länken "Allmänt" i högermarginalen.
Att ligga med varandra
Det där med att sova i samma säng borde vara en helt egen gren inom psykologin.
Den eventuella biten före själva sovandet är det inget konstigt med, det brukar lösa sig, men sen, när själva sömnen inträder så blir det komplicerat, speciellt i nystartade förhållanden, vilket i princip är den enda sortens förhållanden jag haft...
Det finns två scenarior, antingen har man enkelsäng, eller så har man dubbelsäng.
I början av karriären hade jag enkelsäng. Och så plötsligt en dag så var man inte ensam i den. Några fantastiska men pinsamt korta ögonblick senare var det dags att sova. Och Mejram, som i verkligheten hette något annat, somnade synbarligen omedelbums. Och människa, vad hon var i vägen. i all sin underbara gosighet. Och så låg man där och var obekväm, dels med det som just gått så onödigt fort, dels med att man hade ont om plats.
Åren gick och sällskapet skiftade. Ögonblicken blev gudskelov längre och längre, men obekvämligheten efteråt fanns kvar.
Så när jag flyttade till Bryssel gjorde jag äntligen slag i saken och skaffade dubbelsäng. Oceaner av svängrum bredde ut sig över sovrumsgolvet. Och första gången det erbjöds sällskap så hade vi varsin egen bädd att slumra i, med vars två egna kuddar och all tänkbar bekvämlighet, något som vi också utnyttjade.
Och så låg man där, fortfarande klarvaken och funderade över varför hon låg därborta? Var hon sur? Hade jag varit dum? Hade jag varit kass?
Sensmoral:
Gärna obekvämt, bara det är frivilligt.
Den eventuella biten före själva sovandet är det inget konstigt med, det brukar lösa sig, men sen, när själva sömnen inträder så blir det komplicerat, speciellt i nystartade förhållanden, vilket i princip är den enda sortens förhållanden jag haft...
Det finns två scenarior, antingen har man enkelsäng, eller så har man dubbelsäng.
I början av karriären hade jag enkelsäng. Och så plötsligt en dag så var man inte ensam i den. Några fantastiska men pinsamt korta ögonblick senare var det dags att sova. Och Mejram, som i verkligheten hette något annat, somnade synbarligen omedelbums. Och människa, vad hon var i vägen. i all sin underbara gosighet. Och så låg man där och var obekväm, dels med det som just gått så onödigt fort, dels med att man hade ont om plats.
Åren gick och sällskapet skiftade. Ögonblicken blev gudskelov längre och längre, men obekvämligheten efteråt fanns kvar.
Så när jag flyttade till Bryssel gjorde jag äntligen slag i saken och skaffade dubbelsäng. Oceaner av svängrum bredde ut sig över sovrumsgolvet. Och första gången det erbjöds sällskap så hade vi varsin egen bädd att slumra i, med vars två egna kuddar och all tänkbar bekvämlighet, något som vi också utnyttjade.
Och så låg man där, fortfarande klarvaken och funderade över varför hon låg därborta? Var hon sur? Hade jag varit dum? Hade jag varit kass?
Sensmoral:
Gärna obekvämt, bara det är frivilligt.
Iskall musikbransch
Ett fantastiskt naturens konstverk, mitt i stan.
Främmande slag på egen trumma
När någon skriver så här vackra kommentarer en bit ner i bloggen så förtjänar de att framhävas lite extra. :)
Tackar tackar, Fans-skapet, vem du nu än är.
"Det är mig fundamentalt obegripligt om din finurliga humor och textekvilibrism inte lyckas vinna ett kvinnohjärta.
Jag har bara mött en sådan man till och honom var jag nästan otrogen med. Fast bara nästan, för han var gentleman också.
Samlat tilltal till kvinskligheten: Puckon, sluta smöra för drägg och ta vara på de som finns därute och faktiskt har en hjärna. Och kan använda den!"
Förbannad
Så har det tydligen hänt igen. En grupp på Facebook som påstod sig vilja stöda offren i Haiti har plötsligt bytt namn och handlar nu om att Sveriges nekrofiler vill att dödsoffren ska skickas hit. Men vad i helvete!? Hur sjuk får man bli? Inte undra på att folk blir själviska och skeptiska.
Den här gången väljer jag dock att reagera på ett helt annat sätt. Man måste möta ont med gott.
I Stockholm har vi varje höst/vinter ett seriespel i Scrabble som heter Höstserien. Den här säsongen arrangeras den av mig, och jag hade redan beslutat att skänka anmälningsavgifterna till jordbävningsoffren på Haiti. Nu jävlar lägger jag till lika mycket från egen ficka i donationen!
Där fick ni!
På flera sätt.
Den här gången väljer jag dock att reagera på ett helt annat sätt. Man måste möta ont med gott.
I Stockholm har vi varje höst/vinter ett seriespel i Scrabble som heter Höstserien. Den här säsongen arrangeras den av mig, och jag hade redan beslutat att skänka anmälningsavgifterna till jordbävningsoffren på Haiti. Nu jävlar lägger jag till lika mycket från egen ficka i donationen!
Där fick ni!
På flera sätt.
VA(O)B
Jag har VAOB-at idag. Vård Av Orre-Barnet.
Den stackars tösen har skrapat ihop runt 40 graders feber och båda En Helt Smal Fröken och Ben-Slirren var helt enkelt tvungna att vara på jobbet på eftermiddagen. Då är det så fint ordnat att även farbröder kan få VAB:a.
Så här brukar det se ut när jag kommer hem till Orre-Barnet; Jag kommer in genom dörren, Orre-Barnet tittar försiktigt efter vem det är och sedan gör hon omedelbart sälen, d v s slänger sig på magen på golvet och håller upp armarna. (En gång hände det när jag skulle hämta henne på dagis och alla ungarna stod i hallen med sina overaller på. Enda sättet att urskilja vem som var Orre-Barnet var helt enkelt att ta den första som kastade sig ner på mage.) Det har blivit som vår egen lilla hälsningsritual, även om jag hört att hon gjort det med andra också.
Idag var det dock inte som det brukar. Först trodde jag hon låg och sov, men jag hittade henne hopsjunken bakom arbetsrumsdörren. Jag försökte skoja lite med henne, men det var som att tala med en vägg. Ben-Slirren försökte få henne att dricka något, men hon trilskades. Hon ville inte få blöjan bytt, hon ville absolut inte titta på film. Ben-Slirren försökte få henne att äta något, men det gick uselt. Ben-Slirren försökte ta tempen i örat på henne, men hon höll för dem tills han hotade med att ta fram stjärttermometern. Klok flicka. 38,4 grader, inte så farligt.
Och så sa Ben-Slirren hejdå och gick iväg och Orre-Barnet grät en stund för det, men plötsligt så sa hon sakligt "Pappa gick." och sen var hon nästan som vanligt en stund. Jag föreslog att hon skulle dricka något, och hon drack massor. Jag föreslog en film och hon valde "Bamse och den flygande mattan", ihärdigt förmanandes mig att "man fick inte ta sönder DVD-skivorna", vilket jag läraktigt inte heller gjorde.
Ben-Slirren kom tillbaka en sväng och nu gick det alldeles utmärkt att byta blöja.
Sen gick Ben-Slirren igen och jag och Orre-Barnet fortsatte titta på Bamse. Hon kröp upp, la armarna hårt om min hals och somnade nästan genast. Efter tio minuter till sov jag med.
Naturligtvis varade inte denna idyll länge. En hostning från Orre-Barnet, en yrvaken fråga efter mamma och så var det lugna humöret alldeles bortblåst. Jag kände hur hon började bli varmare igen. Jag föreslog att vi skulle ta tempen, och så var jag plötsligt Samhällets Fiende no 1. Hon slet sig ur mitt ondskefulla, temptagande grepp och kravlade in i ett skrymsle på sitt rum dit jag inte kunde nå henne på ett vettigt vis. Där somnade hon igen. Det var länge sedan jag känt mig som en så stor skurk.
När hon vaknade till och såg mig började hon genast skrika att hon inte ville ta tempen. Jag försäkrade henne att det skulle hon inte behöva göra, bara hon kom ut. Jag menade det, men blev inte alls trodd. Snart började sovandningen igen.
Jag funderade på att bli lite auktoritär, men mest funderade jag på att sjunka genom jorden. Att ta hennes temp var ju absolut inget livsviktigt, jag hade bara föreslagit det för att verka vuxen och ansvarstagande.
Nästa gång hon vaknade och skrek "Inte ta tempen!" så sa jag helt enkelt:
"Men du behöver inte ta tempen, vill du inte ha en kram istället?"
Och det ville hon.
Och den blev lång.
Och som tack så bar jag henne runt i lägenheten ända tills mamma kom hem 45 minuter senare.
Så är jag inte sjuk innan veckan är slut så blir jag det aldrig nånsin.
Och det kommer vara värt varenda grad.
Den stackars tösen har skrapat ihop runt 40 graders feber och båda En Helt Smal Fröken och Ben-Slirren var helt enkelt tvungna att vara på jobbet på eftermiddagen. Då är det så fint ordnat att även farbröder kan få VAB:a.
Så här brukar det se ut när jag kommer hem till Orre-Barnet; Jag kommer in genom dörren, Orre-Barnet tittar försiktigt efter vem det är och sedan gör hon omedelbart sälen, d v s slänger sig på magen på golvet och håller upp armarna. (En gång hände det när jag skulle hämta henne på dagis och alla ungarna stod i hallen med sina overaller på. Enda sättet att urskilja vem som var Orre-Barnet var helt enkelt att ta den första som kastade sig ner på mage.) Det har blivit som vår egen lilla hälsningsritual, även om jag hört att hon gjort det med andra också.
Idag var det dock inte som det brukar. Först trodde jag hon låg och sov, men jag hittade henne hopsjunken bakom arbetsrumsdörren. Jag försökte skoja lite med henne, men det var som att tala med en vägg. Ben-Slirren försökte få henne att dricka något, men hon trilskades. Hon ville inte få blöjan bytt, hon ville absolut inte titta på film. Ben-Slirren försökte få henne att äta något, men det gick uselt. Ben-Slirren försökte ta tempen i örat på henne, men hon höll för dem tills han hotade med att ta fram stjärttermometern. Klok flicka. 38,4 grader, inte så farligt.
Och så sa Ben-Slirren hejdå och gick iväg och Orre-Barnet grät en stund för det, men plötsligt så sa hon sakligt "Pappa gick." och sen var hon nästan som vanligt en stund. Jag föreslog att hon skulle dricka något, och hon drack massor. Jag föreslog en film och hon valde "Bamse och den flygande mattan", ihärdigt förmanandes mig att "man fick inte ta sönder DVD-skivorna", vilket jag läraktigt inte heller gjorde.
Ben-Slirren kom tillbaka en sväng och nu gick det alldeles utmärkt att byta blöja.
Sen gick Ben-Slirren igen och jag och Orre-Barnet fortsatte titta på Bamse. Hon kröp upp, la armarna hårt om min hals och somnade nästan genast. Efter tio minuter till sov jag med.
Naturligtvis varade inte denna idyll länge. En hostning från Orre-Barnet, en yrvaken fråga efter mamma och så var det lugna humöret alldeles bortblåst. Jag kände hur hon började bli varmare igen. Jag föreslog att vi skulle ta tempen, och så var jag plötsligt Samhällets Fiende no 1. Hon slet sig ur mitt ondskefulla, temptagande grepp och kravlade in i ett skrymsle på sitt rum dit jag inte kunde nå henne på ett vettigt vis. Där somnade hon igen. Det var länge sedan jag känt mig som en så stor skurk.
