Min galpal Vera K
Idag var det så dags att för första gången sedan jag lämnade Bryssel träffa min galpal Vera K.
Vem är då denna illustra person som jag refererar så flitigt till, undrar kanske trogna , nya, nygamla och anonyma läsare?
Länge var hon bara en röst. Hon jobbade i andra änden av en telefonlinje jag ringde ofta i tjänsten och jag och en kollega i vår ände var helt fascinerade över hur en person kunde låta så fantastiskt snygg. Så en dag fick jag nytt jobb i andra änden av telefonlinjen och insåg att mina illusioner om "Vera med rösten" snart skulle grusas. Kallt räknade jag med att hon skulle se ut som Martina Navratilovas kärleksbarn med Göran Johansson, Göteborgs starke man.
Hej, vad jag bedrog mig. Vera var och är fortfarande något av det vackraste jag sett trippa omkring i ett par skor. Det lyste "out of your league" i hela pannan på henne och först vågade man ju knappt säga hej.
Så en dag i slutet av min första månad på jobbet konstaterade jag glatt vid hemgången att det var avlöningsdag och att jag tänkte unna mig något extra. Då tittade Vera upp och frågade sockersött: "Jaha, och vad hade du tänkt dig till Vera då?"
Hon fick en rätt stor blombukett. Bara för att hon frågade.
Sen var isen bruten med besked och jag var upp över öronen förälskad och hon med, fast inte i mig. (Nuförtiden är vi rörande överens om olämpligheten i någon ömsesidig romans.)
Jag minns när brandlarmet gick och jag inte bar ut henne ur eldhavet på raka armar.
Jag minns hur hon hoppade jämfota när faxen inte fungerade.
Och så minns jag när hon plötsligt en dag sa att hon skulle flytta till Bryssel och hur tomt det kändes. Föga anade jag att jag snart skulle flytta efter.
Bara någon timme efter att jag landade i Bryssel träffade jag Vera igen och sedan dess har vi varit best buds. Bindgalna tjejkompisar och grisiga pojkvänner har kommit och gått, men jag har (nästan) alltid funnits där. Och tvärtom, fast utan flickvänner. Jaja, ni fattar.
En kväll ringde hon, lät ångerfull och sa att hon trodde hon begått ett stort misstag. Det visade sig att hon inte var ensam i lägenheten. Under sängen kurade en liten lurvig varelse som döptes till Atlas på mitt förslag. Det är han som numera är en av Bryssels största hundar så cockerspaniel han är. Trots detta är Atlas ett ganska absurt namn på en så liten krabat. Nåt misstag har han hur som helst inte varit sedermera, utom när han åt upp Veras soffa, möjligtvis. Eller när han hälsade Neil välkommen med ett gammalt hederligt benhump.....
Sedan jag flyttade tillbaka till Sverige har det blivit dyra telefonräkningar för oss båda. Jag är av någon anledning Veras fasta relationscoach. Hade hon varit ett hockeylag så borde jag varit sparkad för längesedan.....
Nu över jul är hon hemma hos sina föräldrar i Småland och det var meningen att jag skulle åka ner dit idag.
Men en försenad T-Bana såg till att denna fasansfulla december fick den sopiga final den förtjänade. X2000 avgick i samma stund som jag satte foten på perrong 10 och där stod jag akterseglad med mina icke-ombokningsbara biljetter.
Jag är outsägligt ledsen, Vera. Du får det här blogginläget istället.
Norsborg ÄR visst stort nog åt oss båda två i alla fall....
Börje har julledigt, men likväl var jag nära att springa på någon jag verkligen inte ville träffa på stationen i morse. Undantags-Katja (undantag i så måtto att jag fram till jag träffat henne endast träffat fantatiskt vackra Katjor) hittade mig på Match.com i februari när jag gjorde mitt senaste lama försök att bryta isoleringen. Jag har varit på LoveSearch, MySpace, Spray Date, Match och t o m Sylvester.
Ja, jag vet att Sylvester är en bögsida, men jag fick ett hett tips om att det även kryllade av tjejer där, något som visade sig stämma. Tredje mailet innehållande nakenbilder på killar som undrade om jag var intresserad fick mig dock att fly det fältet.
Nätdejting är inte (heller) något för mig. Nätet är fullt av väggar att slå sin panna blodig mot och blodiga pannor fick jag nog av redan i treårsåldern.
Mitt tidigaste minne inkluderar ett halt golv och ett element. Och smärta.
Som kille förväntas man att skicka iväg 50 olika mail till tjejer som man kanske skulle kunna vara lite intresserad av och sen ska man tydligen inte ta illa vid sig när ingen av dem svarar. Det är den biten jag inte riktigt klarar av. Hur etablerar man kontakt utan att verka varken desperat, för seriös eller för oseriös? Och varför kan ni, tjejer, om ni nu till äventyrs skulle läsa det här allihop, inte bara svara något om det så bara ät ett rakt och enkelt nej tack?
Hur som helst så blev jag lite överraskad när plötsligt en av er tog kontakt med mig, och detta utan att vara från Öst-Europa eller Afrika letandes efter "nice, rich, sexy husband". Och ännu mer fantastiskt var det att Katja, som hon hette, tydligen bodde i Norsborg och inte varsomhelst i Norsborg utan i grannhuset! Dessutom jobbade vi nära varandra vid Norra Bantorget. Det var inte utan at man började fundera på om det var ödet som hunnit i fatt en till slut.
OK, det är när sådana tankar börjar dyka upp i huvet som man ska börja sansa sig, jag vet.
Vi mailade och chattade och hon skrev flera gånger att hon skrattade åt mina skämt (fast det är ju naturligtvis lätt att skriva utan att mena det, dock är det svårare att skriva det på rätt ställe i dialogen, i det fall man är oärlig) och hon var öppenhjärtlig och berättade och jag ställde frågor mest och berättade mindre, precis som man fått lära sig att man ska göra.
