Banjo-Herren faller på egna grepp
Inledande varning: Detta avsnitt kan verka osammanhängande för folk med urdålig kunskap i data.
Jag har begått två allvarliga misstag idag.
Det första var att ta den smala vägen och betala för ett antivirusprogram som jag säkert hade kunnat ladda ner gratis från någon lämplig piratbukt. Men sådan har Banjo-Modern uppfostrat mig att jag gärna gör rätt för mig, amen.
Det skulle vara så fantastiskt smidigt. Köpa, ladda ner och installera på tre minuter.
Men om man skulle installera köpta program så behövde man köra ett annat program som hette Download Manager, som i sin tur skulle söka igenom ens kundkonto på McAfee efter program att installera.
Tror ni att Download Manager hittade något program att installera?
Då gjorde jag mitt andra allvarliga misstag.
Jag kontaktade den kostnadsfria supportchatten. Det första som händer när man kontaktar den kostnadsfria supportchatten är att man får fylla i ett "betalningsformulär". Bara en sån sak gör ju en lite misstänksam vad gäller kostnadsfriheten. I formuläret fick man också kort beskriva sitt problem. Sen fick man installera en chattklient och sen vänta på att någon ville chatta med en. Fler och fler fönster öppnades och allihop blockerade varandra i ett sinnrikt system som fick mig att tro jag var tillbaka på Boda Borg...
Plötsligt plingade det till i en ruta och jag lärde långsamt känna Asya. Nedan kan ni läsa chatten i fetstil och mina försynta reflektioner kursiva....
> Din representative har anlänt.
Asya: Välkommen til McAfee
Asya: Om jag förstått rätt har du problem med att ladda ner din McAfee program
Customer: ja
Asya: Kan du bara vänta lite medan jag kollar detta i min databas
(Är det bara jag som reagerar på tonfallet i den meningen?)
Customer: ok
Asya: Tack att du väntade. Prenumerationen finns på ditt konto
(Jag förstår henne, presentera alltid idiotlösningarna först.....)
Customer: Inte enligt Download Manager
Customer: Den hittar inga program att ladda ner eller installera
Customer: Jag kan försöka igen, ett ögonblick
Asya: Ok, men du loggar in på kontot och du finner programmet inte där eller du får fel när du försöker ladda ber?Customer: Jag ser programmet på mitt konto, klickar på Hämta. Då säger de att jag måste hämta Donwload Manager. Jag trycker Hämta, Kör, Kör och DM startar, efter en stund säger DM att inga program finns att hämta....
Asya: Kan du pröva istället för att klicka på Kör att klicka på Spara och sedan spara den på Skrivbordet
Customer: ska prova
Asya: Tack
(Visst har vi en trevlig ton sinsemellan, jag och Asya?)
Customer: Varför ska jag förresten inte följa instruktionerna jag får på skärmen? Download Manager startar som det skall när jag klickar på Kör, men säger efter lite letande att inga program finns att installera från det här kontot.
Asya: Det är ett fel som ibland uppstår, vi ska pröva att fixa det
(Jamen, det var ju en klockren förklaring, men jag förstår henne fortfarande, hon kan ju inte veta min kunskapsnivå vad gäller IT ännu, någon ytterligare minut behöver hon nog för att inse vilken analfabet jag är....)
Customer: Nu har jag sparat ner DMSetup.exe
Asya: Ok, kan du pröva att köra det nu?
Customer: samma dåliga resultat!
Customer: hittar fortfarande inga program på mitt konto
Asya: Bara ett ögonblick medan jag kollar någonting och jag tror att jag finer en lösning
Customer: heja! :)
Asya: Tack att du väntade
Asya: Kan du klicka på Start knappen
Asya: och sedan Kör
Customer: Oj, nu har jag Vista här....var hittar man Sök?
(Sök? Vad dillar jag om? Och där hade den minuten gått....)
(Här klipper vi bort lite chatt gällande hur virrig jag är och hur dålig på Windows Vista Asya är, men för att sammanfatta det hela så kan vi väl säga att det blev oavgjort.)
Asya: Det måste finnas en mapp som heter etc
Customer: funnen
Customer: och öppnad
Asya: bra
Customer: fem filer däri
Asya: någonting som heter hosts
Customer: jajemän
Asya: Klicka på den och öppna den med Notepad
Customer: Går det bra med WordPad?