När hon vaknade till och såg mig började hon genast skrika att hon inte ville ta tempen. Jag försäkrade henne att det skulle hon inte behöva göra, bara hon kom ut. Jag menade det, men blev inte alls trodd. Snart började sovandningen igen.
Jag funderade på att bli lite auktoritär, men mest funderade jag på att sjunka genom jorden. Att ta hennes temp var ju absolut inget livsviktigt, jag hade bara föreslagit det för att verka vuxen och ansvarstagande.
Nästa gång hon vaknade och skrek "Inte ta tempen!" så sa jag helt enkelt:
"Men du behöver inte ta tempen, vill du inte ha en kram istället?"
Och det ville hon.
Och den blev lång.
Och som tack så bar jag henne runt i lägenheten ända tills mamma kom hem 45 minuter senare.
Så är jag inte sjuk innan veckan är slut så blir jag det aldrig nånsin.
Och det kommer vara värt varenda grad.
Frågan på allas läppar besvarad?
Mirakel och tragedier sker varje minut på Haiti.
Helena Jonsson vinner Jerringpriset med rekordmarginal.
I Fittja skjuter buset benen av varandra.
Och Aftonbladets löpsedel basunerar ut:
LAGERBÄCKS NYA KVINNA AVSLÖJAD!
Jag får det inte att gå ihop, det får jag inte.
Ett gott exempel
Jag tycker lite synd om röd gubbe.
Ingen respekterar honom. Ingen lyder honom. Ingen älskar röd gubbe.
Speciellt nu på vintern kan man tycka att folk skulle vara lite försiktigare, men ändå kastar sig folk ut i trafiken precis hur dom vill, så att bilar tutar och bromsar häftigt och på så sätt riskerar en seriekollision i halkan.
Allra värst tycker jag det är när föräldrar tar och drar ut sina barn mot röd gubbe. Jag skulle aldrig föregå med sådant dåligt exempel om jag hade barn. Sa han träffsäkert utan praktisk erfarenhet.
Fast det hjälper naturligtvis inte alltid att föregå med gott exempel. Banjo-Fadern och Banjo-Modern har aldrig rökt en cigg i hela sina liv, men ändå trillade jag dit. Hösten 1989, när de ungdomliga fyllefesterna gjorde sin entré var det svårt att stå emot. Men hela tiden sa jag att jag skulle sluta när jag fick barn. Lustigt nog tänkte jag aldrig ordet "om".
Jag gjorde mina försök på det tråkiga sättet också, d v s utan befruktning. En gång under en lång fältövning i lumpen när jag råkade åka ut i skogen utan cigg så bestämde jag mig för att göra ett försök. Det gick väldigt dåligt. Vid ett annat tillfälle bestämde sig hela plutonen (jag tror faktiskt 90% av oss rökte) att vi skulle sluta kollektivt. Det gick ännu sämre. Innan eftermiddagen var slut på första dagen hade allihopa börjat igen. Faller en, faller två, faller alla.
Ett tag rökte jag pipa. Jag gick på New Yorks gator och rökte pipa, och mer än en gång kom det fram gentlemän med voluminösa kepsar och frågade "vilken tobak" (med händerna i just citationsteckensgester) jag rökte. När jag svarade Rite Aid såg de mycket häpna ut. (Rite Aid ärungefär som Lidl i Sverige, där kunde man köpa piptobak i fryspåsar.)
I New York träffade jag också den person som jag trodde var mitt livs kärlek. Ja, jag hade ju träffat henne förr, vi var gamla bekanta från Åhus, men där i New York tändes nya lågor, inte bara i pipstoppet. Lågorna var dock helt på min sida.
Efter en flytt till Stockholm och något års omväxlande uppvaktning och dissning ändrade hon sig plötsligt. (Dissningen var naturligtvis mycket mer effektiv än uppvaktningen.) Men hon satte som villkor att jag skulle fimpa för gott, vilket jag också gjorde. Jag började med nikotinplåster, men det tog ju inte bort suget alls, så jag mådde kasst. Tur att man hade sitt livs kärlek som kunde muntra upp en. Dock tyckte ens livs kärlek att det var väldigt betungande att hon verkade vara den ende som kunde muntra upp en, och drog. Exit love, enter Camel. Alla gör vi våra felbedömningar, men inget ont som inte för något gott med sig, istället för att ha sitt livs kärlek bakom sig så visade det sig att jag fortfarande förhoppningsvis hade den framför mig.
2005 köpte jag en bok på skämt. Den hette "Äntligen icke-rökare!" av Allen Carr. Det initialt mest fantastiska med den boken var att man uppmanades att röka medan man läste den. Sedan skulle man sluta när man läst färdigt. Lugnt, tänkte jag. Då är det ju bara att sluta läsa när man har ett kapitel kvar! (Jajemän, så fantastiskt tramsig var jag.) Men boken lurades! Näst sista kapitlet började med att man sas till på skarpen att sluta röka. Och det gjorde jag.
Jag har inte tagit ett bloss sedan dess, och har inte ens varit sugen. Mitt livs bästa köp.
Jag undrar hur en bok som heter "Äntligen icke-gådrulle!" skulle utformas.....
Ingen respekterar honom. Ingen lyder honom. Ingen älskar röd gubbe.
Speciellt nu på vintern kan man tycka att folk skulle vara lite försiktigare, men ändå kastar sig folk ut i trafiken precis hur dom vill, så att bilar tutar och bromsar häftigt och på så sätt riskerar en seriekollision i halkan.
Allra värst tycker jag det är när föräldrar tar och drar ut sina barn mot röd gubbe. Jag skulle aldrig föregå med sådant dåligt exempel om jag hade barn. Sa han träffsäkert utan praktisk erfarenhet.
Fast det hjälper naturligtvis inte alltid att föregå med gott exempel. Banjo-Fadern och Banjo-Modern har aldrig rökt en cigg i hela sina liv, men ändå trillade jag dit. Hösten 1989, när de ungdomliga fyllefesterna gjorde sin entré var det svårt att stå emot. Men hela tiden sa jag att jag skulle sluta när jag fick barn. Lustigt nog tänkte jag aldrig ordet "om".
Jag gjorde mina försök på det tråkiga sättet också, d v s utan befruktning. En gång under en lång fältövning i lumpen när jag råkade åka ut i skogen utan cigg så bestämde jag mig för att göra ett försök. Det gick väldigt dåligt. Vid ett annat tillfälle bestämde sig hela plutonen (jag tror faktiskt 90% av oss rökte) att vi skulle sluta kollektivt. Det gick ännu sämre. Innan eftermiddagen var slut på första dagen hade allihopa börjat igen. Faller en, faller två, faller alla.
Ett tag rökte jag pipa. Jag gick på New Yorks gator och rökte pipa, och mer än en gång kom det fram gentlemän med voluminösa kepsar och frågade "vilken tobak" (med händerna i just citationsteckensgester) jag rökte. När jag svarade Rite Aid såg de mycket häpna ut. (Rite Aid ärungefär som Lidl i Sverige, där kunde man köpa piptobak i fryspåsar.)
I New York träffade jag också den person som jag trodde var mitt livs kärlek. Ja, jag hade ju träffat henne förr, vi var gamla bekanta från Åhus, men där i New York tändes nya lågor, inte bara i pipstoppet. Lågorna var dock helt på min sida.
Efter en flytt till Stockholm och något års omväxlande uppvaktning och dissning ändrade hon sig plötsligt. (Dissningen var naturligtvis mycket mer effektiv än uppvaktningen.) Men hon satte som villkor att jag skulle fimpa för gott, vilket jag också gjorde. Jag började med nikotinplåster, men det tog ju inte bort suget alls, så jag mådde kasst. Tur att man hade sitt livs kärlek som kunde muntra upp en. Dock tyckte ens livs kärlek att det var väldigt betungande att hon verkade vara den ende som kunde muntra upp en, och drog. Exit love, enter Camel. Alla gör vi våra felbedömningar, men inget ont som inte för något gott med sig, istället för att ha sitt livs kärlek bakom sig så visade det sig att jag fortfarande förhoppningsvis hade den framför mig.
2005 köpte jag en bok på skämt. Den hette "Äntligen icke-rökare!" av Allen Carr. Det initialt mest fantastiska med den boken var att man uppmanades att röka medan man läste den. Sedan skulle man sluta när man läst färdigt. Lugnt, tänkte jag. Då är det ju bara att sluta läsa när man har ett kapitel kvar! (Jajemän, så fantastiskt tramsig var jag.) Men boken lurades! Näst sista kapitlet började med att man sas till på skarpen att sluta röka. Och det gjorde jag.
Jag har inte tagit ett bloss sedan dess, och har inte ens varit sugen. Mitt livs bästa köp.
Jag undrar hur en bok som heter "Äntligen icke-gådrulle!" skulle utformas.....
Min typ av humor
Den här fina bonaden har jag hängande i mitt kök.
Jag funderar starkt på att lära mig brodera, bara för att kunna göra en till sovrummet också, med texten "Vi som gå sängvägen". Motivet skulle dock vara något annorlunda.....Anna Anka, kanske? Eller kanske helt enkelt nån som ligger och sover.
Vinterbild IV
Vinterbild III
Det vackra i det lilla.
Vinterbild II
Mördande vackert....
Vinterbilder
Jag hann ut innan dagsmejan förstörde hela vinterscenen, och här kommer delar av resultatet.
Konstigt nog kan man inte lägga in mer än en bild per inlägg....
Kanske inte slottet, men ändå...
Jag har gått och blivit bjuden på bal!
Varje år nuförtiden kommer ett ståtligt inbjudningskort från min gamla studentnation i Lund, Krischansta (ja, det stavas naturligtvis så!), neddimpande i brevinkastet. Snapphanebalen står för dörren och det är alltid lika intressant att försöka luska ut vad det är de bjuder på varje år. Årets meny lyder:
Varje år nuförtiden kommer ett ståtligt inbjudningskort från min gamla studentnation i Lund, Krischansta (ja, det stavas naturligtvis så!), neddimpande i brevinkastet. Snapphanebalen står för dörren och det är alltid lika intressant att försöka luska ut vad det är de bjuder på varje år. Årets meny lyder:
Kaullor rögador lax mä lög o dill teliga mä Olofaviktorsa knagebrö
- Bier au brännvin-
Brända ànkepatta mä gulfruttablànkade brödna, söda ärtor, smauglöttabla o rötjutasaus
-Röblask-
Hylleflöderöra ihopablannad mä gulfruttaspà
-Muggva-
-Inslaen guldsup-
- Bier au brännvin-
Brända ànkepatta mä gulfruttablànkade brödna, söda ärtor, smauglöttabla o rötjutasaus
-Röblask-
Hylleflöderöra ihopablannad mä gulfruttaspà
-Muggva-
-Inslaen guldsup-
Tydligt och klart, alltihop.
Låter gott, men jag är tveksam till att gå. Jag har ju frack och allting, men det är en bit att åka och hur kul skulle det bli att komma dit alldeles gammal och inte känna en kotte? Nej, det var bättre förr.
Här följer en skabrös historia i studentmiljö. Känsliga läsare varnas.
En Snappis hade jag en ung förstaårsstudent till bordet. Jag var inte lastgammal själv, men lite äldre i alla fall. Vi samtalade en stund om ditt och datt när hon plötsligt sa:
"Förr var jag nymfoman."
"Det var ju en förtjusande hobby!" sa jag inte alls utan jag gjorde en mycket träffsäker fågelholksimitation.
"Men jag har slutat med det nu", fortsatte hon och började på huvudrätten.