Och så till slut träffades vi och det visade sig att hon (som alla gör) valt ett foto på sin profilsida som antingen var taget på 90-talet eller under djup, djup inandning. Dom säger att kameran lägger på fem kilo, men jag är skeptisk... hur som helst så är jag inte den som i första hand går efter utseende och lite övervikt gör mig över huvudtaget ingenting (jag kan t o m bli lite avundsjuk ibland) och dessutom hade hon ju varit både rolig och trevlig på MSN, så jag avskräcktes inte.
Man får säga att hon var uthållig. Hon dumpade mig inte förrän efter andra mötet, och med det är hon klart över medel. Jag blev sjuk och fick ställa in den tredje dejten som var bokad och klar och när jag frisk och kry anropade henne igen var det tyst som i graven.
Men tänk att man kan bo nästan grannar och inte ses en enda gång på 10 månader! Vi tar ändå samma tunnelbana från och till samma station fem gånger i veckan vid ungefär samma tid. Man undrar så smått om hon började ta bussen istället och i det förlängde sin restid till jobbet till det dubbla bara för att undvika mig. Som sagt, man hoppas så smått på det.
Och så i morse stod hon där i min väg (hon verkade faktiskt stå och vänta på bussen snarare än tåget.), och hon var faktiskt vackrare än nånsin. I hennes fall betyder det inte så värst mycket, och verkligen inte så mycket så att jag skulle fösöka mig på att tilltala henne. Citys artikel om Stockholms sportår har aldrig lästs med mer frenesi och koncentration.
Jag orkar inte med parningsdansen när spiralen går neråt, som den alltid gör vid jul och nyår numera. Aldrig blir man mer påmind om sin egen ensamhet som under julen. Att jag, som 36-åring, fortfarande åker hem och firar jul med mina föräldrar ser jag som ett större misslyckande för vart år som går.
Jag älskar mina föräldrar över (nästan) allt annat och julfirandet hemma är alltid trevligt och mysigt, det är inte det. Men det är det att när Nils och Helén skickade en julhälsning via mail med en bild på en strålande glad Tora i badbaljan så slog det mig att vi egentligen borde replikerat med en bild på mig i badkaret. Ingenting har ju för bövelen hänt!
Det var som vanligt kusinhustrun som med sin sedvanliga tala-först-och-tänka-sen-taktik slog mitt huvud mot realitetens rostiga spik när hon hälsade på mig och sa att "dig kan man nästan räkna in i julpyntet"...
Jag tycker inte om julen.
Förra julen blev jag så desperat att jag registrerade mig på Match.com. Och se hur bra det gick......
Juluppehåll
Nu blir det inte mer bloggande på ett tag. Medicineringen gör mig dödstrött på kvällarna och på dagarna har jag så mycket jobb att jag inte hinner. Dessutom känns det som at jag börjar tappa lusten, men det kan vara någon biverkning.
Ni får ha en god jul allihop och ett gott nytt år så ses vi 2008!
Språkförbistring
Vi satt på jobbet och diskuterade vilket inslag i Kalle Anka på julafton som var favoriten. Av någon anledning finns det folk som inte röstar på Ferdinand....
En kollega till mig hävdade att Tomtens verkstad var bäst eftersom man varje år upptäckte något nytt. Som exempel gav han att en nisse trampar på en tandkrämstub innan han putsar nötterna på renen.
Jag undrade bestört vad det var för en perverterad version av Kalle Anka han brukar titta på. Sen förstod jag att han menade "borstar tänderna".
Nu anar man fröken Elvira i antågande.....
Och föreningen AIDSens Vänner går ut och säger att åh vad bra att någon går ut och avdramatiserar den här hiv-prylen nu, många med hiv lever ett normal liv till hög ålder.
Ska vi plötsligt glömma att många med hiv också döden dör USP? Är det inte så viktigt att skydda sig längre?
Vad är det egentligen för signaler Andreas Lundstedt sänder ut?
Inte utan att man hör ekona från Lorry på 80-talet: "Lite AIDS ska väl en karl tåla!", "Är vi också hivare? Men det här är ju jätte!"
Julstress
Och Tora har inte hunnit med att skriva någon önskelista, den lilla latoxen....
Gråtfärdig
1) Rättegångssalen där överklassligisterna som hoppade på Riccardos huvud sitter anklagade fylls av korkade brudar som fnissar hysteriskt och lyckligt när de åtalade våldsverkarna och mördarna bara tittar på dem. De tycker att dessa livsfarliga psykopater är söta och att det var värt besväret att komma till rättegången bara för att svinen tittade på dem.
2) Det är tydligen en trend i dagens skolväsende att försöka mörda rektorer. För fjärde gången på en dryg månad har en tonåring dragit kniv och hotat och huggit. Men vad fan?! Jag saknar ord. I vilken bok sägs det att sådant beteende är OK?
3) Det sista gör mig mer beklämd än gråtfärdig. City telefonintervjuar en tjej (jag tror i alla fall att det är en tjej) som är mitt uppe i vallfärden till Mekka, även kallad hajj. Han/hon berättar att de just nu befinner sig på ett ställe som heter Mina som "ligger mellan en massa berg" och att de i morgon ska färdas till Ararat. Någon har inte skött sin research. Jag är inte helt säker, men jag tror platsen heter Medina, dessutom är det inte Ararat de ska färdas till, det hade blivit en rejäl tripp till Turkiet från Saudiarabien. Berget heter Arafat, vid Muhammeds skägg!
Det skulle behövas någon sorts informationsprogram i TV om det här.
"Hej och välkomna till Hajj, eller 'Salaam' som vi säger här i Mekka. Idag ska vi prata om hundar, och inte vilka hundar som helst utan rondellhundar. Jag heter Ben al-Sterlind."
Hoppas jag inte fick en fatwa på mig nu.....
Hur man snackar Akademiska
På torsdagen hade jag som tidigare berättats börjat få ont i bröstet vid djupinandning. På fredagkvällen hade det blivit lite värre men det var tvunget att bli ännu lite värre för att jag skulle avstå från Uppsala Öppna. Så illa hade det blivit vid pass 15:00 lördag. Jag kunde inte andas, skratta, hosta eller ens röra mig utan att hela bröstet exploderade i smärtor. Som tur var fanns Elmis till hands att köra mig till Akademiska Sjukhusets akutmottagning.