(Självklart går det inte bra med WordPad! Sedan när har WordPad och NotePad varit kompatibla?)
Asya: det måste vara Notepad faktiskt
Asya: Går det inte att finna den?
Customer: Den finns inte bland valbara program.....
Asya: ok, men då prövar vi med Wordpad
(Kunden har alltid rätt?)
Customer: ok. Ser ut att gå bra
(Nej.)
Asya: det är bra
(Nej.)
Customer: Låt mig gissa; det ska vara en tvåa istället för etta i slutet på den där IP-adressen?
(Jamenvisst, Banjo lille, försök dej på att stila med Canon-tricks som gällde för Windows XP Service Pack 2, det blir säkert jäääääääättebra.....tönt....)
Asya: nu måste du skriva 74.203.241.34 download.mcafee.com
Customer: Längst ner?
Asya: ja
Customer: Gjort
Asya: ok, men nu måste du bara starta om datorn och allt bör fungera när du prövar att logga in på kontot
Customer: Det bör göra det, va? :)
(Ordet "bör" är vackert och användbart i många meningar. Dessutom friskriver det vem som helst från ansvar för misslyckanden.)
Customer: Jag antar att jag ska spara hosts-filen först...
Asya: Ja, det måste du göra
("Måste" är inte lika flexibelt.....)
Customer: När jag försökte spara den så nekades jag åtkomst.
(Innan vi fortsätter detta spännande äventyr så måste det tilläggas att vid det här laget så har den officiella stängningstidpunkten för supporten överskridits med 10 minuter.)
Customer: Det här börjar kännas hopplöst....
Asya: nej, det är ingen fara, jag tror det ska fungera faktiskt
Customer: Det enda sättet jag kan gå vidare på här är att välja Spara Inte....hur ska det då fungera?
Asya: bara starta om och sedan logga in på nytt på kontot
Customer: OK, tack för hjälpen då.
Asya: Du är välkommen
Asya: Om det inte fungerar, då kan du återkomma och jag ska skicka en DM Setup fil men jag tror inte att det behövs.
Tror ni att det behövs?
Jag visste redan när hon föreslog att jag skulle starta om datorn utan att spara ändringarna att hon hade en buss att passa och bara ville bli av med mig. Hennes sista chatt-mening betyder i klartextöversättning: "Det här kommer inte fungera, men jag har inte tid med dig nåt mer nu. Återkom i morgon."
Chatten hade hållit på i mer än en halvtimme och höll säkert dessutom på att sabba hela teamets ärendestatistik för dagen. I dagens outsourcade kundtjänstsamhälle kommer alltid statistiken före kvaliteten. Asya är en exemplarisk teammedlem och jag hoppas att någon av hennes överordnade ser detta så att de inser vilket chefsämne de har i henne. Jag har kört hundratals liknande fula trick själv när jag satt på tech support.
Dessutom kanske Asya jobbar på ett outsourcingföretag likt det jag jobbade på i Bryssel som offentlig tillkännagav att övertid betraktades som ett försök att stjäla material från företaget efter arbetstid, vem vet?
Banjo-Herren vinner på lotteri
Eftersom Vera K fortfarande är bortsprungen...
Mina kazakiska agenter låter hälsa att de i den stäppbjörnsflock de bevakat den senaste månaden observerat en hona som verkar lite för hott för att vara på riktigt och de planerar att göra en framstöt inom ett par dagar. Jag tror personligen att de bara verkligen, verkligen behöver flickvänner....
...så förväntar jag mig inte att någon ringer mig på vardagskvällarna. Ändock hände det i afton. Det var ett stockholmskt nummer, skvallrade displayen och jag kunde ana vad det skulle röra sig om.
På senaste tiden har jag upprepade gånger blivit uppringd av SKOP, och varje gång visar det sig att de ringt fel och skulle till någon annan. Det gick så långt att jag körde gubbjävelstilen och skrev ett långt, argt mail till SKOP och meddelade dem min åsikt, och det var de ju vana vid, men kanske inte på det sättet. När det nu ringde så gjorde jag mig redo för att SKOPa ovett.
Det var inte SKOP. Det var Mamir.
"Banjo-Herren!" svarade jag.
"Hej, jag heter Mamir och ringer från Motorlotteriet", läste Mamir från sin lapp. "Jag söker Banjo-Herren."