"Det var ju lite synd", fann jag mig så pass att jag sa.
"Men min kompis, som också är här, hon är det fortfarande", försäkrade hon.
Lugnad åt jag mina ànkepatta.
Vid kaffet introducerades jag för hennes kompis, som hälsade genom att slicka mig i örat. Vid det laget hade dock min bordsdam råkat ut för ett smärre återfall, och det bar sig inte bättre än att de såta vännerna blev osams och låg plötsligt på dansgolvet och slogs. Aldrig tidigare eller senare har två kvinnor slagits handgripligen om mig. Jag gjorde det enda tänkbara. Jag backade långsamt därifrån och försvann i mängden.
Jag träffade kompisen en gång till, några månader senare, på Krischansta Nations pub. Hon kom framraglandes full som en finlandsbåt, kände helt oväntat igen mig, hälsade glatt och kysste mig på gylfen.
Som tur var hade hon redan raggat upp ett helt basketlag, så jag slapp undan även denna gång.
Ett tips till hugade spekulanter på den utannonserade posten: Var tydliga i intentionerna, men kanske inte så tydliga.
Låter gott, men jag är tveksam till att gå. Jag har ju frack och allting, men det är en bit att åka och hur kul skulle det bli att komma dit alldeles gammal och inte känna en kotte? Nej, det var bättre förr.
Här följer en skabrös historia i studentmiljö. Känsliga läsare varnas.
En Snappis hade jag en ung förstaårsstudent till bordet. Jag var inte lastgammal själv, men lite äldre i alla fall. Vi samtalade en stund om ditt och datt när hon plötsligt sa:
"Förr var jag nymfoman."
"Det var ju en förtjusande hobby!" sa jag inte alls utan jag gjorde en mycket träffsäker fågelholksimitation.
"Men jag har slutat med det nu", fortsatte hon och började på huvudrätten.
"Det var ju lite synd", fann jag mig så pass att jag sa.
"Men min kompis, som också är här, hon är det fortfarande", försäkrade hon.
Lugnad åt jag mina ànkepatta.
Vid kaffet introducerades jag för hennes kompis, som hälsade genom att slicka mig i örat. Vid det laget hade dock min bordsdam råkat ut för ett smärre återfall, och det bar sig inte bättre än att de såta vännerna blev osams och låg plötsligt på dansgolvet och slogs. Aldrig tidigare eller senare har två kvinnor slagits handgripligen om mig. Jag gjorde det enda tänkbara. Jag backade långsamt därifrån och försvann i mängden.
Jag träffade kompisen en gång till, några månader senare, på Krischansta Nations pub. Hon kom framraglandes full som en finlandsbåt, kände helt oväntat igen mig, hälsade glatt och kysste mig på gylfen.
Som tur var hade hon redan raggat upp ett helt basketlag, så jag slapp undan även denna gång.
Ett tips till hugade spekulanter på den utannonserade posten: Var tydliga i intentionerna, men kanske inte så tydliga.
Åh, vilken underbar morgon...
Ja, faktiskt.
Det är inte bara fredag, jag har dessutom fått en alldeles för sällsynt åttatimmars nattsömn. Jag drömde att jag blivit dömd till döden för illa tajmad förkylning, och jag kunde inte fly eftersom jag tappat bort mina skor. Och så vaknade jag i precis rätt ögonblick! En helt underbar morgon!
Sen går man upp och duschar, sätter i linserna, drar igång kaffehurran och loggar in på vetgirig.nu. Den som kom på frågesportsligor på nätet borde få någon sorts pris. Inget kan få en på bättre morgonhumör, under rådande civilståndsomständigheter naturligtvis, än att veta vad Tysklands ESC-bidrag från 2005 heter, samt känna igen Kiribatis statsvapen.
Sen virar man in sig i sin tremeterslånga halsduk från Hennes&Mauritz och går ut i Rimfrostistan. Hela veckan denna fuktiga luft och minusgrader, som gör hela världen så vacker. Måtte det hålla i sig i åtminstone en dag till så jag kan gå ut i dagsljus med den lille Canon IXUS:en. Då blir det fotoutställning här!
Och ljusstakarna står kvar. Jag är inte ensam i min revolution i huset. Fru Björk (välkänd från tidigare bloggar) har naturligtvis tomtesläden uppe fortfarande.
Det är inte bara fredag, jag har dessutom fått en alldeles för sällsynt åttatimmars nattsömn. Jag drömde att jag blivit dömd till döden för illa tajmad förkylning, och jag kunde inte fly eftersom jag tappat bort mina skor. Och så vaknade jag i precis rätt ögonblick! En helt underbar morgon!
Sen går man upp och duschar, sätter i linserna, drar igång kaffehurran och loggar in på vetgirig.nu. Den som kom på frågesportsligor på nätet borde få någon sorts pris. Inget kan få en på bättre morgonhumör, under rådande civilståndsomständigheter naturligtvis, än att veta vad Tysklands ESC-bidrag från 2005 heter, samt känna igen Kiribatis statsvapen.
Sen virar man in sig i sin tremeterslånga halsduk från Hennes&Mauritz och går ut i Rimfrostistan. Hela veckan denna fuktiga luft och minusgrader, som gör hela världen så vacker. Måtte det hålla i sig i åtminstone en dag till så jag kan gå ut i dagsljus med den lille Canon IXUS:en. Då blir det fotoutställning här!
Och ljusstakarna står kvar. Jag är inte ensam i min revolution i huset. Fru Björk (välkänd från tidigare bloggar) har naturligtvis tomtesläden uppe fortfarande.
Jag och Gösta
Gösta Bredefeldt har gått bort.
Senaste gången jag träffade honom tittade han skeptiskt på mig och sa "Tack, det räcker..."
Jag antar i och för sig bara att hans blick var skeptisk, det var motljus, men han hade all anledning.
Jag var 23 år gammal och hade fått för mig att jag kunde skådespela. Välmenande dramafröknar hade i flera år pumpat upp mitt ego så till den milda grad att jag hade sökt in på Scenskolan.
Det började redan i tioårsåldern när jag spelade giraff i Det blåser på månen. Han som spelade min bakdel blev senare konstnärlig ledare på Kungliga Dramatiska Teatern, för övrigt. Olika falla ödets lotter. Han var en väldigt trovärdig bakdel.
Min karriär fortsatte med rollen som tjur i en pantomimföreställning av Carmen. Direkt följt på det fick jag titelrollen i Hamlet, av den enda anledningen att gruppen bestod av mig och tjugo tjejer. Sedan rullade det på. Doktor Livesey i Skattkammarön, Bill Sykes i Oliver Twist, Lady MacBeth, Socker-Conny...
Vid det laget tyckte jag det var dags att bli dramatiker. Jag och min äldste och bäste vän Andreas bestämde oss för att skriva en musikal! Där hoppade det inga halta löss minsann! Vi var 19 och 18 år gamla och världen var vårt ostron.
Jag vet inte varifrån jag fick idén att det skulle handla om vad som hände sen i Kamomilla Stad. Jag vet inte heller varifrån uppslaget att låta det som hände sen vara att den sicillianska maffian kom dit för att cappa en okänd bybo kom.
Men så blev det i alla fall. Detta var vad som skulle hända:
Den minderåriga mafiosan Roberta och hennes kvinnliga torped Paola kommer till Kamomilla Stad för att göra sig av med en avlägsen släkting boende i staden. Denna släkting är den ende som står i vägen för Robertas herravälde (eller snarare småflickevälde) över brottssyndikatet. Hur man kan stå i vägen för kriminell makt när man bor i Kamomilla Stad förklaras icke.
Gamle Tobias i tornet har fått syn på Michael Jackson i sin kikare (som har en sjuhelsickes förstoringskapacitet) och vill bli som han, omedveten om att han är minst lika känd och populär på hemmaplan.
Kasper är brandkapten och har gift sig med Sofia men är olycklig, Jonatan har blivit bagare och Jesper är när dramat börjar på världsturné med sin cirkus. Med sig har han lejonet, den talande kamelen och Tommy som lämnat sin flickvän Colombine hos Sofia, till flickans stora besvikelse.
Överkonstapel Bastian råkar ut för en olycka i hemmet och hans fru tror att hon har slagit ihjäl honom, vilket hon inte har, han har bara somnat. I desperation gömmer hon honom i städskrubben och tar över polisrollen själv.
Roberta och Paola börjar bedriva beskyddarverksamhet i Kamomilla, vilket Jonatan naturligtvis helt oförstående drabbas av. I en minnesvärd scen (de förekom) äter Paola tegelstenar. En mystisk skivproducent dyker upp och hjälper Tobias med poplanseringen.
Jesper kommer tillbaka till Kamomilla utblottad. Lejonet har han sålt, den talande kamelen har fått ett radiogig, Tommy har gittat och till slut blev Jesper avlurad cirkusen av Bert Karlsson. Med sig tillbaka har han bara en rappande känguru som dök upp från ingenstans just när han skulle åka hem.
Mafiosan Roberta får en tonårscrush på brandkapten Kasper och sjunger en söt visa om att hon är kvinna nu, där första versen handlade om att få mens....förtjusande och inte alls opassande, eller?
Allt får sin upplösning på Kamomilladagen då kängurun och skivproducenten visar sig vara samma person, Tommy som blivit Interpol-agent och jagar Roberta och Paola, som dock blivit påverkade av Kamomillas goda luft och mjäkiga atmosfär och blir snälla. Paola gifter sig med Jonatan och de startar pizzeria. Roberta blir springschas. Bastian vaknar och börjar gräva en tunnelbana. Tobias lägger popkarriären på hyllan och blir sugar daddy åt två små gummor från trakten istället. Och i allra sista repliken avslöjas vem släktingen är, som om nån skulle bry sig.
Man undrar ju varför inte jag fick posten som Dramatens konstnärlige ledare istället!
Nåväl, produktionen kantades av diverse motgångar.
Fru Bastian fick i uppgift att fixa sin polisuniform själv och den var väldigt duktigt urringad. Och kortkjolad.
Tant Sofia kunde aldrig lära sig sjunga utan pratade sina partier.
Och en vecka i förväg meddelade Tobias att han inte skulle kunna vara med på premiärföreställningen. När vi sansat frågade honom varför han inte sagt något tidigare (det gällde en sedan länge bokad dansbandsspelning) så sa han att han inte nännts, eftersom han var "rädd att vi skulle bli arga".
Tack och lov att vi spelade gratisföreställningar! Jag hade skämts ögonen ur mig om vi hade tagit betalt.
När det så var dags för mig att söka till Scenskolan fick jag plötsligt hybris.
Istället för att välja en komisk roll som jag kunde relatera till fick jag för mig att jag var tvungen att spela Norén! Och att det var tvunget att vara en monolog! Så jag lånade en bok på biblioteket med (helt okända) Norén-pjäser i och letade upp den längsta repliken jag kunde hitta. Denna replik var helt osammanhängande, ingenting hände under hela scenen och repliken uttalades av en gammal alkis!
Jag kände flera stycken som provat in till Scenskolan före mig, jag kände t o m en som kommit in, men tror ni att jag rådfrågade dessa? Nänemensan, inte den födde skådespelaren Banjo-Herren, inte. Hemma på kammaren, utan någons hjälp, repeterade jag in repliken hjälpligt och så bar det av upp till Stockholm.
Medan jag väntade på min tur insåg jag att de flesta andra hade rekvisita med sig. Det hade jag inte tänkt på. I min väska hade jag en kortlek, den fick duga.
Och så satt jag där, inför Gösta Bredefeldt och fyra andra skrutinörer, och la patiens och rabblade en replik. Jag fick inte dra hela.
