Banjo-Herren

Min mobil bestämde sig tydligen för att inte följa med mig hem från Soft igår. Detta märkte jag inte förrän 10:30 i morse när jag vaknade ordentilgt försoven.
Herregud vad sårbar man inser sig vara bara för en liten citrongul metalldosa med knappar på! Mobiltelefonen är:

Min telefon.
Min väckarklocka.
Min brevlåda.
Min telefonkatalog.
Min andra kamera.

Blir jag av med den vaknar jag inte på morgnarna, jag kan inte ringa in och meddela mig försenad, eller som i det här speciella fallet sjuk, och jag kan inte heller slå upp någon chefs nummer för att ringa från en annan telefon om jag skulle ha tillgång till en. Och på jobbet ligger det 300 omplaceringar som skall göras, helst av mig. Nu har jag, tack vare internet, lyckats hitta min chefs mailadress (jag är så ny så jag inte lärt mig den utantill ännu) och skrivit och sjukanmält mig. Tyvärr sitter han i möte, det vet jag eftersom jag skulle suttit i samma möte. 

Som tur är så är inte telefonen helt försvunnen. Jag vet var den är och vem som har den. Eftersom jag verkligen behöver den måste jag trotsa sjukdomen och ge mig in till stan en snabbis i alla fall. Det är då den stora nostalgin rullar in. Jag måste ju avtala tid och plats för överlämnandet innan jag lämnar lägenheten! Tänk att det var standardprocedur på 80-talet och tidigare. Man minns ju hur det var att stå och vänta på någon som var försenad, för det gjorde man ju på den tiden. Beroende på hur snygg hon var så kunde man ju stå och vänta i upp till en timme!
Ja, alla utom Augustin förstås, men han var ju både ung och kung.