Egentligen passar min personlighet ytterst illa ihop med akutmottagningar, i det jag inte är vidare framstående på att hävda min egen rätt. Det började så fort jag kom in genom dörrarna och möttes av en skylt som sa att jag skulle ta en nummerlapp. Ymniga blödningar och andningsbesvär hade förtur, då kunde man bara gå före i kön. Jag tog ett litet pytteandetag, bröstet exploderade i sedvanlig ordning och sen tog jag en nummerlapp och försökte sätta mig ner för att vänta på min tur. Det gjorde dock för ont att sätta sig så jag fortsatte att stå upp.
Jag misstänker att om jag så hade kommit in med huvudet i en plastkasse och blodet sprutande så hade jag glatt signalerat "varsågod, gå före" med aortamuskulaturen om någon kommit in med ett brådskande nageltrång....
Och sen satt man där och väntade och väntade. Receptionisterna hade naturligtvis viktiga fikapauser att utföra och mindre buskablyga medmänniskor som ansåg sig ha rätt att gå före i kön att ta hand om, så det tog sin tid. Efter en halvtimme var det min tur att anmäla mig och receptionisten kollade min anamnes och min puls och frågade om hon fick tipsa tidningarna om att jag var där (nja, hon frågade om de fick berätta att jag var där om någon undrade, men det här är min blogg och min sanning) och vem som var min närmaste anhörig att kontakta när jag avlidit av mina skador. Marsch pannkaka ut i väntrummet igen.
På info-TV:n (som var betydligt tråkigare än Norsborgs Tandläkarkliniks info-TV-kanal) visades med jämna mellanrum texten: "Tycker du att du fått vänta länge? Här på Akademiska sjukhuset prioriterar vi dem som är riktigt dåliga." Underförstått; om du tycker du väntat länge så är du förmodligen simulant. Skäms!
För att understryka att de prioriterade de som är riktigt dåliga så visade de repriser av SVT:s Andra Avenyn på en annan TV.
Efter två timmar kom en sjuksköterska och hämtade mig och fick än en gång höra min anamnes och tog än en gång min puls. Ingen av dessa hade ändrat sig på två timmar. Hon tog även mitt blodtryck och jag kunde konstatera att jag mindes rätt, det lät precis som det där Ukulele sysslade med. Sen föreslog hon att jag i väntan på läkaren kunde läsa en motortidning som låg på ett bord bredvid sängen. Jag lyfte på motortidningen, hittade en HäntExtra och tog den i stället. Så kom sjuksköterskan tillbaka och tog ett EKG också, för att sedan schasa ut mig i väntrummet igen, undersökningsrummet behövdes för andra patienter. Tydligen hade EKG:t visat att jag var ännu mindre sjuk så jag ramlade ner några pinnhål till.
Två timmar till förflöt, sen kom sköterskan tillbaka och hämtade mig igen till ett nytt undersökningsrum. På vägen dit så fick jag ett hostanfall som fick mig att skrika av smärta. Sköterskan gav mig då det eminenta rådet att försöka låta bli att hosta. Försök låt bli att vara korkad, tänkte jag men sa tack för tipset. Sköterskan lämnade mig i rummet och sa att läkaren skulle komma "så småningom". I detta rum fanns det ett annat nummer av HäntExtra. En av nyheterna var att Markoolio hade siktats köpandes julmust redan i november. Dessutom tycker Idol-Amanda om mandelkubb. Alltid lär man sig något nytt.
Under hela händelseförloppet eskalerade smärtorna i bröstet plus att det blev svårare och svårare att följa sjuksköterskans expertråd. Jag började följaktligen yla av smärta. När jag ylade som bäst så kom det in en sköterska och sa att hon skulle ta ut soporna. Jag fick vara kvar ändå.
Efter två timmar i detta rum kom äntligen en riktig läkare in. Hennes öppningsreplik: "Jag tänkte sätta mig med en kopp kaffe och läsa din journal men den var så kort så jag hann inte." Jag bad om ursäkt mellan skriken att hon inte fått något kaffe. Om jag bara hade vetat så hade jag sett till att bli inlagd lite oftare. Jag berättade än en gång min anamnes, dock tog hon inte min puls. Hon klämde mig lite på magen och i sidan och sen sa hon att om det rörde sig om revbenskontursion så var det inte mycket de kunde göra. Hon skulle sätta sig och fundera lite på om de skulle starta en undersökning eller bara ge mig smärtstillande. Jag hoppas verkligen att hon passade på att få sitt kaffe medan hon funderade på det.
Det var nu dags för Raija att göra sin entré. Om jag trott att jag träffat nonchar-eliten på Ackis redan så blev jag snabbt överbevisad. Raija var den typen av kvinna som man gärna finner på ett Scrabble-ställ men skyr i verkliga livet, d v s en regelrätt matrona.
"Var det här det skulle vara en smärtstillande?" dundrade hon efter ett ha presenterat sig.
"Ja tack!" sa jag och gjorde misstaget att röra mig en millimeter, varvid jag gallskrek av smärta.
"Men du har ju snarare rörelsesmärtor", konstaterade Raija men gav mig ändå den antiinflammatoriska medicin som hon själv misstänkte inte skulle hjälpa ett dyft! (Detta insåg jag senare när tabletten visade sig inte hjälpa ett dyft.)
Sedan gav Raija mig en remiss till röntgen (läkaren hade tydligen funderat färdigt och bestämt sig för undersökning) och berättade för mig hur jag skulle gå för att komma dit. Långsamt, långsamt linkade jag iväg mot röntgen under svåra plågor. ("Under svåra plågor" kommer i det följande att kallas USP.)