Att jag stannade kvar för att se om jag hade gått vidare till nästa sållning tycker jag visar vilken optimist jag är och vilken fantastiskt självförtroende jag innehar. Och självförtroende har jag läst ska vara viktigt.
R.I.P., Gösta. Och förlåt mig för att jag tyckte det var beigt att få provspela för dig, när den andra halvan av hoppfulla fick gå upp mot självaste Ingvar Hirdwall.
Senaste gången jag träffade honom tittade han skeptiskt på mig och sa "Tack, det räcker..."
Jag antar i och för sig bara att hans blick var skeptisk, det var motljus, men han hade all anledning.
Jag var 23 år gammal och hade fått för mig att jag kunde skådespela. Välmenande dramafröknar hade i flera år pumpat upp mitt ego så till den milda grad att jag hade sökt in på Scenskolan.
Det började redan i tioårsåldern när jag spelade giraff i Det blåser på månen. Han som spelade min bakdel blev senare konstnärlig ledare på Kungliga Dramatiska Teatern, för övrigt. Olika falla ödets lotter. Han var en väldigt trovärdig bakdel.
Min karriär fortsatte med rollen som tjur i en pantomimföreställning av Carmen. Direkt följt på det fick jag titelrollen i Hamlet, av den enda anledningen att gruppen bestod av mig och tjugo tjejer. Sedan rullade det på. Doktor Livesey i Skattkammarön, Bill Sykes i Oliver Twist, Lady MacBeth, Socker-Conny...
Vid det laget tyckte jag det var dags att bli dramatiker. Jag och min äldste och bäste vän Andreas bestämde oss för att skriva en musikal! Där hoppade det inga halta löss minsann! Vi var 19 och 18 år gamla och världen var vårt ostron.
Jag vet inte varifrån jag fick idén att det skulle handla om vad som hände sen i Kamomilla Stad. Jag vet inte heller varifrån uppslaget att låta det som hände sen vara att den sicillianska maffian kom dit för att cappa en okänd bybo kom.
Men så blev det i alla fall. Detta var vad som skulle hända:
Den minderåriga mafiosan Roberta och hennes kvinnliga torped Paola kommer till Kamomilla Stad för att göra sig av med en avlägsen släkting boende i staden. Denna släkting är den ende som står i vägen för Robertas herravälde (eller snarare småflickevälde) över brottssyndikatet. Hur man kan stå i vägen för kriminell makt när man bor i Kamomilla Stad förklaras icke.
Gamle Tobias i tornet har fått syn på Michael Jackson i sin kikare (som har en sjuhelsickes förstoringskapacitet) och vill bli som han, omedveten om att han är minst lika känd och populär på hemmaplan.
Kasper är brandkapten och har gift sig med Sofia men är olycklig, Jonatan har blivit bagare och Jesper är när dramat börjar på världsturné med sin cirkus. Med sig har han lejonet, den talande kamelen och Tommy som lämnat sin flickvän Colombine hos Sofia, till flickans stora besvikelse.
Överkonstapel Bastian råkar ut för en olycka i hemmet och hans fru tror att hon har slagit ihjäl honom, vilket hon inte har, han har bara somnat. I desperation gömmer hon honom i städskrubben och tar över polisrollen själv.
Roberta och Paola börjar bedriva beskyddarverksamhet i Kamomilla, vilket Jonatan naturligtvis helt oförstående drabbas av. I en minnesvärd scen (de förekom) äter Paola tegelstenar. En mystisk skivproducent dyker upp och hjälper Tobias med poplanseringen.
Jesper kommer tillbaka till Kamomilla utblottad. Lejonet har han sålt, den talande kamelen har fått ett radiogig, Tommy har gittat och till slut blev Jesper avlurad cirkusen av Bert Karlsson. Med sig tillbaka har han bara en rappande känguru som dök upp från ingenstans just när han skulle åka hem.
Mafiosan Roberta får en tonårscrush på brandkapten Kasper och sjunger en söt visa om att hon är kvinna nu, där första versen handlade om att få mens....förtjusande och inte alls opassande, eller?
Allt får sin upplösning på Kamomilladagen då kängurun och skivproducenten visar sig vara samma person, Tommy som blivit Interpol-agent och jagar Roberta och Paola, som dock blivit påverkade av Kamomillas goda luft och mjäkiga atmosfär och blir snälla. Paola gifter sig med Jonatan och de startar pizzeria. Roberta blir springschas. Bastian vaknar och börjar gräva en tunnelbana. Tobias lägger popkarriären på hyllan och blir sugar daddy åt två små gummor från trakten istället. Och i allra sista repliken avslöjas vem släktingen är, som om nån skulle bry sig.
Man undrar ju varför inte jag fick posten som Dramatens konstnärlige ledare istället!
Nåväl, produktionen kantades av diverse motgångar.
Fru Bastian fick i uppgift att fixa sin polisuniform själv och den var väldigt duktigt urringad. Och kortkjolad.
Tant Sofia kunde aldrig lära sig sjunga utan pratade sina partier.
Och en vecka i förväg meddelade Tobias att han inte skulle kunna vara med på premiärföreställningen. När vi sansat frågade honom varför han inte sagt något tidigare (det gällde en sedan länge bokad dansbandsspelning) så sa han att han inte nännts, eftersom han var "rädd att vi skulle bli arga".
Tack och lov att vi spelade gratisföreställningar! Jag hade skämts ögonen ur mig om vi hade tagit betalt.
När det så var dags för mig att söka till Scenskolan fick jag plötsligt hybris.
Istället för att välja en komisk roll som jag kunde relatera till fick jag för mig att jag var tvungen att spela Norén! Och att det var tvunget att vara en monolog! Så jag lånade en bok på biblioteket med (helt okända) Norén-pjäser i och letade upp den längsta repliken jag kunde hitta. Denna replik var helt osammanhängande, ingenting hände under hela scenen och repliken uttalades av en gammal alkis!
Jag kände flera stycken som provat in till Scenskolan före mig, jag kände t o m en som kommit in, men tror ni att jag rådfrågade dessa? Nänemensan, inte den födde skådespelaren Banjo-Herren, inte. Hemma på kammaren, utan någons hjälp, repeterade jag in repliken hjälpligt och så bar det av upp till Stockholm.
Medan jag väntade på min tur insåg jag att de flesta andra hade rekvisita med sig. Det hade jag inte tänkt på. I min väska hade jag en kortlek, den fick duga.
Och så satt jag där, inför Gösta Bredefeldt och fyra andra skrutinörer, och la patiens och rabblade en replik. Jag fick inte dra hela.
Att jag stannade kvar för att se om jag hade gått vidare till nästa sållning tycker jag visar vilken optimist jag är och vilken fantastiskt självförtroende jag innehar. Och självförtroende har jag läst ska vara viktigt.
R.I.P., Gösta. Och förlåt mig för att jag tyckte det var beigt att få provspela för dig, när den andra halvan av hoppfulla fick gå upp mot självaste Ingvar Hirdwall.
Oförståelige Knut
Och så var det dags att återbörda tomtarna till loftet igen.
Jag är ganska ny i pyntbranschen, det kändes ganska meningslöst (och Svenne Banan) att krimskramsa upp en lägenhet som man ändå aldrig befann sig i vid skarpt julläge. Så fort det börjar osa glögg brukar jag tomta ner till Åhus och föräldrahemmet.
Men så i fjol föll jag till föga och köpte stakar till fönstren, garnerade med lite tomtar och en grankotte och så var den klar. Jul à la Banjo.
I år utökades beståndet med några bonader och riktiga (pyttesmå) glöggmuggar (som dessutom funkar utmärkt till genever!).
Men nu ska alltså allting tas ner och gömmas undan. Man kan ju undra varför? Det är ju fortfarande mörkt och dystert och trivselbehövande ute. Vore det verkligen så förfärligt att låta stakarna lysa åtminstone till Kyndelsmäss?
Fast då bleve man väl stämplad som byfåne, förstås. Såna brott mot kutymen gör man sig inte skyldig till ostraffat.
Det är bara att bita ihop och otrivas tills gumman Tö kommer kvastande.
Jag är ganska ny i pyntbranschen, det kändes ganska meningslöst (och Svenne Banan) att krimskramsa upp en lägenhet som man ändå aldrig befann sig i vid skarpt julläge. Så fort det börjar osa glögg brukar jag tomta ner till Åhus och föräldrahemmet.
Men så i fjol föll jag till föga och köpte stakar till fönstren, garnerade med lite tomtar och en grankotte och så var den klar. Jul à la Banjo.
I år utökades beståndet med några bonader och riktiga (pyttesmå) glöggmuggar (som dessutom funkar utmärkt till genever!).
Men nu ska alltså allting tas ner och gömmas undan. Man kan ju undra varför? Det är ju fortfarande mörkt och dystert och trivselbehövande ute. Vore det verkligen så förfärligt att låta stakarna lysa åtminstone till Kyndelsmäss?
Fast då bleve man väl stämplad som byfåne, förstås. Såna brott mot kutymen gör man sig inte skyldig till ostraffat.
Det är bara att bita ihop och otrivas tills gumman Tö kommer kvastande.
Spelet kan börja
Tisdag betyder raggmunk och Scrabble. Ett råd är dock att undvika en samtidig kombination av dessa. Raggmunken på Soft Bar & Kök, där Svenska Scrabbleförbundets Stockholmsavdelning möts varje tisdag, är nämligen särdeles osmaskig, enligt dem som vågat sig på ofoget att beställa den.
Scrabble? undrar kanske någon. Ibland glömmer jag bort att detta förhoppningsvis läses av fler än bara mina bekanta.
Scrabble hette tidigare Alfapet. Kom ihåg, det nu. Scrabble ÄR alltså INTE Alfapet. Längre. Alfapet av idag är ett snarlikt spel, som Alga skapade för att de råkade ha rättigheterna till namnet Alfapet, men inte till spelet Scrabble.
Alfapet? undrar kanske ytterligare någon. Denne någon ombeds googla.
Sedan 1994 har det spelats tävlingar i Scrabble i Sverige. Det började i liten skala i Malmö och Uppsala men spreds i maklig takt över landet. Guldåldern kom med internet och sajten Ordspel. Från ett rekord på 22 deltagare växte SM till 69 deltagare på bara ett år. Nuförtiden finns det två Scrabble-sajter i Sverige, Ordspel och Betapet.
Svenska Scrabbleförbundet bildades 1997 och sedan 2007 har jag varit förbundets ordförande. Jag har aldrig låtit all denna makt berusa mig, men lite häftigt är det allt att i sin ägo ha ett avtal som är undertecknat av två personer, mig och Horace Engdahl. Tyvärr var det inte någon högtidlig underskrivningsceremoni med både mig och Horace närvarande, plus härolden, fanborg, notarius publicus och ställföreträdande akademiväbel som förmodligen brukligt är i Akademiärenden, men det var väldigt fin kvalitet på papperet i fönsterkuvertet jag blev tillskickad med avtalet i alla fall.
Varför då ett avtal med Svenska Akademin? Jo, det krävs för att vi ska få använda Svenska Akademins Ordlista (SAOL) som rättesnöre vid bedömning av vilka ord som ska vara godkända i tävlings-Scrabble. Språket tillhör alla, men det officiella urvalet tillhör akademin.
Så, det var väl lite om min omfattande hobby. Men nu måste jag rusa, vi börjar 18:00. Soft Bar & Kök i korsningen Malmskillnadsgatan-Mäster Samuelsgatan är adressen. Välkomna att hälsa på, vi är ganska lätta att upptäcka, det är vi som sitter och rasslar med tygpåsar mitt i lokalen.