Lite paff blev jag allt.
"Det är som sagt jag" bekräftade jag.
"Jaha", läste Mamir vidare. "Jag tänker erbjuda dig en lott i Motorlotteriet!"
"Lottar ni ut motorer?" sa jag imponerat.
"Nej, haha" tappade Mamir konceptet med men fann sig snabbt. "Du har faktiskt 25% vinstchans och varje fredag i en hel månad lottar vi ut en bil till ett värde av 100 000 kronor...."
"Oj!" utropade jag entusiastiskt, precis som en person som just lurats att var fjärde lottinnehavare varje fredag vinner en bil till ett värde av 100 000 kronor skulle ha gjort om han hade ropat. Mamir reagerade på det sätt som en som vill verka lättlurad önskar att en telefonförsäljare ska reagera. Han blev optimistisk och började ta ut svängarna rejält.
"Och inte nog med det! Vid sista dragningen i månaden drar vi en vinnare som vinner 1 miljon kronor!" Det hördes att han plötsligt lämnat manus.
"Ujujuj!" sa jag och funderade på om några ljudeffekter som typ en handflata i pannan skulle vara på sin plats.
"Och den här lotten kostar 200 kronor, men DU har blivit speciellt utvald på din adress att få möjlighet att köpa den för 99 kronor!!!" drämde han till med.
"Men det är ju fantastiskt!" sa jag på ett sätt som en person som ser ett 100 000-kronors vrålåk redan så gott som stå på sin parkeringsplats skulle ha gjort. Det tog skruv hos Mamir som gjorde sig redo för dödsstöten.
"Dessutom får du TVÅ extra skraplotter om du utnyttjar det här erbjudandet! Så jag tycker att vi tecknar upp dig för en månad!"
Självklart! Saken klar! Benet avsågat! Och jag som gick och funderade på att köpa bil och här blir jag mer eller mindre garanterad en direkt! För bara 99 lusidorer!
"Det låter ju otroligt!" skrattade jag euforiskt. "Får jag bara säga en liten sak?"
"Jamenvisst!" sa Mamir och gjorde sig antagligen redo för att börja läsa upp det sedvanliga avtalet.
"Nej tack! Adjö!" sa jag och la på.
Mycket nöjd. Verkligen mycket nöjd.
Helvetet på jorden
1) Jag ska med flyget eller båten eller bussen eller nån enstaka gång ett rymdskepp (då rörde det sig om att komma undan jordens undergång) men måste bara utföra någon fånig uppgift först som visar sig omöjlig eftersom det är uppförsbacke eller motvind eller för att jag glömt någonting.
2) Jag ska gå uppför en trappa eller genom en dörr, men trappan eller korridoren krymper ihop så att jag först behöver huka mig, sedan krypa och till slut inse att jag fastnat utan återvändo.
Jag är väldigt klumpig och urusel på att bestämma avstånd till tak, dörrposter, bordshörn m m.
Jag har inget tålamod med saker jag inte förstår.
Jag avskyr otydliga bruksanvisningar.
I Karlskoga finns ett ställe som jag, med ovannämnda egenheter i åtanke, borde hålla mig borta ifrån om det så gällde mitt liv. Stället heter Boda Borg och är helvetet på jorden.
Och jag har naturligtvis varit där. Frivilligt.
Låt mig beskriva Boda Borg. Har ni sett Fångarna på fortet eller Gladiatorerna så har ni en liten ledtråd. Det kallas för äventyrshus och går ut på att man är tre personer i ett rum i vilket man måste lösa en gåta USP för att kunna gå vidare till nästa rum där ny gåta och nya SP väntar en. Har man riktig tur så visar det sig att man var tvungen att titta i taket på första rummet för att få en enda liten futtig chans att förstå vad man ska göra i rum nummer två och då får man helt sonika gå ut genom skammens dörr, gå tillbaka till start och börja om i rum nummer 1. Har man riktig otur så klarar man även rum nummer 2 och kommer då till rum nummer 3, dit man allt som oftast får krypa genom en allt trängre och mörk gång, därigenom islagande all kroppens delar i hörn, trappsteg och skarvar. Dessutom sker allt på tid och när som helst kan underkännandets obevekligt röda lampa visa en på utgången. Om och när man lyckats ta sig igenom hela denna machoschistiska hinderbana så får man äntligen sin välförtjänta superbelöning!!!!