Efter en ganska lång promenad USP kom jag fram till röntgen där jag blivit instruerad att trycka på en knapp märkt Patientanmälan. Ursprungssyftet med detta var att då skulle det komma en vårdare och ta hand om mig. Det kom ingen vårdare. USP stod jag och väntade ett tag innan jag tryckte igen. Vid tredje försöket kom det en kille och hämtade mig. Inne på röntgen stod tre personer som inte verkade ha något att göra.
Röntgenläkaren var den förste jag träffat på Ackis som faktiskt verkade bry sig om mig. Hon blev förskräckt när hon såg mitt tillstånd och när vi var klara så sa hon åt en av de sysslolösa att han skulle följa med mig tillbaka till akutmottagningen. När vi kom till platsen där jag tidigare stått och tryckt på Patientanmälan frågade denna serviceinriktade vårdanställde om jag hittade tillbaka själv och jag som absolut aldrig vill vara till besvär sa USP att jo, det gör jag allt. Och så lämnade han mig där för att gå tillbaka till sysslolösheten på röntgen. Han hade säkert några viktiga webbsidor att surfa eller nåt.
Tillbaka på akuten så möttes jag av Raija. Mina kläder hade blivit utkastade ur undersökningsrummet och min plats var numera en säng i korridoren. Klockan var nu 22:30 och jag ville förvissa mig om att det inte var någon scrabblare som satt och väntade på att skjutsa hem mig till Stockholm, så jag frågade Raija om det fanns någon telefon här för jag skulle ringa dem jag menat att åka hem med. Raija svarade snabbt och obevekligt att eftersom jag inte bodde i Uppsala så hade jag inte rätt till sjukresetaxi. Jag tänkte i mitt stilla sinne att Raija skulle behöva en gnutta stryk och sa vänligt att det inte var det jag hade tänkt fråga utan om det fanns en telefon jag kunde låna eftersom jag inte fick slå på min mobil. Raija upprepade att jag inte kunde få någon sjukresetaxi och visade mig sedan telefonen. Karin svarade inte men jag antog att hon redan åkt, vilket visade sig vara sant. Bra.
Jag påpekade även USP för Raija att tabletten hon gav mig inte hjälpt ett skit och undrade om det fanns något annat jag kunde få. Raija svarade att doktorn "snart" skulle komma med röntgensvaren. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte utvinna ett svar på min fråga ur denna information.
Kvart i tolv kom läkaren och sa att det inte syntes något på röntgenbilderna. Först blev jag orolig, men så insåg jag att ordet "fel" var underförstått. Det var alltså ingen lunginflammation och inget revbensbrott utan "bara" en muskelbristning. Den muskelbristningen fick vara så "bara" den ville, dödens ont gjorde den i alla fall. Jag skulle få Tradolan och Orudis och Pamol och sen skulle jag inte få dricka alkohol, köra bil, sola eller utföra kroppsarbete under medicineringen. Läkaren såg dock ingen anledning av sjukskriva mig. Om jag bara väntade en stund så skulle jag få en dos smärtstillande att ta nu och en för att ta morgonen därpå eftersom apoteken stängt.
Tjugo minuter över midnatt kom Raija tillbaka. Hon var på ovanligt muntert humör och berättade med skrattet i halsen att jag kommer ha skitont ett bra tag och att det inte är något man kan göra åt det, det är bara att låta det läka klart, fniss fniss. Medan hon i min fantasi självantände frågade jag henne om det går några bussar så dags på dygnet till centralen och om möjligen sista tåget till Stockholm hade gått ännu. Faktiskt började jag längta hem lite. Raija trodde att om jag skyndade mig lite så ska jag nog kunna hinna med sista tåget till Stockholm, det brukar gå vid ettiden. Hon lovade att gå och kolla tidtabellerna för bussar och tåg och snabbt komma tillbaka. Sen gick hon för att aldrig mer komma igen.
Klockan ett på natten blev jag utsläppt från Ackis. Som tur är så kunde Inger hämta mig så jag återförenades med mina fantastiska, otroliga, vackra och bästa scrabblevänner som fyllt mitt SIM-kort med oroliga SMS. Kvällen slutade lyckligt och jag fick sista dansen med Lena. Behöver jag säga vad vi dansade till? ;-)
Hela besöket på Ackis gick på 300 spänn. Var annars får man logi, läkarundersökningar, EKG, röntgen, TV-underhållning och fri tillgång till telefon för endast 30 spänn i timmen? Ytterst prisvärt.
Aj!
Hela helgen förstördes av en muskelbristning i bröstkorgen så jag varken kunde eller orkade skriva något. Alla detaljer kommer i kväll, men just nu har jag fullt sjå med att installera mig på min nya arbetsplats. Ja, jag har flyttat igen....
"Rackarns stark värktablett" blir med Ericssons snabbvalssystem vid sms:ande "säckarns stark vårkväckett". Det låter som något helt annat och mycket trevligare.
Främlingar på tåg
Hur kommer det sig då att den dag jag går med lurar i öronen, uppenbarligen lyssnar på musik och borde anses vara relativt ovillig att bli störd, inte mindre än två gånger blir tilltalad av främlingar? Första gången var på T-Centralen. En mycket mörk yngling på va 1,90 kommer fram och vinkar en hälsning så att jag lockas ta av mig lurarna.
"Tjena" säger han, precis som han kände mig "hur är läget?" Och så boxar han till mig lite vänkapligt i magtrakten. Han kan naturligtvis inte rå för att han träffar på den inflammerade muskeln/spruckna revbenet och att det således gör rätt skitont.
"Jo, det är bra", ljuger jag och kämpar med att komma ihåg vem detta är som uppenbarligen inte bara känner mig utan betraktar mig som en kompis, men innan jag hinner fråga honom hur det är själv, så har han gått vidare till killen till höger om mig och upprepar proceduren. Jag tittar till vänster och inser av de roade blickarna att killen har avverkat hela ledet från ingången till hit. Det är antingen något vad eller nåt tjack, för inte kan man väl vara så genuint vänskaplig så man alltid hälsar på alla? (En gång blev jag i och för sig diagnostiserad som vänskapligt vänskaplig, mer om detta i senare inlägg.) Den vänlige fortsätter ner till nästa perrong och har han inte sagt farväl så hälsar han väl än.