Scrabble? undrar kanske någon. Ibland glömmer jag bort att detta förhoppningsvis läses av fler än bara mina bekanta.
Scrabble hette tidigare Alfapet. Kom ihåg, det nu. Scrabble ÄR alltså INTE Alfapet. Längre. Alfapet av idag är ett snarlikt spel, som Alga skapade för att de råkade ha rättigheterna till namnet Alfapet, men inte till spelet Scrabble.
Alfapet? undrar kanske ytterligare någon. Denne någon ombeds googla.
Sedan 1994 har det spelats tävlingar i Scrabble i Sverige. Det började i liten skala i Malmö och Uppsala men spreds i maklig takt över landet. Guldåldern kom med internet och sajten Ordspel. Från ett rekord på 22 deltagare växte SM till 69 deltagare på bara ett år. Nuförtiden finns det två Scrabble-sajter i Sverige, Ordspel och Betapet.
Svenska Scrabbleförbundet bildades 1997 och sedan 2007 har jag varit förbundets ordförande. Jag har aldrig låtit all denna makt berusa mig, men lite häftigt är det allt att i sin ägo ha ett avtal som är undertecknat av två personer, mig och Horace Engdahl. Tyvärr var det inte någon högtidlig underskrivningsceremoni med både mig och Horace närvarande, plus härolden, fanborg, notarius publicus och ställföreträdande akademiväbel som förmodligen brukligt är i Akademiärenden, men det var väldigt fin kvalitet på papperet i fönsterkuvertet jag blev tillskickad med avtalet i alla fall.
Varför då ett avtal med Svenska Akademin? Jo, det krävs för att vi ska få använda Svenska Akademins Ordlista (SAOL) som rättesnöre vid bedömning av vilka ord som ska vara godkända i tävlings-Scrabble. Språket tillhör alla, men det officiella urvalet tillhör akademin.
Så, det var väl lite om min omfattande hobby. Men nu måste jag rusa, vi börjar 18:00. Soft Bar & Kök i korsningen Malmskillnadsgatan-Mäster Samuelsgatan är adressen. Välkomna att hälsa på, vi är ganska lätta att upptäcka, det är vi som sitter och rasslar med tygpåsar mitt i lokalen.
Och du då?
Dagens korta morgontanke behandlar denna ack så vanliga fråga.
Tjejer! Finns det verkligen ingen annan fråga att ställa?
När jag går in på s k datingsajter och läser en presentation som jag tycker verkar intressant så går jag inte in på den personens klotterplank och skriver "tjena snygging" eller "kram på dig". Nej, jag anstränger mig lite, skriver ett ordentlig meddelande med ett par öppna frågor typ "Vad jobbar du med?", "Vad är din favoritfärg och varför?" eller "Hur halkade du in på det här med kannibalism egentligen?"
Och i 9 fall av 10 (och då menar jag de 10 av 100 man alls får nåt svar ifrån) får man svar på sina frågor följt av den enda motfrågan "Och du då?"
Jag har inte kommit på frågor för att jag vill ha dem själv. Jag vill bli överraskad!
Reaktioner
Efter en veckas bloggande har jag stött på de flesta reaktioner jag förväntade mig.
Många har tyckt att det är ett galet projekt, andra tycker det är lysande. Vissa tycker det är både galet och lysande. Någon berömde mig för att jag var modig.
Andra kritiserar min smak, och det kan jag ju förstå. Men nu är det ju faktiskt min smak och mitt val det handlar om här. Jag tror inte på falsk marknadsföring, jag tror inte på att dölja viss information i hopp om att det inte är så farligt om det framkommer först senare. Jag är jag, och den jag letar efter bör vara nån som åtminstone kan acceptera mina hang-ups.
Vissa har gett mig vänliga råd med motiveringen "du får nog inte så många svar om du säger på det och det viset". Men jag vill ju inte ha många svar, jag vill ha ETT svar! Jag jonglerar bara med bollar (men det gör jag rätt skapligt).
Men det är en reaktion som uteblivit, ända fram till nu.
Jag satt i ett blandat sällskap och diskuterade ditten och datten. Några i sällskapet kände till den här bloggen, men flera gjorde det inte. En av dessa som inte kände till förstod av samtalet att tre av oss bloggade (men inte om vad) och slängde ut en sån där bra konversationsfråga som jag själv aldrig skulle lyckas komma på:
"Varför bloggar ni egentligen?"
"Jo", sa den förste bloggaren. "Eftersom jag undervisar i journalistik och skrivit en bok om research [Enligt honom skulle den där informationen kunna räcka för att lista ut vem han är för en som inte visste mer om honom, B-H:s anm] så trodde jag att jag hade något att lära mina läsare." Alla runt bordet höll med. Frågan gick vidare till näste man, som inte var jag heller.
"Jag forskar i klimatfrågor och insåg att det inte fanns någon blogg som översatte meteorologirapporter till ett språk som vanligt folk förstod. Jag bloggar för att motverka alla dessa lobbyister som sprider överdriven skräckpropaganda om klimathotet." Mycket imponerande och behjärtansvärt, tyckte vi allihop. Vilken kille!
Så kändes det som det var min tur. Då flikar en av mina allra bästa och mest uppskattade vänner in ett diskret:
"Ja, vi kanske skulle avbryta där...."
Fantastiskt skönt att förstå att det är åtminstone en som tycker mitt projekt är lite pinsamt.
Att leva är lysande.
Att leva är galet.
Att leva är modigt.
Och att leva ska vara lite pinsamt då och då. Annars blir det tråkigt.
Många har tyckt att det är ett galet projekt, andra tycker det är lysande. Vissa tycker det är både galet och lysande. Någon berömde mig för att jag var modig.
Andra kritiserar min smak, och det kan jag ju förstå. Men nu är det ju faktiskt min smak och mitt val det handlar om här. Jag tror inte på falsk marknadsföring, jag tror inte på att dölja viss information i hopp om att det inte är så farligt om det framkommer först senare. Jag är jag, och den jag letar efter bör vara nån som åtminstone kan acceptera mina hang-ups.
Vissa har gett mig vänliga råd med motiveringen "du får nog inte så många svar om du säger på det och det viset". Men jag vill ju inte ha många svar, jag vill ha ETT svar! Jag jonglerar bara med bollar (men det gör jag rätt skapligt).
Men det är en reaktion som uteblivit, ända fram till nu.
Jag satt i ett blandat sällskap och diskuterade ditten och datten. Några i sällskapet kände till den här bloggen, men flera gjorde det inte. En av dessa som inte kände till förstod av samtalet att tre av oss bloggade (men inte om vad) och slängde ut en sån där bra konversationsfråga som jag själv aldrig skulle lyckas komma på:
"Varför bloggar ni egentligen?"
"Jo", sa den förste bloggaren. "Eftersom jag undervisar i journalistik och skrivit en bok om research [Enligt honom skulle den där informationen kunna räcka för att lista ut vem han är för en som inte visste mer om honom, B-H:s anm] så trodde jag att jag hade något att lära mina läsare." Alla runt bordet höll med. Frågan gick vidare till näste man, som inte var jag heller.
"Jag forskar i klimatfrågor och insåg att det inte fanns någon blogg som översatte meteorologirapporter till ett språk som vanligt folk förstod. Jag bloggar för att motverka alla dessa lobbyister som sprider överdriven skräckpropaganda om klimathotet." Mycket imponerande och behjärtansvärt, tyckte vi allihop. Vilken kille!
Så kändes det som det var min tur. Då flikar en av mina allra bästa och mest uppskattade vänner in ett diskret:
"Ja, vi kanske skulle avbryta där...."
Fantastiskt skönt att förstå att det är åtminstone en som tycker mitt projekt är lite pinsamt.
Att leva är lysande.
Att leva är galet.
Att leva är modigt.
Och att leva ska vara lite pinsamt då och då. Annars blir det tråkigt.
Lågvatten
Man kan inte alltid vara på topp.
Idag är jag dessvärre på ett rätt dåligt humör. Kylan bara fortsätter, jag har ont i huvudet och jobbdatorn bråkar med mig.
Då är det svårt att få inspiration till ett bra inlägg. Jag vänder mig till er, mina läsare, som varit så oväntat många denna första vecka: Vad vill ni veta?
Vad tycker ni?
Alla uppslag, frågor, åsikter och glada tillrop mottages tacksamt.
Plötsligt i Masmo
Jag är verkligen ingen vidare frusökare. På väg hem på röda linjen slog det mig att jag inte tar mitt projekt på tillräckligt allvar.
Trots att jag lovat mig själv att tänka mindre och agera mer så hade jag just för googolte gången helt enkelt låtit bli att inleda ens en artig mingelkonversation med en flicka som såg både duktig, snäll och ledig ut. Börjar det inte bli dags och släppa analysen och gå direkt på uttrycksfullheten?
En gång blev hela min grupp på Handelsbanken Liv ivägskickad på kurs. Kursen hette Effektivare Kundkontakter, och än i den dag som idag är har jag inte lyckats inse varför.
Kursen Effektivare Kundkontakter går ut på att placera folk i ett diagram med två skalor, en som anger hur inriktad man är på antingen sak eller person och en som anger hur hög bestämmandegrad man vill ha. Är man personinriktad utan större krav på medbestämmande anses man vara Vänskaplig, om man är personinriktad med en stor önskan att bestämma så är man Uttrycksfull. Är man sakinriktad och vill bestämma kallas det att man är Pådrivande och om slutligen är sakinriktad och inte vill bestämma så är man Analytisk. Dessutom finns det naturligtvis grader i de olika helvetena. Som Vänskaplig kan man exempelvis ha lite Pådrivande i sig och blir därför Pådrivande Vänskaplig.
Indelningen skedde på så vis att alla fick ett formulär som skulle fyllas i av en själv samt sex bekanta. Där skulle vi allihopa kryssa i var på en skala vi tyckte vi befann oss inom olika områden, ungefär som sådana där test man gör på s k "seriösare" datingsajter.
Jag var rätt så säker på att jag skulle hamna i den analytiska kvartilen, så döm om min förvåning när det visade sig att jag var Vänskapligt Vänskaplig! Jag är alltså extremt inriktad på person och vill inte vara med och bestämma alls, om jag slipper.
Sedan delades vi in i grupper enligt hur vi hade bestämts vara som människor och gjorde olika övningar i två dagar, och det enda jag minns är i vilka fack allihopa hamnade. Hur detta ska göra våra kundkontakter effektivare förblev ett mysterium.
Hur som helst, hur kan det komma sig att en så pass vänskaplig person ska ha så svårt med att ta kontakt? Så gick mina tankar där i röda linjens bakre vagn.
Plötsligt hörde jag en manlig röst i sitsfyrklövern bakom min rygg yrvaket fråga en kvinna som satt mittemot honom:
"Vet du va jag är?"
"Öh..." svarade damen tveksamt. "Masmo..."
"Nejnej, inte var jag är, VAD jag är?"
"Nej, det vet jag inte?"
"Jag är pisskåt."
Pådrivande Uttrycksfull, skulle jag gissa på. Men inte speciellt framgångsrik för det. Jag är i alla fall inte allra sämst.
Trots att jag lovat mig själv att tänka mindre och agera mer så hade jag just för googolte gången helt enkelt låtit bli att inleda ens en artig mingelkonversation med en flicka som såg både duktig, snäll och ledig ut. Börjar det inte bli dags och släppa analysen och gå direkt på uttrycksfullheten?