En stämpel på ett papper.
Inget mer.
Inga priser, inget guldpengsregn, ingen T-shirt för besväret, inga jättenallar eller skumgummihattar. En stämpel bara.
Och i huset finns det inte mindre än 21 sådana hör trerumsbanor.
Jo förresten, man kan få ett pris. Om man klarar ett visst antal speciella banor så får man halva priset på nästa besök!
Ni ser de två konstigheterna i den där meningen, eller hur?
1) Man betalar för att göra det här.
2) Man förväntas få idén att återvända.
Det skulle bara fattas att, när man misslyckats tillräckligt många gånger, plötsligt skulle ledas ut i ett rum där man finner sig stå i bara kalsongerna framför sin gamla grundskoleklass, så hade mardrömmen varit fulländad.
Jag kommer med största säkerhet att åka dit igen nästa år. Skam den som ger sig!
En kamp mot vädrets makter
När andra lätt sitter och avhandlar vädret och plugget och pop och bio såklart och vädret igen så sitter jag och försöker undvika de ämnena eftersom jag tycker det är nästan på lite respektlöst att prata om sånt, speciellt med folk man redan känner. Kan man verkligen inte komma på något bättre och mer intressant att tala om än hur vattenånga passerar mellan oss och vår värmekälla? Helt ärligt?
Om man lägger till det mitt dåliga morgonhumör, vanligtvis orsakat av dålig nattsömn, saml mitt pinsamt dåliga minne för ansikten så kan ni nog förstå hur följande kunde hända i morse.
Semestern är slut och jag sitter på tunnelbanan på väg till veckans andra arbetsdag. Total sovtid för natten ligger väl på cirka två timmar (för andra natten i rad) och jag har iPod-lurarna i öronen spelande någon fånig låt som säkert hörs i hela vagnen...
Det är tidigt på morgonen och semestertider så tåget är sparsamt befolkat. Jag håller just på att somna till när tåget stannar i Vårberg. Där stiger en mörk yngre gentleman på och sätter sig mitt emot mig och till min stora häpnad så hälsar han igenkännande! Ett vagt minne från föregående vecka viskar i bakhuvudet:
"Kommer du ihåg när du åkte den här sträckan på väg till tåget mot Flen och föraren sa något fullständigt obegripligt i högtalarna som du slängde ur dig en s k lustig kommentar om. Det var en ung kille som skrattade åt din kommentar då och som sedan satt och bytte ögonkast med dig hela resten av resan på ett obehagligt, men på intet sätt ovänligt, sätt... är det inte den killen som sitter där nu????"
Jag ger det vaga minnet rätt och spelar ut hela kroppsspråksregistret vad gäller "vill-vara-i-fred"-signaler. Mannen mittemot ser smått förbryllad ut.
Skärholmen passeras. Jag tittar ut genom fönstret, blundar och läser reklamskyltar för glatta livet och undrar så smått varför alla byfånar nödvändigtvis är tvungna att hooka på mig, när det plötsligt går upp för mig att om det är byfånen som sitter mitt emot mig så har han förmodligen fått det i generna.
Vi är nämligen släkt.
Rätt nära släkt, till och med.
Nån byfåne är han absolut inte, min kusins son Banjo (vi heter t o m likadant), han läser på KTH med betydligt större framgång än hans äldre namne i släktträdet någonsin gjorde, och jag tycker bra om honom när jag bara kommer ihåg honom. Och så börjar vi småprata. Hela tiden snurrar samma mantra i mitt huvud: "Vad du än gör, skit i vädret!"
Vi avhandlar familjen. De mår bra. Man ska alltid avhandla familjen, eftersom det är all världens mammors obligatoriska följdfråga när man i förbifarten nämner att man mötte den-och-den på stan. "Hur är det med hans föräldrar?"
Utanför fönstret passerar ett stort moln som förföriskt viskar: "Tala om mig, vetja!" Jag vägrar.
Vi avhandlar arbetssituationer. Han sommarjobbar på Ericsson. Bra att veta, eftersom fråga två alltid är "Vad gör han nuförtiden?" Själv jobbar jag på bank. Vardå? På Torsgatan. Jaha.
"Var har Ericsson sina lokaler?" frågar jag med autopiloten inkopplad och genast har man kört i diket. ALLA vet ju att Ericsson har sina lokaler ute i Kista! Ska jag sitta och verka dum i huvet inför släkten på det där viset?