Väl på tåget, som sin vana troget är smockfullt så frågar en lindrigt nykter man mig om detta är tåget till Mariatorget. Genast får jag en flashback från Bryssel. Jag hade väl bott där i ett par månader och på tunnelbanan frågar en afrikansk man fullastad med väskor och mycket stressad hur han ska åka för att komma till Gare du Midi. Han var försenad och riskerade att missa sitt tåg. Jag lugnade honom och sa att det bara var att gå av här vid Arts Loi och sedan vara noga med att följa skyltarna så han hamnade på tåget till Simonis. Simonis, det skulle han komma ihåg, mycket viktigt! Simonis! Precis så sa jag och han tackade så hjärtligt och sprang av vid Arts Loi. En stund senare kom jag på att det egentligen var viktigt att inte åka mot Simonis eftersom det var åt rakt motsatt håll han skulle.....
(Jag har väldigt svårt för höger och vänster också. Behöver ofta visualisera min barndoms grusinfart där jag lärde mig cykla för att vara helt säker.)
Fast det vita skräpet som nu frågade mig skulle ju bara till Mariatorget. Han var redan på rätt väg. I alla fall rent geografiskt....
Who's that girl?
Det visade sig att ingen på avdelningen visste vad hon egentligen heter.
Lite sorgligt och nästan lite spöklikt....
iPodens återkomst
Min iPod har ju varit obrukbar sedan min moderkortskrasch i oktober, innan dess var den en given reskamrat som alltid gjorde färderna mindre sega. Har man en iPod är det exempelvis mycket lättare att strunta i Punkt SE-Börje. (Han har för övrigt tydligen gått en säljkurs eftersom han var frånvarande en dag och sedan dess inte bara sträcker fram tidningen i färdriktningen utan även klämmer in ett glatt "Godmorgon!" innan han inser att jag dissar honom.)
Jag kan med stolthet medge att min musiksmak förmodligen är lika sopig som min filmsmak, men inte lika sopig som vissa finska komiker. Nyckelorden är upp-tempo, nostalgi och schlager.
Ska det gå långsamt så måste det sjungas på franska. Franska är verkligen kärlekens språk, det insåg jag under min tid i Bryssel. Natasha St Pier, som förmodligen väldigt få av er känner till, är världens bästa balladist (eller balladös, eller kanske helt enkelt balladsångerska) och ett franskt schlagerfestivalbidrag får inte gå fort. Jag trodde fram till i fjol att det var inskrivet i reglerna.
En annan sak som var bra med Belgien var att de hade kolsyrad Lipton Ice Tea där. Men det har ju inte med min iPod att göra.
Självdiagnos
Trötthet. Normaltillstånd, men ja.
Omtöcknad och förvirrad. Jämt och ständigt.
Smärta vid djup inandning. Jo.
Feberfrossa. Långt ifrån.
Tjockt brun- eller grönfärgat slem. Host, host, *SPLATT*. Nej, vanligt vitt.
Njae, jag har nog inte lunginflammation trots allt, men nåt skit är det. Jag har hostat så överjävligt den senaste tiden så att det antingen skett någon muskelbristning i bröstet eller spruckit ett revben. Kan inte sova på mage och det har blivit ännu mindre skönt att hosta. Och då var naturligtvis någon tjänstvillig kollega tvungen att undra om jag kanske fått lunginflammation. Men lunginflammation gör väl för allt i världen svinont hela tiden och inte bara ibland?
Och dessutom har jag ingen feber. Det måste väl ändå vara minimikrav för lunginflammationsanatoriet?
När missade jag fönstret?
Nu har jag varit här i två veckor (inklusive sjukfrånvaron) och ännu har hon inte sagt någonting. Det står en hurts och en sån där kontorsbåsavskiljningsskärm emellan oss och ibland gör hon ett ljud ifrån sig som låter som när man pumpar upp armbandet för att ta blodtrycket. Sitter hon och tar blodtrycket flera gånger om dan?
Jag vet inte vad hon heter. Vi har aldrig hälsat. Och nu känns det som det är försent. Inte kan man väl nu vända sig om och säga: "Vi har förresten inte hälsat, Banjo heter jag."?
("Ukulele", säger hon lite blygt och så visar det sig att vi passar utmärkt ihop.)
Tänk om det är mitt livs kärlek som sitter där bakom mig men det får jag aldrig reda på för att jag missade hälsfönstret?
Jaja, i morgon flyttar vi igen och då är ju "problemet" ur världen.
Ny god föresats:
7) Hälsa på folk så fort du kan, speciellt om de kommer vara i närheten ett tag.
Ett mirakel
Jag försöker gång på gång börja på ett inlägg som handlar om hur jag första gången mötte Tora. Men det är omöjligt att hitta de rätta orden. Så mycket liv. Så mycket charm. Ett så fast handslag!
Våra liv blir aldrig sig lika igen.
Världens sämsta ursäkt II
Sonja svarade. Sonja har under två dagar varit på lunch, sammanträde samt gått för dagen vid sex olika tillfällen, men nu var hon äntligen i tjänst. Och Sonja hade ätit upp hela Stockholms lager av landskapshonung.
-Välkommen till Vattenfall; Sonja Galdhöpiggen-Glittertind, sjöng hon. (Sonja heter i verkligheten något annat.)
- Ja jag heter Banjo-Herren (jag heter också i verkligheten något annat) och jag har blivit anklagad för att inte ha skickat in elmätaravläsning. (Jag rycktes med och smekte även jag fram mitt budskap.)
- Anklaga var ett hårt ord, kvittrade Sonja.
- Jo, medgav jag sammetslent, men jag har i alla fall fått ett brev där ni ber mig ringa det här numret för att diskutera min mätarställning. Det konstiga är att jag trodde jag redan hade skickat in en avläsning men den har antagligen kommit bort.
Där hade jag tänkt att istället sarkastiskt ha sagt "men jag hade tydligen fel" men Sonjas verbala blomsteräng ställde allting på ända.