En gång blev hela min grupp på Handelsbanken Liv ivägskickad på kurs. Kursen hette Effektivare Kundkontakter, och än i den dag som idag är har jag inte lyckats inse varför.
Kursen Effektivare Kundkontakter går ut på att placera folk i ett diagram med två skalor, en som anger hur inriktad man är på antingen sak eller person och en som anger hur hög bestämmandegrad man vill ha. Är man personinriktad utan större krav på medbestämmande anses man vara Vänskaplig, om man är personinriktad med en stor önskan att bestämma så är man Uttrycksfull. Är man sakinriktad och vill bestämma kallas det att man är Pådrivande och om slutligen är sakinriktad och inte vill bestämma så är man Analytisk. Dessutom finns det naturligtvis grader i de olika helvetena. Som Vänskaplig kan man exempelvis ha lite Pådrivande i sig och blir därför Pådrivande Vänskaplig.
Indelningen skedde på så vis att alla fick ett formulär som skulle fyllas i av en själv samt sex bekanta. Där skulle vi allihopa kryssa i var på en skala vi tyckte vi befann oss inom olika områden, ungefär som sådana där test man gör på s k "seriösare" datingsajter.
Jag var rätt så säker på att jag skulle hamna i den analytiska kvartilen, så döm om min förvåning när det visade sig att jag var Vänskapligt Vänskaplig! Jag är alltså extremt inriktad på person och vill inte vara med och bestämma alls, om jag slipper.
Sedan delades vi in i grupper enligt hur vi hade bestämts vara som människor och gjorde olika övningar i två dagar, och det enda jag minns är i vilka fack allihopa hamnade. Hur detta ska göra våra kundkontakter effektivare förblev ett mysterium.
Hur som helst, hur kan det komma sig att en så pass vänskaplig person ska ha så svårt med att ta kontakt? Så gick mina tankar där i röda linjens bakre vagn.
Plötsligt hörde jag en manlig röst i sitsfyrklövern bakom min rygg yrvaket fråga en kvinna som satt mittemot honom:
"Vet du va jag är?"
"Öh..." svarade damen tveksamt. "Masmo..."
"Nejnej, inte var jag är, VAD jag är?"
"Nej, det vet jag inte?"
"Jag är pisskåt."
Pådrivande Uttrycksfull, skulle jag gissa på. Men inte speciellt framgångsrik för det. Jag är i alla fall inte allra sämst.
Den som gräver en grop åt andra...
Barn älskar mig.
Första gången jag träffade Orre-Barnet var hon tio månader gammal. Hon hade förståeligt nog varit ganska reserverad mot sin nya värld, och undra på det. Det var kallt och alla människor hade bytt färg. Hon hade träffat sina föräldrar och sina mor- och farföräldrar och en soctant, men alla hade mötts av en viss skepsis.
Jag hade tyvärr varit sjuk när den lilla familjen kom till Arlanda från Kina så mitt möte med den lilla hade fått skjutas upp.
Hon satt i matrummet i sin högstol och betraktade mig med en liten rynka mellan ögonen. Efter kanske en minut försvann dock rynkan, ett stort leende klöv det lilla plytet och hon sträckte båda armarna mot mig. Sedan dess har vi varit bästa kompisar.
Jag har naturligtvis provat att gå till en lekpark med Orre-Barnet för att använda henne som lockbete på ensamma mammor. Eftersom Orre-Barnet är ett både gulligt och vältaligt litet Orre-barn så borde det ju inte vara någon konst. Jag hade dock inte räknat med en sak.
Det är ju roligt att leka i sandlådor! Och åka rutschkanor! Och det där lilla yrvädret berättar ju historier som gör det fullkomligt omöjligt att pejla in omgivningen efter lämpliga ragg! Så efter tre timmars intensivkurs i hållfasthetlära inom sandslottsarkitekturen så styrde vi kosan hemåt med oförrättat värv.
Men det var det värt.
Första gången jag träffade Orre-Barnet var hon tio månader gammal. Hon hade förståeligt nog varit ganska reserverad mot sin nya värld, och undra på det. Det var kallt och alla människor hade bytt färg. Hon hade träffat sina föräldrar och sina mor- och farföräldrar och en soctant, men alla hade mötts av en viss skepsis.
Jag hade tyvärr varit sjuk när den lilla familjen kom till Arlanda från Kina så mitt möte med den lilla hade fått skjutas upp.
Hon satt i matrummet i sin högstol och betraktade mig med en liten rynka mellan ögonen. Efter kanske en minut försvann dock rynkan, ett stort leende klöv det lilla plytet och hon sträckte båda armarna mot mig. Sedan dess har vi varit bästa kompisar.
Jag har naturligtvis provat att gå till en lekpark med Orre-Barnet för att använda henne som lockbete på ensamma mammor. Eftersom Orre-Barnet är ett både gulligt och vältaligt litet Orre-barn så borde det ju inte vara någon konst. Jag hade dock inte räknat med en sak.
Det är ju roligt att leka i sandlådor! Och åka rutschkanor! Och det där lilla yrvädret berättar ju historier som gör det fullkomligt omöjligt att pejla in omgivningen efter lämpliga ragg! Så efter tre timmars intensivkurs i hållfasthetlära inom sandslottsarkitekturen så styrde vi kosan hemåt med oförrättat värv.
Men det var det värt.
Svar direkt
En orolig röst höjdes och undrade om jag ämnar hänga ut eventuella kandidater till den utannonserade platsen på samma sätt som jag sköter "ordningen av kön". Det där med ordningen av kön (vars initialfonem antas uttalas precis som början på kakburk och inget annat) förstod jag faktiskt inte riktigt, men jag kan säga så här; Om det hade varit min avsikt så hade jag inte behövt döpa bloggen till "Banjo söker fru!" Då hade det funnits andra mer passande namn.
Som exempelvis "Banjo söker stryk!"
Som exempelvis "Banjo söker stryk!"
Påminnelse
Egendomligt nog har jag inte fått någon att nappa på bioerbjudandet ännu. (Förutom ett mycket förutseende och uppskattat erbjudande att gå med "om jag inte hittar någon annan".)
Det måste självklart bero på att ni inte vill se Sherlock Holmes! Jag kan tänka mig en annan film om det kniper.
Maila [email protected] innan veckan är slut.
Det måste självklart bero på att ni inte vill se Sherlock Holmes! Jag kan tänka mig en annan film om det kniper.
Maila [email protected] innan veckan är slut.
Hårig och fin - ett eko från en svunnen tid
En trogen läsare minns att jag en gång haft hår. Det är en alldeles korrekt minnesbild.
I en annan blogg har historien berättats, men den tål att repriseras.
Mitt hår har egentligen alltid varit en av mina värsta fiender. När det var inne med långt hår växte det alltid för långsamt, speciellt för mig vars tålamod blev bortbytt på BB. När det var inne med kort hår så virvlade det sig så att jag fick värsta Pontare-tofsen i nacken.
När jag äntligen nådde mogen ålder och slutade bry mig så bestämde jag mig för att låta håret växa. Detta resulterade som många känner till i den beryktade "hårig och fin"-incidenten.
Ett gäng scrabblare hade samlats på puben The Doors nere i City. Under kvällen var vi några som sjöng "Sång om syrsor", Zarah Leanders gamla slagdänga, och dessutom demonstrerade jag mina färdigheter i att hålla fjolligt i en handväska. Detta kanske bidrog till hur händelserna senare utkristalliserade sig. Något bord från oss höll ett gäng övre medelålders och övre alkoholberusningsnivåns män hov och bland dem stod en jättelik, slätrakad, rödbrusig herre i tight T-shirt och ledde ligan.
Naturen kallade och jag gick och ställde mig i toakön. Just efter mig kom den tighta T-shirten med innehåll. Efter en stunds köande så vänder sig T-shirten mot mig och sluddrar "Du var ju hårig och fin!"
Jag insåg att jag nått smärtgränsen. Dags att klippa sig.
Dock hade jag med åren lärt mig att det svårligen var värt det att låta en professionell frisör klippa mig, det är snyggt i två dagar, sedan har jag inte karaktär att upprätthålla yrkesmannens vision. Jag inköpte en trimmer på Clas Ohlson för 200 spänn och gick hem och ställde mig framför badrumsspegeln. Hur svårt skulle det kunna bli?
Trimmern hade 8 olika längdinställningar med 3 mm:s intervaller och jag ställde den försiktigt på tredje nivån, 9 mm:s längd.
Det var faktiskt mycket lätt. Redan vid andra försöket kom jag på att det växer hår bakom örona också. (Tack för påpekandet, alla mina kollegor en och en med 10 minuters mellanrum!)
Efter några månader blev jag djärvare och gick ner till andra nivån, 6 mm:s längd, och framåt våren gick jag ner till 3 mm.
Jag började inse att jag hade besegrat min fiende till slut.
Och så, för ett och ett halvt år sedan när jag stod och fingrade på trimmern för en ny snagg så insåg jag plötsligt att det där inställbara munstycket faktiskt gick att ta av....
Och sen dess har det sett ut som det gör. Jag tycker jag ser tillräckligt snäll ut som det är.
Men det är som Jannike påpekar, vem vill egentligen se snäll ut? Det viktigaste är ju den inre mysfarbrodern, eller hur?
I en annan blogg har historien berättats, men den tål att repriseras.
Mitt hår har egentligen alltid varit en av mina värsta fiender. När det var inne med långt hår växte det alltid för långsamt, speciellt för mig vars tålamod blev bortbytt på BB. När det var inne med kort hår så virvlade det sig så att jag fick värsta Pontare-tofsen i nacken.
När jag äntligen nådde mogen ålder och slutade bry mig så bestämde jag mig för att låta håret växa. Detta resulterade som många känner till i den beryktade "hårig och fin"-incidenten.
Ett gäng scrabblare hade samlats på puben The Doors nere i City. Under kvällen var vi några som sjöng "Sång om syrsor", Zarah Leanders gamla slagdänga, och dessutom demonstrerade jag mina färdigheter i att hålla fjolligt i en handväska. Detta kanske bidrog till hur händelserna senare utkristalliserade sig. Något bord från oss höll ett gäng övre medelålders och övre alkoholberusningsnivåns män hov och bland dem stod en jättelik, slätrakad, rödbrusig herre i tight T-shirt och ledde ligan.
Naturen kallade och jag gick och ställde mig i toakön. Just efter mig kom den tighta T-shirten med innehåll. Efter en stunds köande så vänder sig T-shirten mot mig och sluddrar "Du var ju hårig och fin!"
Jag insåg att jag nått smärtgränsen. Dags att klippa sig.
Dock hade jag med åren lärt mig att det svårligen var värt det att låta en professionell frisör klippa mig, det är snyggt i två dagar, sedan har jag inte karaktär att upprätthålla yrkesmannens vision. Jag inköpte en trimmer på Clas Ohlson för 200 spänn och gick hem och ställde mig framför badrumsspegeln. Hur svårt skulle det kunna bli?
Trimmern hade 8 olika längdinställningar med 3 mm:s intervaller och jag ställde den försiktigt på tredje nivån, 9 mm:s längd.
Det var faktiskt mycket lätt. Redan vid andra försöket kom jag på att det växer hår bakom örona också. (Tack för påpekandet, alla mina kollegor en och en med 10 minuters mellanrum!)
Efter några månader blev jag djärvare och gick ner till andra nivån, 6 mm:s längd, och framåt våren gick jag ner till 3 mm.
Jag började inse att jag hade besegrat min fiende till slut.
Och så, för ett och ett halvt år sedan när jag stod och fingrade på trimmern för en ny snagg så insåg jag plötsligt att det där inställbara munstycket faktiskt gick att ta av....