"KISTA!" ropar jag själv så att några vänder sig om i bänkarna. "Det vet jag ju egentligen, det vet ju alla...haha..." Snabbt, snabbt....hitta något att släta över med....hade han inte något urgammalt kraftpaket i släkten för en tid sen....
"Hur är det, lever din farmor ännu?" drar jag till med. Banjo ser plötsligt rädd ut, vet jag något han inte vet? Jag inser snabbt att jag gjort två grova missar, dels träffar jag fel med en hel generation (jag tänker på hans farmorsmor) och dels handlar småprat aldrig, aldrig ALDRIG NÅGONSIN om döden!
Som tur är visar det sig att farmorsmor fortfarande är vid god vigör och urgamlare än någonsin. (Eller det kanske heter uräldre?)
Det är långt kvar på resan ännu. Solen tittar fram mellan molnen vid Liljeholmen, knackar mig på axeln och erbjuder sig som ämne, men jag kämpar emot.
Och så, i höjd med Zinkensdamm, får jag in en fullträff. Busstrejken!
Älskade busstrejk! Alla småpratsfobikers frälsare. Den bär oss hela väget till T-Centralen där vi går av bägge två. När vi skiljs ovanför rulltrapporna säger jag utan att tänka mig för:.
"Då önskar jag dig en vacker arbetsdag!"
Det fick mig till till slut, väderhelvetet.
Konsten att ta till vara en effekt
Banjo-Modern tittade upp från dagskrysset och spetsade mig med en bister blick. Jag hade just rensat minneskortet på kameran och satt nu i försommarsolen på min balkong och måttade med kameran. Solskenet gjorde att de starka färgerna i mitt kvarter framträdde med all önskvärd skärpa och tydlighet och det var idealiskt fotograferingsväder. En effekt man måste ta till vara på. Att Banjo-Modern, som verkligen inte gillar att bli fotograferad, råkade befinna sig inom kamerans blickfång gick egentligen inte att ta hänsyn till.
Det man inte vet har man inte något ont av, tänkte jag.
"Nej då, jag tittar bara på några bilder jag tagit!" sa jag lugnande och tryckte av en riktigt bra bild. Banjo-Moderns vita tröja gjorde sig fint mot det brandgula bordet och den lummiga grönskan i bakgrunden fulländade scenen.
Jag älskar verkligen min kamera. Ända sedan jag jobbade på Canon har jag ägt en Canon Digital IXUS-modell. Jag har uppdaterat mig två gånger och de gamla modellerna har fått gå till arv, den första till Banjo-Fadern och den andra till Ben-Slirren. Jag anser mig själv vara en riktigt bra fotograf, och samtidigt tycker jag att det är rätt så onödigt med dessa otympliga systemkameror med löstagbara objektiv när en liten kompaktkamera klarar av jobbet nästan lika bra. Canons IXUS-serie är varje amatörfotografs dröm. Jag har alltid min kamera med mig.
Speciellt roligt är det naturligtvis att fotografera barn och djur i rörelse, så när jag blev inbjuden till Ben-Slirrens och Ben-Slirrans lantställe för att passa Tora medan de målade uthuset så var kameran det första jag stoppade på mig. I vanliga fall brukar jag ha den i en speciell kameraväska i bältet, men på sommaren så brukar den få åka med i benfickan på mina shorts. Och sommar var det denna torsdagsmorgon, det vill jag lova!
Väl framme i Flen mötte hela familjen upp. Vi packade in oss i bilen för att köra ut till stugan. Under resan kom min semestertid hittills på tal och jag fick anledning att ta upp kameran och visa ett par bilder. Jag tog mig åt benfickan till.
Den var tom.
Ingen kamera.
I de mentala Banjo-sjöarna ligger det många yxor, och nu for det i en till. Kameran var borta och säkert redan i händerna på någon ny lycklig ägare som förmodligen tillskrev sig högsta vinsten i detta nu. Dåliga, dåliga Banjo-Herren som inte tänkt på att benfickan var lite sladdrig och att kameran lätt kunde slinka ut på sidan av kardborrbandsförslutningen om man satt lite nersjunken i exempelvis en andraklasstol på väg till Flen! Det var den semesterbudgeten det! Vojne, vojne och typiskt mög!