- Är det Banjo-Herren på Frejs väg i Norsborg? kvittrade Sonja och jag blev klädsamt imponerad. Eller kunde det kanske vara så att jag var en av ytterst få som varit så här slarviga så hon lärt sig allas namn och adresser utantill?
- Ja, var jag tvungen att förföriskt medge.
- Vi har fått in en mätaravläsning 29/10 så brevet du har fått har blivit felaktigt utskickat, surrade Sonja ljuvt.
Sonja var skicklig.
- Då är ju allt i sin ordning, tack för samtalet och God Jul! viskade Sonja och samtalet var slut.
Först efteråt kom jag på att hon kommit undan från att be om ursäkt för det oerhörda psykiska lidande jag fått utstå. Hon är min idol.
Dangerous Dave
Vem behöver sömn när man kan spela Dangerous Dave?
Prova själv!
Mitt rekord är att få iväg Dave 1471,6 meter.
Knepigare dataspel än så här förstår jag mig inte på.
Fotosession
Och det hände sig vid den tiden att det från VD-sekreteraren utgick ett påbud att alla anställda skulle fotograferas. Jag har faktiskt ingen koll på vem som var landshövding vid tillfället, men det var i förmiddags.
Inte mycket för vuxna människor tillbaka i sinnet till högstadiet lika fort som en gammal hederlig personalfotografering. Och det här var den där klassiska sorten där man blev fotograferad en efter en medan resten stod på kö och väntade. Alla gamla speglosor från tonåren borstades av och serverades i riklig mängd.
"Knäpp gylfen!"
"Fastnade du?"
"Men le då!"
Och så vidare, och så vidare.
Och själv funderade jag hela tiden på den eviga skolfotograferingsfrågan. Skjortkragen - utanför eller innanför tröjkragen?
Man vill ju inte se ut som ett rikspucko i interntelefonkatalogen.....
Världens sämsta ursäkt
Jag fick ett ytterst indignerat brev från Vattenfall igår. Nu hade de minsann både besökt mig och skickat ut en avläsningslapp till mig utan att ha fått in aktuell mätarställning. Det var faktiskt JÄTTEVIKTIGT att mätarställningen kom in minst en gång om året, annars så kanske jag inte skulle få korrekt elräkning och hur skulle det se ut!? Nu var de så trötta på mina fasoner att de krävde att jag ska ringa en Axel på Vattenfall före den 21/12 och meddela mätarställningen muntligen annars förmodligen jävlar.
Problemet är att jag redan har skickat in deras sketna lapp för länge sedan. Den hamnade väl på samma ställe som min ansökan om tandläkartid. Vilket i sin tur förmodligen kommer att leda till att när den kommer fram nästa år vid den här tiden så kommer dom väl höra av sig till mig och undra vad jag håller på med för skumma försök till skämt som skickar in en felaktig avläsning....
Hur som helst så är det ju ingen idé att försöka förklara att man redan skickat in möget. Det är ju för bövelen världens sämsta och äldsta ursäkt. Jag kan lika gärna påstå att hunden åt den. Men jag kommer naturligtvis att hävda detta i alla fall, hur lite nytta det än gör. Det är nog att anklagas för saker man verkligen har slarvat med.
Löpteknik
Och jag är förmodligen en hemsk människa men jag tycker det är snudd på komiskt att Aftonbladet blåser upp detta på sin löpsedel med 2 decimeter höga bokstäver: THORE SKOGMAN DÖD. 2 decimeter höga bokstäver bör betyda antingen kungamord eller världskrig, inte att en schlagerpoet från Västmanland odramatiskt har kilat vidare. Och vad säger Thores anhöriga? Är det respektfullt av Den Stora Morgontidningen att basunera på det där viset?
Men folk är fascinerande av döden. Klart att Thores död säljer lösnummer. Det enda som skulle kunna petat honom från löpet idag skulle väl vara nya TV-bilagan.
Obalans
Idag smakade Max Supremeburgare, som vanligtvis brukar vara så god, gammal apa.
Ska jag bli tvungen att börja intaga min lunch på gourmetrestauranger i fortsättningen? Så går det när man rubbar känsliga ekosystem.
Tillbaka i selen
Men den påminde mig om att jag glömde fråga min far med de gröna fingrarna hur man sköter den.
Kåldolmar med lingonsylt
Många maträtter lyckades skolbespisningen på Rönnowskolan i Åhus förstöra min aptit för i evig tid. Bruna bönor med fläsk kommer jag aldrig kunna klämma ner. (Jo, fläsket lär fungera.) Nästan lika illa är det med rotmos och ärtsoppa. Potatis som kokats med skalet på ska vi bara inte tala om! De fascinerande upptäckter man gjorde när man satte kniven i en sån potatis och drog skalet av den kan knappt i ord beskrivas men en liten jämförelserna med eskimåerna kan göras. Eskimåerna sägs ha hundratals ord för snö. Mattanterna på Rönnowskolan skulle kunna ha lika många för potatiskonsistens. Allt från flytande (man satte kniven i skalet och skalet buktades inåt som en vattensängsmadrass) till sten (man avlägsnade skalet och ut föll något som både kändes och smakade som grus).
Inte konstigt att man till slut tillämpade en sådan skalningsteknik så att hela potatisen följde med i själva skalningen så att endast pytt-i-panne-stora potatistärningar blev kvar.
En annan sådan rätt som jag trodde jag aldrig skulle hämta mig från är kåldolmar. Kålen på Scans kåldolmar i storköksvarianten kunde endast liknas vid en sak; tapetklister. Och om man till äventyrs skalade av kålen blottades en grå massa som man inte heller slickade sig om munnen över att få sätta tänderna i. Då fick man blunda och tänka på barnen i Afrika. För det gick ju inte för sig att slänga maten, vid soptunnorna stod i värsta fall tillsynsläraren och pekade med hela handen. Tillsynsläraren var även min klassföreståndare under mellanstadiet och en riktig skitstövel som aldrig borde släppts i närheten av skolbarn. Eller så var det kanske jag som inte bort släppts i närheten av honom, hur som helst så kom vi inte direkt bra överens.