Och sen dess har det sett ut som det gör. Jag tycker jag ser tillräckligt snäll ut som det är.
Men det är som Jannike påpekar, vem vill egentligen se snäll ut? Det viktigaste är ju den inre mysfarbrodern, eller hur?
Herr Banjos känsla för snö - eller snarare mot
Jag har i hela mitt liv strävat efter att i görligaste mån undvika att slå ihjäl mig. En metod, som visat sig mycket framgångsrik, är att undvika all vintersport.
Det har naturligtvis inte lyckats helt. Jag ägde faktiskt ett par skidor som liten, och en gång på mellanstadiet när vi var på friluftsdag i Degeberga (en skånsk "vintersportort") så dristade jag mig att åka utför Bananen på dessa. Det fanns en annan backe med det fantasieggande namnet Dödsstupet också, som alla andra åkte i, men jag tyckte det räckte bra med Bananen. Jag hade ju sett hur Stenmark gjorde så jag gav mig ut för den mycket beskedliga lutningen och försökte ta ett slalomskär.
Jag ramlade förstås.
Ena skidan lossnade och fortsatte i ensamt störtloppmajestät nerför Bananen. Några tjejer åkte förbi och frågade om jag behövde hjälp. Inte då, jag hade minsann ramlat med flit eftersom jag tyckte det var tråkigt att åka skidor. Det var bara halvsanning. Jag tog av mig den andra skidan och traskade ner en bit i backen där dess förlupna medbrottsling snällt stannat efter ett par meter. Jag sa ju att lutningen var beskedlig.
Jag spände på mig båda skidorna igen och fortsatte min färd. Jag försökte ta mitt andra slalomskär.
Jag ramlade förstås igen.
Skidhelvetet lossnade förstås igen.
En lärare stannade upp bredvid mig där jag satt i min egen stavföring. Hon undrade häpet varför jag försökte åka utför med längdskidor. Längdskidor? undrade jag tillbaka.
Jag tog inte fler slalomskär. Aldrig nånsin.
Men tänk om jag träffade någon som älskar att tumla om i backar och på isar? Tänk om den där 1.85 långa drömkvinnan är bobsleighfantast eller pimpelfiskare? Ja, är det inte det alltihopa handlar om? Att träffa den där som gör det värt att riskera liv och lem och förkylning för!
Men du får ta ansvar för skidvalet.
Det har naturligtvis inte lyckats helt. Jag ägde faktiskt ett par skidor som liten, och en gång på mellanstadiet när vi var på friluftsdag i Degeberga (en skånsk "vintersportort") så dristade jag mig att åka utför Bananen på dessa. Det fanns en annan backe med det fantasieggande namnet Dödsstupet också, som alla andra åkte i, men jag tyckte det räckte bra med Bananen. Jag hade ju sett hur Stenmark gjorde så jag gav mig ut för den mycket beskedliga lutningen och försökte ta ett slalomskär.
Jag ramlade förstås.
Ena skidan lossnade och fortsatte i ensamt störtloppmajestät nerför Bananen. Några tjejer åkte förbi och frågade om jag behövde hjälp. Inte då, jag hade minsann ramlat med flit eftersom jag tyckte det var tråkigt att åka skidor. Det var bara halvsanning. Jag tog av mig den andra skidan och traskade ner en bit i backen där dess förlupna medbrottsling snällt stannat efter ett par meter. Jag sa ju att lutningen var beskedlig.
Jag spände på mig båda skidorna igen och fortsatte min färd. Jag försökte ta mitt andra slalomskär.
Jag ramlade förstås igen.
Skidhelvetet lossnade förstås igen.
En lärare stannade upp bredvid mig där jag satt i min egen stavföring. Hon undrade häpet varför jag försökte åka utför med längdskidor. Längdskidor? undrade jag tillbaka.
Jag tog inte fler slalomskär. Aldrig nånsin.
Men tänk om jag träffade någon som älskar att tumla om i backar och på isar? Tänk om den där 1.85 långa drömkvinnan är bobsleighfantast eller pimpelfiskare? Ja, är det inte det alltihopa handlar om? Att träffa den där som gör det värt att riskera liv och lem och förkylning för!
Men du får ta ansvar för skidvalet.
Relationsvektorn
Ett förhållande är en vektor. En vektor definieras av tre saker; angreppspunkt, riktning och storlek.
1) Angreppspunkt - Någon i förhållandet måste finna en gemensam punkt att angripa på. Dåliga val av angreppspunkt är generella; "Kommer du ofta hit?", "DJ:n spelar bra ikväll." o dyl. En bra angreppspunkt kan inte exemplifieras eftersom den är individuell för varje förhållande.
2) Riktning - Det är viktigt för ett förhållande att alla parter har samma riktning. Min riktning är exempelvis att finna någon som kan tänka sig att, oavsett hastighet, bygga upp ett långvarigt förhållande med familj och grejer och som förhoppningsvis slutar i en delad sal på ålderdomshemmet samarbetandes med ett sudoku eller ett korsord (eller ännu bättre; råhånglandes).
3) Storlek - här kommer vi till det viktigaste av allt! Även om man har hittat angreppspunkten och har samma riktning så kan allt gå åt pipans kvist om den ena vektorn i förhållandet är mycket större än den andras. Om en är tokkär och den andra bara är lite småintresserad så går det inte! Den tokkäre blir besviken och den småintresserade blir stressad. Då är det helt irrelevant om man har samma drömmar och planer. Man kan hamna på hemmet hånglandes fastän man bara är lite ljum i början om bara båda två är lika ljumma.
Första steget är dock att hitta angreppspunkten. Det är det roligaste!
1) Angreppspunkt - Någon i förhållandet måste finna en gemensam punkt att angripa på. Dåliga val av angreppspunkt är generella; "Kommer du ofta hit?", "DJ:n spelar bra ikväll." o dyl. En bra angreppspunkt kan inte exemplifieras eftersom den är individuell för varje förhållande.
2) Riktning - Det är viktigt för ett förhållande att alla parter har samma riktning. Min riktning är exempelvis att finna någon som kan tänka sig att, oavsett hastighet, bygga upp ett långvarigt förhållande med familj och grejer och som förhoppningsvis slutar i en delad sal på ålderdomshemmet samarbetandes med ett sudoku eller ett korsord (eller ännu bättre; råhånglandes).
3) Storlek - här kommer vi till det viktigaste av allt! Även om man har hittat angreppspunkten och har samma riktning så kan allt gå åt pipans kvist om den ena vektorn i förhållandet är mycket större än den andras. Om en är tokkär och den andra bara är lite småintresserad så går det inte! Den tokkäre blir besviken och den småintresserade blir stressad. Då är det helt irrelevant om man har samma drömmar och planer. Man kan hamna på hemmet hånglandes fastän man bara är lite ljum i början om bara båda två är lika ljumma.
Första steget är dock att hitta angreppspunkten. Det är det roligaste!
Mitt bidrag till svärmorsdröms-VM
Bilden här till höger är för liten. Här får ni en större variant.
I suck....
....kan man inläsa mycket.
Vissa suckar av lättnad.
Andra suckar av obehag.
Många suckar av utmattning eller uppgivenhet.
Jag suckar av gammal vana. Eller snarare gammal ovana.
Det sker vid intensiv tankeverksamhet, så det är alltså inte hela tiden, inte ens speciellt ofta.
När jag spelar turnering i Scrabble händer det allt som oftast, men ändå alltför sällan, att jag tänker intensivt. På senaste SM blev jag ombedd av en motståndare att sluta andas. Det tyckte jag var ett lite mastigt krav. Hon skulle snarare sett det som en komplimang att jag ansträngde mig till max för att besegra henne, vilket jag något tursamt lyckades med till slut, trots viss syrebrist.
En gång har det tyvärr hänt att föremålet för min romantiska låga misstagit dessa suckar för att vara missbelåtenhet, och använt detta som argument för att vi inte passar ihop. Det var bra synd det, eftersom den intensiva tanken som föranledde suckarna ifråga var "Det är ju inte klokt vad glad jag är just nu!" Men det var ju så dags att förklara det när hon väl bestämt sig.
Så om du, som nu bestämt dig för att kontakta mig, i framtiden hör mig sucka, så fråga bara vad jag tänker på. Jag brukar inte vara nödbedd med att berätta.
Vissa suckar av lättnad.
Andra suckar av obehag.
Många suckar av utmattning eller uppgivenhet.
Jag suckar av gammal vana. Eller snarare gammal ovana.
Det sker vid intensiv tankeverksamhet, så det är alltså inte hela tiden, inte ens speciellt ofta.
När jag spelar turnering i Scrabble händer det allt som oftast, men ändå alltför sällan, att jag tänker intensivt. På senaste SM blev jag ombedd av en motståndare att sluta andas. Det tyckte jag var ett lite mastigt krav. Hon skulle snarare sett det som en komplimang att jag ansträngde mig till max för att besegra henne, vilket jag något tursamt lyckades med till slut, trots viss syrebrist.
En gång har det tyvärr hänt att föremålet för min romantiska låga misstagit dessa suckar för att vara missbelåtenhet, och använt detta som argument för att vi inte passar ihop. Det var bra synd det, eftersom den intensiva tanken som föranledde suckarna ifråga var "Det är ju inte klokt vad glad jag är just nu!" Men det var ju så dags att förklara det när hon väl bestämt sig.
Så om du, som nu bestämt dig för att kontakta mig, i framtiden hör mig sucka, så fråga bara vad jag tänker på. Jag brukar inte vara nödbedd med att berätta.
En lång fråga
Det roligaste med att blogga är att läsa kommentarerna, så fortsätt gärna att skriva sådana! Eller börja skriva sådana. Jag behöver som sagt all hjälp jag kan få.
När jag skrev det första inlägget trodde jag att många skulle reagera och ifrågasätta min sista punkt på listan över vad jag söker, men istället har jag fått kritik för den första. Varför ska frugan inte vara längre än 1.83?
Uppmärksamma läsare har säkert observerat att jag tidigare i inlägget skrev att jag själv är 1.83. Och tyvärr är jag en så futtig människa att jag inte vill sträcka mig på tå för att ge min älskade en puss på munnen. Jag kommer att se upp till henne tillräckligt ändå. Alla långa, vackra och säkert på alla sätt underbara baskettjejer får ursäkta.
Att längdaspekten är den första som nämns i uppräkningen betyder på intet sätt att det är den viktigaste. Det råkade bara vara det första jag kom på. Och om min drömkvinna i alla andra avseenden sitter där ute och låter bli att höra av sig bara för att hon råkar vara 1.85, då har jag svårt att tro att hon verkligen var min drömkvinna när allt kommer omkring.
Ja, det var min morgontanke för trettondagen. Jag ska jobba idag. Vad gör ni?
När jag skrev det första inlägget trodde jag att många skulle reagera och ifrågasätta min sista punkt på listan över vad jag söker, men istället har jag fått kritik för den första. Varför ska frugan inte vara längre än 1.83?
Uppmärksamma läsare har säkert observerat att jag tidigare i inlägget skrev att jag själv är 1.83. Och tyvärr är jag en så futtig människa att jag inte vill sträcka mig på tå för att ge min älskade en puss på munnen. Jag kommer att se upp till henne tillräckligt ändå. Alla långa, vackra och säkert på alla sätt underbara baskettjejer får ursäkta.
Att längdaspekten är den första som nämns i uppräkningen betyder på intet sätt att det är den viktigaste. Det råkade bara vara det första jag kom på. Och om min drömkvinna i alla andra avseenden sitter där ute och låter bli att höra av sig bara för att hon råkar vara 1.85, då har jag svårt att tro att hon verkligen var min drömkvinna när allt kommer omkring.