Väl framme vid stugan, som gudskelov är utrustad med internet, tog vi reda på telefonnumret till SJ:s hittegodsavdelning. Nja, vi och vi, min yxa låg ju redan i sjön så redapåtagandet fick skötas av Ben-Slirren, men jag repade i alla fall så mycket mod att jag slog numret, som var ett 08-nummer.
Tror ni, kära läsare, att de i Stockholm vet om något har upphittats på Oslo-tåget fyra timmar innan tåget ens kommit fram till sin slutdestination? Självklart vet de inte det, och det förstår ju minsta barn. Trots det så satt Banjo-Herren i telefonkö i 15 minuter och upptog en stackars överstressad telefonissas dyrbara tid i en minut till bara för att få reda på denna fullkomliga självklarhet. Telefonissan upplyste mig att kameran, om den lämnats in, förmodligen hamnar i Oslo och att jag behövde ringa dit. Naturligtvis kom jag inte på att fråga efter numret till Oslos hittegodsavdelning.
Fyra dagar förflöt, och Tora var så tacksam så för att farbror Banjo inte hade kameran med sig och drog fram den både titt som tätt. Hon verkar nämligen inte helt förtjust i att bli fotograferad heller, i det brås hon på sin farmor.
Jag lyckades sånär glömma att jag förlorat min käraste ägodel. Dessutom hävdade Ben-Slirran med säkerhet, vis av erfarenhet, att manfolket i vår släkt alltid målar upp de värsta scenariot. Aldrig har så många saker försvunnit för evig tid för att sedan dyka upp timmen senare som i den familj hon med glädje gift in sig i. Hon var övertygad om att kameran låg hemma hos mig och skräpade och hon lyckades faktiskt övertyga mig också.
Hon hade fel.
Mycket låg hemma hos mig och skräpade när jag kom tillbaka på söndagen, men inte kameran.
Jag deppade hela måndagen, men på tisdagen åkte jag in till Centralen och uppsökte avdelningen för tillvaratagna effekter. Damen bakom disken frågade när jag tappat effekten och vilken effekt det rörde sig om. Nej, någon Canon-kamera hade de inte fått in. Det visade sig dock att jag inte skulle bli tvungen att ringa till Oslo, eftersom SJ-tåg aldrig städas utanför Sveriges gränser. Dessutom skickas allt som upphittas på tågen landet runt alltid till Stockholm förr eller senare. Hon rådde mig således att återkomma förr eller senare och se om kameran hade dykt upp. Jag gick hem och började titta på kameraannonser. Tur att man inte har någon respekt för pengar....
Idag svängde jag förbi där igen, mest på skoj. Det var samma dam bakom disken men hon verkade inte känna igen mig. Hon frågade mig när jag tappat effekten och vilken effekt det rörde sig om. Jag svarade torsdags och Canon-kamera. Sedan frågade hon om jag visste tågets nummer. Jag såg konfunderad ut.
Sen frågade hon om jag kunder beskriva vad kamerans minneskort innehöll. Jag försökte minnas och räknade upp en bildserie med Nattis och Cass åkandes karusell, en liten videosnutt med Banjo-Fadern lekandes med Tora, och så vidare...
"Var det inte någon som satt och fikade på en balkong också?" frågade hon då.
"Nej, hon löser Svenska Dagbladets dagskryss", sa jag som i chock.
Att se henne komma ut från lagret med min käraste kamera i handen gav den effekten att jag ville hoppa upp och ner av glädje. Och det var en effekt jag verkligen tog vara på!
Banjo-Herren räddar ett liv
Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för fåglar. Fåglar har onda ögon, flyger omkring med vassa föremål på fötterna och mitt i ansiktet. Dessutom bajsar de på en. Alla fåglar har som hemligt mål att flyga rakt på mig och slita ut mina ögon och sen picka i sig resten av mig bit för bit. Så är det bara.
Otaliga är de gånger jag formligen kastat mig ner på marken för att undvika någon aggressiv attack eller illvilligt ögonkast från en kamikazefink.
När jag bodde på studentkorridoren där även flickan med tvångstankarna bodde så kom jag en dag ut i korridorköket och fann till min yttersta fasa att på köksbänken satt en ruggig, ondskefull, livs levande korp! Och det konstiga var att flera av mina korridorkamrater, plus ett par gäster, också befann sig i rummet, utan att reagera på att monstret tagit sig in och satt och smidde sina blodiga planer i godan ro!