Av sådana erfarenheter föds inga kåldolmeälskare.
Hur det kom sig så lärde jag mig till slut att älska kåldolmar och när föräldrarna åkte i går så lämnade de kvar en portion kåldolmar i kylen som jag just värmt och ätit under utstötande av vällustljud och följt av ett sällt välbefinnande.
Dessutom visar det sig att doften av kåldolmar i ett kylskåp för ett yrvaket sinne kan liknas vid tända stearinljus. Tänka sej....
Andra advent
Det är inte en helt oangenäm doft som ger en påtaglig julstämning. Dessutom var det ju en glad överraskning att känna dofter, det har jag inte gjort på ett bra tag!
Lat lördag
Nåväl, nu var det inte meningen att det här inlägget skulle handla om dålig TV, även om hela min dag efter att föräldrarna lämnade mig vid 10-tiden fyllts av mer eller mindre dåliga filmer på TV. Så är det att vara sjuk och i en helt ren lägenhet utan dåliga samveten i hörnen, mycket mer tid över till att göra ingenting. Vad sägs om följande svit: Sound of Music, Corpse's bride, Just my luck, Rivierans guldgossar. Högt och lågt blandat och det viktigaste av allt: Inte en minuts seriositet under hela färden. När jag ser på film vill jag gärna undvika två saker; realistiskt våld och tankeverksamhet. Då stämmer det för Banjo.
Men nu skulle ju inte det här inlägget handla om däliga filmer och min likaledes sunkiga filmsmak. Det skulle ju handla om att jag inte kan komma på något att skriva om idag så de som vill få något nytt till livs här får vänta tills i morgon.
Sorry.
Goda föresatser
Mysfaktorn nådde oanade höjder igår när det både dracks te, fållades gardiner samt lagades middag samtidigt i mitt lilla kök som på sin höjd upplever ett spartanskt brassande av halvfabrikat vanligtvis. Speciellt gardinerna blev väldigt fina.
Och hemma i den andra familjen i familjen verkar Tora acklimatisera sig fint och är glad och solig ända tills man till äventyrs vill byta något hon har på sig. Jag kommer fara dit snabbare än ett skållat troll när jag väl blir frisk.
Och nu sitter man här i en lägenhet som ser riktigt skaplig ut. Allt är för en gångs skull på rätt plats. Genast föds visionen om att hålla det på detta sätt och en lista med goda föresatser upprättas:
1) Aldrig gå och lägga sig innan all disk är diskad.
2) Alltid ta hand om posten samma dag.
3) Aldrig påbörja en ny soppåse innan den gamla är slängd!
4) Rensa ur kylskåpet med jämna och täta mellanrum.
5) Dammsuga oftare för bövelen!
6) Tvättiden slutar inte för att torktumlaren stängs av. Stryk skjortor och lägg in det rena på rätta platser direkt!
Ja, dom goda föresatserna ska jag minsann börja leva efter när som helst!
Dött lopp
Men min sedvanliga Idol-kommentar väntar säkert en hel hög på. Den blir kort. Oavgjort.
Mysmaximering
Hemma sjuk för tredje dagen i rad, men nu känns det som den här räliga förkylningen är på upphällningen. På måndag är jag på banan igen.
Regnet smattrar mot rutan, och i köket sitter föräldrarna och slår sina kloka huvuden ihop över Svenska Dagbladets Nia. Jag har redan hittat KÖTTKVARN, så jag kan dra mig tillbaka och blogga lite.
Besök innebär alltid en ordentlig frukost hemma. När jag är ensam blir det inte riktigt av, och när jag väl sitter här mätt och belåten så kan jag först inte förstå varför jag inte alltid äter frukost hemma.
Svaret är enkelt; sällskapet. Jag äter inte frukost för födointaget (fast det borde vara just därför) utan för sällskapets skull. Det finns inget mysigare än ett par sömniga människor som sitter och äter och småpratar. Jag lever på mys.
Jaha, nu hittade dom också KÖTTKVARN. Då får jag nog återvända till köket.
De stannar tills i morgon.
Jul i Botkyrka
Året runt har fru Björk på nedre botten, som med jämna mellanrum brukar dricka sin frukost, en tomteslädeformad lampa i tre delar (två renar och en släde med tomte i) hängande i sitt köksfönster. När hon tänder sin tomtesläde vet man att då är det snart jul.
Ett annat säkert tecken är att ungarna börjar smälla smällare. Ungar och ungar, en del smällarhuliganer har gott och väl uppnått tonåren. Vad är det egentligen med dessa barn och deras smällare. Jag hatar när det smäller och bangar och visslar. Jag är helt enkelt inte Olyckan. Nyårsraketer förstår jag mig på, de far upp i luften där de smäller på långt håll och sen är de snygga en stund efteråt. Och så kan man ju förundra sig lite över vad mycket pengar den som sköt upp den lagt ner för ett så kort nöje. Och glädjas över att det inte var en själv som pungade ut.
Men en sketen smällare? Pang sa det, det luktar fis i hela grannskapet och i bästa fall har inga ögon, öron eller andra vitala organ träffats av splitter eller på annat sätt skadats. Råkar man nysa missar man det "roliga".
Fru Björk blinkar internationell nödsignal med tomtesläden av rädsla och hennes envetna hund får hjärtinfarkt.
Då är julen här! Mmmm.
Tea with Morsa Lena
På väg till Arlanda stannade föräldrarna till hos sin sjuklige son för att lämna av sängkläder m m samt dricka en kopp te med hembakat (medhavt så klart, tror ni jag bakar?).
Jag vill göra ett förtydligande. När jag pratade om "föräldravisitation" tidigare i veckan så menade jag visitation i samma betydelse som påvevisitiation, inte kroppsvisitation. Det är alltså inte fråga om någon besvärande och jobbig tilldragelse, tvärtom. Fast jag fick VG på städningen. En gång lärare, alltid lärare.
