Min egen lilla LO-skandal
Minns ni Mandolin?
De positiva tongångar som döljer sig bakom ovanstående länk byttes ju snart i mollackord. I mitten av mars, just före melodifestivalen, meddelade Mandolin via sms (moget!) att hon inte såg någon framtid för oss och att hon valt att satsa ett år på karriären inom facket. Att svara på det sms:et var lönlöst. Vi sågs aldrig mer. Skötte hon sina fackliga förhandlingar på samma vis så skulle storstrejker vara vardagsmat.
Jag vet inte vad det var som gjorde att jag googlade henne i veckan, kanske var det för att det gått ett år och jag var nyfiken på hur satsningen gått. För det kan väl inte vara så patetiskt att jag hoppades det hade gått dåligt, att hon nu ångrat sig och ville ha mig tillbaka om jag bara hörde av mig. Så lågt kan väl ingen sjunka i självförakt? Ni skulle bara veta.....men så var det absolut inte.
Första google-träffen grusade i alla fall alla sådana eventuella förhoppningar. Där poserade hon nämligen på en LO-sammankomst med sin man! (Som jag för övrigt kände väl till, hon hade pratat mycket om honom.) Hoppsansa, tänkte jag, här går det undan. Gift efter bara ett år. Sedan kollade jag dateringen på artikeln.
Den var skriven i juni 2008. Inte ens tre månader efter att hon bröt med mig var hon alltså gift med en annan man. Inte konstigt att hon hade bråttom att bli av med mig.
Andra googleträffen var från samma tidpunkt. Där presenterades hon som en i LO:s tjejsatsning 2008. Och det var nu som hela alltet blev extra intressant. Hennes familj bestod nämligen av man, två barn, tre hundar och två katter. Katterna hade jag träffat, en av hundarna hade jag hört talas om, men de där barnen kunde jag inte riktigt placera i mitt minne.
Nu hade det här blivit en liten härva som jag kände mig nödgad att reda ut. Nästa överraskning var att hon bodde kvar i samma lilla tvåa som hon bodde i när vi dejtade. Det borde vara skapligt trångt där med alla barn och hundar och katter.
Till slut så Facebookade jag henne också. På Facebook var hon bara förlovad.
Varför ljuger hon om sitt civilstånd i fackliga tidningar? Jag kan bara se en enda anledning; det ser säkert bra ut att vara gift och stadgad i en politisk position.
De skulle veta i LO att Mandolin är blåare än blåbärssoppa i själen. Hon gick med i Socialdemokraterna just innan jag lärde känna henne endast för att kunna göra karriär i facket och uppnå de personliga fördelar i form av schysta inkomster, bonusar och bostadsmöjligheter som det innebär. Talade hon sanning för mig (vilket jag i och för sig inte tar för givet) så har hon inte ett enda altruistiskt ändamål med sitt fackliga engagemang.
Men vad vet jag, det kanske man inte behöver. Man kan ju göra ett bra jobb i alla fall.
Det kan man väl?
De positiva tongångar som döljer sig bakom ovanstående länk byttes ju snart i mollackord. I mitten av mars, just före melodifestivalen, meddelade Mandolin via sms (moget!) att hon inte såg någon framtid för oss och att hon valt att satsa ett år på karriären inom facket. Att svara på det sms:et var lönlöst. Vi sågs aldrig mer. Skötte hon sina fackliga förhandlingar på samma vis så skulle storstrejker vara vardagsmat.
Jag vet inte vad det var som gjorde att jag googlade henne i veckan, kanske var det för att det gått ett år och jag var nyfiken på hur satsningen gått. För det kan väl inte vara så patetiskt att jag hoppades det hade gått dåligt, att hon nu ångrat sig och ville ha mig tillbaka om jag bara hörde av mig. Så lågt kan väl ingen sjunka i självförakt? Ni skulle bara veta.....men så var det absolut inte.
Första google-träffen grusade i alla fall alla sådana eventuella förhoppningar. Där poserade hon nämligen på en LO-sammankomst med sin man! (Som jag för övrigt kände väl till, hon hade pratat mycket om honom.) Hoppsansa, tänkte jag, här går det undan. Gift efter bara ett år. Sedan kollade jag dateringen på artikeln.
Den var skriven i juni 2008. Inte ens tre månader efter att hon bröt med mig var hon alltså gift med en annan man. Inte konstigt att hon hade bråttom att bli av med mig.
Andra googleträffen var från samma tidpunkt. Där presenterades hon som en i LO:s tjejsatsning 2008. Och det var nu som hela alltet blev extra intressant. Hennes familj bestod nämligen av man, två barn, tre hundar och två katter. Katterna hade jag träffat, en av hundarna hade jag hört talas om, men de där barnen kunde jag inte riktigt placera i mitt minne.