Det visade sig att korpen var tam och tillhörde en av gästerna. Sicket folk....
En gång var jag nära att spöa upp en medelålders dam som matade fåglarna med drivor av brödsmulor. Hon gjorde det på Stockholms Central på samma perrong som jag stod på. Fågelmonstren yrde runt öronen på mig och hon bara stod där och öste ut påse efter påse med smulor och fåglarna blev fler och fler och vildare och vildare. Jag har sällan varit så rädd som då.
Där fick ni lite bakgrundshistoria till det äventyr som serverades mig i helgen på Ben-Slirrens lantställe.
Ben-Slirren hade just avnjutit frukosten och stod och blickade ut över ägorna (tittade ut genom köksfönstret) när han fick syn på något i körsbärsträdet.
"Åh nej, nu har det kommit in en fågel under nätet."
Som alla körsbärsodlare hade Ben-Slirren och Ben-Slirran (jag försökte verkligen anagramma ihop något bra, men det gick bara inte) hängt ett stort nät över trädet så att fåglarna inte skulle komma åt det röda guldet. Tyvärr hade inte alla fåglar förstått nätets innebörd så nu hade en av dem tagit sig igenom det och var fångad på insidan.
Det visade sig att hela hushållet bestod av fågelfobiker. Efter ett snabbt rådslag bestämdes det att den modigaste skulle skickas ut med en sax och klippa upp ett hål i nätet så att den stackars pippin kunde flyga ut. Det var bara en hake med planen, Tora får inte springa omkring med saxar själv. Därför skickade vi ut den näst modigaste, som självklart var Ben-Slirran. Ivrigt påhejad från köksfönstret av make och svåger gick hon ut och närmade sig fången, som verkade ovanligt ilsken och blodtörstig vad vi kunde se.
Efter ett tag kom hon tillbaka och kunde rapportera att ett präktigt hål var uppklippt och att fågeln i fråga inte var någon vanlig bofink utan en spillkråka. En hackspett alltså, och det har man ju både sett och hört hur de övar på träd för att kunna hacka hål på våra skallben så effektivt som möjligt, så då förstod vi i vilken livsfara Ben-Slirran svävat.
Lättade lämnade vi torpet en stund för att göra några ärenden i stan och när vi kom tillbaka var det lugnt i körsbärsträdet.
Jag tog Tora på armen och gick bort för att se hur det såg ut.
Spillkråkan hängde utanför nätet, upp-och-ner med ena klon ordentligt intrasslad och ögonen slutna.
Just när jag som en god farbror skulle förklara det här med döden för Tora så blinkade dock monstret till och visade tecken på att vara mer vid liv än det först vågat medge.
Allmän förstämning spred sig på torpet när vi berättade hur dåligt klippa-hål-planen hade utfallit. Ben-Slirren konstaterade överraskat att han kanske inte var djurhatare när allt kom omkring och till slut så slog Ben-Slirran fast att nu var det dags för Ben-Slirren att axla husfaderns ansvarstyngda mantel och göra något åt saken.
Det var då jag insåg att det var jag som var tvungen att göra det. Om någon nu skulle dö hjältedöden i kamp mot en otacksam spillkråka så var det ju faktiskt bättre att det var jag som inte hade fru och barn att beskydda.
Jag ifördes hjälm med visir och utrustades med sax och gick sedan mitt öde till mötes.
Spillkråkan blev inte glad att se mig. Först försökte han fly, men det gick naturligtvis inte. Då gick han över till anfallstaktik, men nätet höll honom tillbaka. Där stod jag på en ranglig stol, öga mot öga med min värsta mardröm, en fågel som faktiskt siktade in sig på mitt ansikte och bara befann sig en decimeter från det samma. Mitt liv passerade revy. Hu, vilken tråkig show....
Så klippte jag till. En av fågelns fjättrar lossnade och det märkte han naturligtvis genast. Snabbt byte av taktik igen, denna gång tillbaka till flykttaktiken. Det verkade nästan som han fattat att jag kommit för att hjälpa honom! Han flaxade som en galning och nätet sträcktes ut som ett band. Det var bara att sträcka fram saxen och med ett enkelt snäpp befria spillkråkan som pilade iväg och försvann bortåt horisonten, iförd nya, illblå, nätstrumpor.