Ja, det var min morgontanke för trettondagen. Jag ska jobba idag. Vad gör ni?
Och som om det inte vore nog....
Får jag presentera Orre-Barnet! Denna förtjusande brorsdotter av 2007 års modell levereras med flera specialfunktioner, outsinlig talgenerator, batterier med extra lång varaktighet, läraktighetsjetmotor och extra kraftfulla högtalare. Som obligatoriska och uppskattade tillbehör medföljer två föräldrar från sent 60-tal, Ben-Slirren och Ben-Slirran, samt ett par farföräldrar av förkrigsmodell men i skick som nya. All denna släkt och mer därtill kan bli din! Passa på så länge lagret räcker! Maila [email protected] för att få veta mer!
PS. Namnen i annonsen kan avvika från verkligheten. Kvaliteten är dock densamma. DS.
Morgnar som denna
Det är morgnar som denna, då man sticker nästippen utanför duntäcket och ett litet istäcke med ens bildas på densamma, som man skulle behöva någon som kröp upp mot en, sparkade en ur sängen, muttrade: "Gör frukost!" och somnade om.
....men vem räknar?
OK, det är kanske inte så genomtänkt att....
...skriva ett inlägg om att inte ta saker seriöst och sedan titulera det med en hysterisk nedräkning till något som ligger långt in i framtiden.
...kasta ut en fråga som den i föregående inläggs avslutning och inte presentera ett diskret alternativ för svar. Så här kommer det: Om ni känner för en gratis bioupplevelse i trevligt sällskap så skicka ett litet rop till [email protected].
Jag vill också passa på att tacka Benkt och Elof som länkat hit från sina Facebook-sidor. Gott initiativ som andra gärna får kopiera.
...skriva ett inlägg om att inte ta saker seriöst och sedan titulera det med en hysterisk nedräkning till något som ligger långt in i framtiden.
...kasta ut en fråga som den i föregående inläggs avslutning och inte presentera ett diskret alternativ för svar. Så här kommer det: Om ni känner för en gratis bioupplevelse i trevligt sällskap så skicka ett litet rop till [email protected].
Jag vill också passa på att tacka Benkt och Elof som länkat hit från sina Facebook-sidor. Gott initiativ som andra gärna får kopiera.
446
Hur kommer det sig egentligen att en sån här drömbåt inte har ankrat upp i tvåsamhetens hamn ännu, undrar säkert en hel hög.
Låt mig få presentera ett exempel.
För ett par veckor sedan föddes embryot till den här bloggen. Det var onsdag och säsongsavslutning på Bonde söker fru, och jag tänkte att kan dom så kan jag. Och vad är det första man gör i dagens samhälle om man har bestämt sig för något? Jo, man uppdaterar sin status på Facebook.
Banjo-Herren söker fru! basunerade jag ut och reaktionerna lät inte vänta på sig.
Några dagar senare träffade jag en av mina 214 vänner för ovanlighetens skull på riktigt. Hon frågade mig om jag hade hittat någon fru ännu.
"Nej, inte riktigt än, hurså? Är du spekulant?" sa jag lättsamt.
"Ja", sa hon lika lättsamt.
Här skulle jag naturligtvis bara följt med strömmen, levt i nuet och fortsatt konversationen i den lättsamma tonen, men så funkar tyvärr inte jag. Istället gjorde jag en grundlig analys av läget och vred och vände lite för- och nackdelar innan jag bestämde mig för att följa med strömmen, leva i nuet och fortsätta konversationen i den lättsamma tonen. Men tror ni ögonblicket hade varit chevalereskt nog att vänta?
Jag påstår inte att det var ett 100% seriöst ja. Men min reaktion var tyvärr 100% seriös, och med det Hubble-teleskopet är det svårt att fokusera trädtopparna.
Så nu sätter vi tonen. Så här är det: Förra julen fick jag ett knippe biobiljetter i julklapp av jobbet. Jag har de flesta kvar, och de blir oanvändbara 27:e januari. Jag behöver helt enkelt gå på bio, och det är tråkigt att gå själv. Dessutom vill jag gärna se Sherlock Holmes.
Nån som vill gå med?
447 dagar till celibat? Skulle inte tro det!
Det här får ses som ett experiment.
Jag har gett mig en frist på 447 dagar att skaffa mig ett ordentligt förhållande, sen får det f-n va!
Vad händer om 447 dagar då? Jo, jag fyller 40. Hela denna blogg kan för den oseriöse ses som en gigantisk 40-årskris.
Den här bloggen är i första hand en utförlig kontaktannons. Varför nu det då? Jo, för att jag är så förfärligt trött på alla dessa nätdejtingsajter, där det går 100 killar på en tjej och varje stackars sådan blir alldeles avtrubbad av alla inspirerande "tja bruden, söt du va" och "Puss på dig" som 99 av de hundra bombarderar dem med så att när den hundrade (jag alltså, men det förstod ni säkert) verkligen kommer med en seriös propå så blir svaret oftast inget alls och i bästa fall ett "Tack. Och du då?" Bättre då att ta saken i egna händer (nej, inte på det viset, snuskisar!) och skapa något eget. Dessutom får man ju fånigt lite utrymme att presentera sig på på Match och Spraydate och Motesplatsen och allt vad de heter.
Dessutom hade jag tänkt att bloggen skulle användas för att hjälpa mig att förstå mig på er. Jag kommer att filosofera över olika beteenden i raggningssvängen och rådfråga er läsare om vad som egentligen menas med dessa. För det är uppenbart att jag behöver hjälp och tolk. Som det här med "Och du då?" t ex....mer om det senare.
Först och främst vill jag klargöra en sak. Namnet på bloggen är valt i parodiskt syfte. Jag söker inte i första hand fru, jag söker livspartner. Någon att dela glädje och sorg med, någon som får en att inse att alla de där fåniga klichéerna är sanna.
Vem är jag då? Ja, de flesta som är med från början här känner mig ju redan, men för eventuellt nytillkomna hoppas jag tillåtas presentera mig:
38 år (än så länge), heterosexuell man, ursprungligen från Åhus i Skåne, nu boende i Norsborg i Botkyrka, hyresrätt, 3:a, förstahandskontrakt.
Jobbar på bank, på försäkringssidan. Jag säljer dock inte, så oroa er inte för otillbörlig prackning.
1.83 lång. Inte tjock, inte smal. Självvalt tunnhårig.
Fritidsintressen: sällskapsspel, vetgirig.nu och schlager.
214 vänner på Facebook. (Ja, något säger det väl om min sociala förmåga?)
Ordförande i Svenska Scrabbleförbundet.
Tränar sparsamt men skulle säkert skärpa mig med rätt motivation och sällskap.
Äger inga husdjur, men hyser ingen aversion mot dylika. Tycker bättre om katter än hundar. Har svårt för skäggagamer och fågelspindlar.
Inga kända allergier. Rökfri sedan ett antal år tillbaka (sa han inte utan stolthet...).
Lite av språkpolis.
Har bott i USA och i Belgien, och vill nog om möjligt stanna kvar i Sverige resten av livet, förutom någon semester om året förstås.
Ja, det var väl lite kort vad jag handlar om, för att komma igång.
Vem är du då, vem är det jag söker?
Det är faktiskt inte så noga, men ett par saker är viktiga.
Du är inte längre än 1.83.
Du tycker fåniga sällskapsspel är kul.
Du tycker om dig själv, men inte så mycket att det går ut över hur bra du tycker om andra människor.
Du använder stor bokstav, komma och punkt. (Japp, jag blir faktiskt både nervös och andfådd av att läsa texter utan dessa viktiga ingredienser.)
Du tycker det är okej att jag låter dig bestämma ibland.
Du har inga problem med på vilket sätt jag andas.
Nej, nu ska jag bara komma på en rubrik på det här inlägget och sedan publicera. Välkommen med på resan.
Jag har gett mig en frist på 447 dagar att skaffa mig ett ordentligt förhållande, sen får det f-n va!
Vad händer om 447 dagar då? Jo, jag fyller 40. Hela denna blogg kan för den oseriöse ses som en gigantisk 40-årskris.
Den här bloggen är i första hand en utförlig kontaktannons. Varför nu det då? Jo, för att jag är så förfärligt trött på alla dessa nätdejtingsajter, där det går 100 killar på en tjej och varje stackars sådan blir alldeles avtrubbad av alla inspirerande "tja bruden, söt du va" och "Puss på dig" som 99 av de hundra bombarderar dem med så att när den hundrade (jag alltså, men det förstod ni säkert) verkligen kommer med en seriös propå så blir svaret oftast inget alls och i bästa fall ett "Tack. Och du då?" Bättre då att ta saken i egna händer (nej, inte på det viset, snuskisar!) och skapa något eget. Dessutom får man ju fånigt lite utrymme att presentera sig på på Match och Spraydate och Motesplatsen och allt vad de heter.
Dessutom hade jag tänkt att bloggen skulle användas för att hjälpa mig att förstå mig på er. Jag kommer att filosofera över olika beteenden i raggningssvängen och rådfråga er läsare om vad som egentligen menas med dessa. För det är uppenbart att jag behöver hjälp och tolk. Som det här med "Och du då?" t ex....mer om det senare.
Först och främst vill jag klargöra en sak. Namnet på bloggen är valt i parodiskt syfte. Jag söker inte i första hand fru, jag söker livspartner. Någon att dela glädje och sorg med, någon som får en att inse att alla de där fåniga klichéerna är sanna.
Vem är jag då? Ja, de flesta som är med från början här känner mig ju redan, men för eventuellt nytillkomna hoppas jag tillåtas presentera mig:
38 år (än så länge), heterosexuell man, ursprungligen från Åhus i Skåne, nu boende i Norsborg i Botkyrka, hyresrätt, 3:a, förstahandskontrakt.
Jobbar på bank, på försäkringssidan. Jag säljer dock inte, så oroa er inte för otillbörlig prackning.
1.83 lång. Inte tjock, inte smal. Självvalt tunnhårig.
Fritidsintressen: sällskapsspel, vetgirig.nu och schlager.
214 vänner på Facebook. (Ja, något säger det väl om min sociala förmåga?)
Ordförande i Svenska Scrabbleförbundet.
Tränar sparsamt men skulle säkert skärpa mig med rätt motivation och sällskap.
Äger inga husdjur, men hyser ingen aversion mot dylika. Tycker bättre om katter än hundar. Har svårt för skäggagamer och fågelspindlar.
Inga kända allergier. Rökfri sedan ett antal år tillbaka (sa han inte utan stolthet...).
Lite av språkpolis.
Har bott i USA och i Belgien, och vill nog om möjligt stanna kvar i Sverige resten av livet, förutom någon semester om året förstås.
Ja, det var väl lite kort vad jag handlar om, för att komma igång.
Vem är du då, vem är det jag söker?
Det är faktiskt inte så noga, men ett par saker är viktiga.
Du är inte längre än 1.83.
Du tycker fåniga sällskapsspel är kul.
Du tycker om dig själv, men inte så mycket att det går ut över hur bra du tycker om andra människor.
Du använder stor bokstav, komma och punkt. (Japp, jag blir faktiskt både nervös och andfådd av att läsa texter utan dessa viktiga ingredienser.)
Du tycker det är okej att jag låter dig bestämma ibland.
Du har inga problem med på vilket sätt jag andas.
Nej, nu ska jag bara komma på en rubrik på det här inlägget och sedan publicera. Välkommen med på resan.