Nu hade det här blivit en liten härva som jag kände mig nödgad att reda ut. Nästa överraskning var att hon bodde kvar i samma lilla tvåa som hon bodde i när vi dejtade. Det borde vara skapligt trångt där med alla barn och hundar och katter.
Till slut så Facebookade jag henne också. På Facebook var hon bara förlovad.
Varför ljuger hon om sitt civilstånd i fackliga tidningar? Jag kan bara se en enda anledning; det ser säkert bra ut att vara gift och stadgad i en politisk position.
De skulle veta i LO att Mandolin är blåare än blåbärssoppa i själen. Hon gick med i Socialdemokraterna just innan jag lärde känna henne endast för att kunna göra karriär i facket och uppnå de personliga fördelar i form av schysta inkomster, bonusar och bostadsmöjligheter som det innebär. Talade hon sanning för mig (vilket jag i och för sig inte tar för givet) så har hon inte ett enda altruistiskt ändamål med sitt fackliga engagemang.
Men vad vet jag, det kanske man inte behöver. Man kan ju göra ett bra jobb i alla fall.
Det kan man väl?
Färgblinda är också människor
Säger jag "i april" så behöver det inte nödvändigtvis betyda "första april".
Jag kom ifatt samhället idag och köpte ett SL Access-kort. För er utanför 08-området kan jag berätta att detta kort ska funka som passerkort i tunnelbanan, pendeltåg, gator, torg och andra inrättningar. Det är laddningsbart i en maskin så att den undre världen ska få någon mer mackapär att köra skimningstrick på. Man måste tänka på arbetstillfällen.
SL Access-korten är kreditkortsstora plastkort som finns i fem olika färger.
För att få ett SL Access-kort behöver man dock uppsöka ett SL Center. Jag valde det på Centralen.
Jag hade fullt sjå med att fundera ut vilken färg jag skulle välja. Den mörkblå var ju rätt fin, den gröna såg gräslig ut och den röda....fast lila är ju rätt coolt. Mitt nummer ropades upp.
Expediten la upp två kort på bordet, ett rött och ett ljusgrönt.
"Vad vill du ha för färg?"
Var de lila slut? När skulle det komma in en ny sändning? Kanske de fanns på ett annat SL Center? Skulle han kanske kunna ringa runt och höra efter? Eftersom det var lång kö insåg jag att det inte var läge att sjåpa. Den ljusgröna såg fortfarande alldeles gräslig ut.
"Jag tar gärna röd!" sa jag klart och tydligt.
"Jaha", sa tjänstemannen och la tillbaka det röda i hyllan, laddade snabbt det ljusgröna och sa "Nästa!"
Så nu går jag runt med ett gräsligt ljusgrönt SL-kort i fickan. Fattar dom inte på SL att det här är ju ett val som vi resenärer måste dras med i evinnerlig tid i värsta fall? De kan ju inte sätta en massa färgblindstyren i luckorna under så här livsavgörande rusningstider!
Suck.
Jag kom ifatt samhället idag och köpte ett SL Access-kort. För er utanför 08-området kan jag berätta att detta kort ska funka som passerkort i tunnelbanan, pendeltåg, gator, torg och andra inrättningar. Det är laddningsbart i en maskin så att den undre världen ska få någon mer mackapär att köra skimningstrick på. Man måste tänka på arbetstillfällen.
SL Access-korten är kreditkortsstora plastkort som finns i fem olika färger.
För att få ett SL Access-kort behöver man dock uppsöka ett SL Center. Jag valde det på Centralen.
Jag hade fullt sjå med att fundera ut vilken färg jag skulle välja. Den mörkblå var ju rätt fin, den gröna såg gräslig ut och den röda....fast lila är ju rätt coolt. Mitt nummer ropades upp.
Expediten la upp två kort på bordet, ett rött och ett ljusgrönt.
"Vad vill du ha för färg?"
Var de lila slut? När skulle det komma in en ny sändning? Kanske de fanns på ett annat SL Center? Skulle han kanske kunna ringa runt och höra efter? Eftersom det var lång kö insåg jag att det inte var läge att sjåpa. Den ljusgröna såg fortfarande alldeles gräslig ut.
"Jag tar gärna röd!" sa jag klart och tydligt.
"Jaha", sa tjänstemannen och la tillbaka det röda i hyllan, laddade snabbt det ljusgröna och sa "Nästa!"
Så nu går jag runt med ett gräsligt ljusgrönt SL-kort i fickan. Fattar dom inte på SL att det här är ju ett val som vi resenärer måste dras med i evinnerlig tid i värsta fall? De kan ju inte sätta en massa färgblindstyren i luckorna under så här livsavgörande rusningstider!
Suck.