Nu återstår bara att se om jag övervunnit min fågelskräck på det här viset. Det vore väl ett lyckligt slut, så säg?
Irrmannen i toppform
Skånesemestern skrittade i maklig takt mot sitt slut. Banjo-Herren, som under tiden haft föräldrahemmet som bas (utan föräldrar i eftersom dessa på ålderns höst bestämt sig för att bila upp till Nordkap), gjorde sig redo för avfärd. Bussen skulle gå om tio minuter och det var kanske en minuts promenad till busshållplatsen. Banjo-Herren har alltid haft för vana att ge sig av i god tid, medveten om Irrmannens blotta existens och oberäknelighet. Dessutom blir Banjo-Herren en riktigt darrig herre om han inte har åtminstone fem minuters säkerhetsmarginal. Planen var enkel:
1) Ta sin packning.
2) Låsa huset.
3) Lämna nycklarna i grannens brevlåda.
4) Slå på i Poden och ta på sig solglasögonen.
5) Gå mot busstationen i lugn takt.
Som en sista grej ringde han till föräldrarna, som just befann sig 200 meter från ryska gränsen uppe i norra Finland, och rapporterade att allt gått bra och att alla blommorna han fått i uppdrag att vattna överlevt. Bara att göra så var ju minst sagt att utmana ödet. Det var startskottet för Irrmannen.
Irrmannens plan var enkel och enpunktad.
1) Krångla till varenda punkt på Banjo-Herrens keffa, tråkiga plan.
Det började lysande. När Banjo-Herren hade hängt på sig laptopväskan och böjde sig ner för att greppa resväskan så stötte den förstnämnda väskan, som i sin nya position naturligt vidgade Banjo-Herrens bakdels omfång, emot en piedestal på vilken det stod en kaktus i en kruka. Kaktusen föll sig mot döden, men en azalea kastade sig hjältemodigt i dess väg och dämpade fallet. Krukan rönte dock inte samma lyckosamma öde. Spritt språngande hemlös låg kaktusen nu på uterummets golv.
Åtta minuter kvar till bussens avgång.
Ett mirakel skedde. Banjo-Herren fick plötsligt gröna fingrar och sprang ut i förrådet, hittade en ny kruka och planterade flinkt om kaktusen. Dessutom sopade han ihop resterna av den gamla krukan och tröstade azalean som brutit en kvist.
Sex minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda med en ljudlig smäll, satte på iPoden och solglasögonen och började gå i planerat lugn takt mot bussen.
Jävlar!
Kvar i fickan låg föräldrarnas busskort som Banjo-Herren fått låna. Det skulle absolut inte med hem till Stockholm. Bort till grannen, plocka upp nycklarna ur brevlådan (vilket såg smått mystiskt ut), låsa upp huset, ta av sig solglasögonen (dem kan man ju inte ha på inomhus) lägga kortet på byrån.
Fyra minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda med en ljudlig smäll igen, började gå i raskare takt mot busshållplatsen, satte på iPoden och...
Jävlar igen!
Solglasögonen låg kvar i köket! Bort till grannen, plocka upp nycklarna ur brevlådan (vilket såg ännu mer mystiskt ut), låsa upp huset, hämta solglasögonen.
Två minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda för tredje gången med den ljudligaste smällen hittills och började springa mot busshållplatsen. Skit i iPoden och solglasögonen!
Halvvägs dit blev han ikappcyklad av områdets självutnämnde Kalle Blomqvist, en annan grannes tioårige son.
"Vad GÖR du?" frågade han.
En mycket berättigad fråga som inte fick något genomtänkt svar.
"Jag reser härifrån!" sa Banjo-Herren utan att visa prov på den stresstålighet han tillskrivit sig i flera anställningsintervjuer.
"Delar du ut post?" frågade den långt ifrån nöjde privatdeckaren.
"Nej, det gör jag inte.."
"Men vad var det då för saker du la i brevlådan?" framkastade gossen med obarmhärtig envishet.
"Det har du inte ett skit med att göra!" hade varit både rätt och fel svar. Istället bekände Banjo-Herren.
"Det var ett par nycklar som de ska ta hand om."
"Varför la du i dem så många gånger?"
Mitt rykte som barnvänlig är betydligt naggat i kanten numera. Men jag hann med bussen med nöd och näppe i alla fall.