Förmiddagen hade de spenderat i Nils och Heléns lägenhet och hör och häpna tittat på Idol, som verkade gå i någon repris där de bara kommit till en av de första fredagsfinalerna. Idol hade de ju hört talas om via min blogg, men att det var så här hade de aldrig kunnat tänka sig! Och hur i hela friden kan Daniel vara utslagen???? Och Amanda var tydligen sämst av alla. Deras favoriter hade varit Daniel, Marie och Gathania. Fast de skämdes nog lite för att de hade sett hela programmet. Som jag sagt tidigare, dom är gulliga.
Hej Sven, förresten!
Till en början var de tveksamma till att berätta för släkt och bekanta att jag börjat blogga, "man vet ju inte vad du skriver", men nu har de tydligen börjat promota mig friskt. Ingen är gladare än jag.
Men ingen var ledsnare än jag när de åkte igen och jag inte kunde följa med. Men de bad mig tänka på vad Lialia sagt om att jag skulle få min egen introducering senare. Dom läser verkligen allt!
För Alex Schulman blev bloggen till slut ett monster. För mig börjar den bli som ett jättelikt gosedjur. Vi får väl se om den lömska velourklumpen biter huvet av mig förr eller senare.
Also spracht Britney Spears...nicht!
TV6 är ju inte den mest genomtänkta kanal som någonsin sett dagens ljus. Förresten var inte den en kvinnokanal när den en gång såg dagens ljus?
Nu är det inte någon kvinnokanal i alla fall, för nu visar dom Våra värsta år. Och idag är det ett avsnitt där Matt Le Blanc, senare känd som Joey i Vänner, gör en liten biroll. (Oj, nu hördes det nästan hur ett par ögon skärptes lite extra nere i Bryssel!) Han verkar bara kunna spela en sorts roll, den killen. Men han gör det bra.
När det blir dags för reklam så berättar speakern att det här programmet presenteras av Britney Spears och hennes senaste album Blackout.
Hur tänkte Britney Spears' branschfolk när dom godkände den sponsringen?
Man ser nästan framför sig scenen hur en liten wannabe kommer inspringande till Brittan och ropar:
- Britney Britney, det är en svensk TV-kanal som undrar om du vill sponsra Married with children!
Britney "Divorced without children" Spears måste ha fått en...Blackout!
Galenskap i morgonväkten
En vän till mig (det är en vän, det har jag fått skriftligt på) satt och åt frukost i morse när hon plötsligt började höra ett egendomligt ljud. Det var som en liten melodi som växte fram stegvis för att plötsligt upphöra som om inget hade hänt. Min vän föredrog att bestämma sig för att så var det; ingenting hade hänt.
Morgon-TV stod på och plötsligt efter en stund så började ljudet höras igen. En liten spröd melodi som växte sig stark. Kan det vara från TV:n, tänkte min vän, men melodin slutade igen och ingen på TV:n såg besvärad ut.
En artist började sjunga och se där var den lilla spröda melodin igen! Men det var inte som ett komp (vilket hade varit riktigt läskigt) utan som något eget. Nu började min vän tvivla på sundheten hos sina egna vätskor.
Och ute i hennes hall låg min telefon och försökte väcka mig en gång var tionde minut.
Nu har den plikttrogne väckaren kommit åter till fadershuset och i förbifarten hittade jag en 40-årspresent till Nils också. Det är ingenting han önskat sig och han kommer bli ordentligt överraskad, men jag tror han och hela hans familj kommer få mycket glädje av den, och bäst av allt, den går att rulla!
Men någon tripp till Arlanda i morgon kväll blir det inte. Fördömt! Förtvivlat! Förkylt.
Hur klarade man det sociala livet förr?
Min mobil bestämde sig tydligen för att inte följa med mig hem från Soft igår. Detta märkte jag inte förrän 10:30 i morse när jag vaknade ordentilgt försoven.
Herregud vad sårbar man inser sig vara bara för en liten citrongul metalldosa med knappar på! Mobiltelefonen är:
Min telefon.
Min väckarklocka.
Min brevlåda.
Min telefonkatalog.
Min andra kamera.
Blir jag av med den vaknar jag inte på morgnarna, jag kan inte ringa in och meddela mig försenad, eller som i det här speciella fallet sjuk, och jag kan inte heller slå upp någon chefs nummer för att ringa från en annan telefon om jag skulle ha tillgång till en. Och på jobbet ligger det 300 omplaceringar som skall göras, helst av mig. Nu har jag, tack vare internet, lyckats hitta min chefs mailadress (jag är så ny så jag inte lärt mig den utantill ännu) och skrivit och sjukanmält mig. Tyvärr sitter han i möte, det vet jag eftersom jag skulle suttit i samma möte.
Som tur är så är inte telefonen helt försvunnen. Jag vet var den är och vem som har den. Eftersom jag verkligen behöver den måste jag trotsa sjukdomen och ge mig in till stan en snabbis i alla fall. Det är då den stora nostalgin rullar in. Jag måste ju avtala tid och plats för överlämnandet innan jag lämnar lägenheten! Tänk att det var standardprocedur på 80-talet och tidigare. Man minns ju hur det var att stå och vänta på någon som var försenad, för det gjorde man ju på den tiden. Beroende på hur snygg hon var så kunde man ju stå och vänta i upp till en timme!
Ja, alla utom Augustin förstås, men han var ju både ung och kung.
Hostserien
Men Soft var....fint. De hade julpyntat med gran och bock och köpt in Carolas julskiva som de spelade från början till slut. Minst sagt bisarrt att sitta på en sunkig bar på Malmskillnadsgatan med gatflickor i blickfånget och lyssna till Härlig är jorden. Trots att Ordspels-profilen eeva var där så var det rätt tunt med scrabblare men till min stora förvåning så drog de upp belysningen i alla fall så det blev lättare för oss att se brickorna.
Och jag hostade och spelade och spelade och hostade och ögonen tårades både av muskelsammantryckningar och det usla spelet. David vann i två raka varav den sista gavs upp när påsen tömts och David ledde med 60 poäng. Ingen idé att kämpa vidare.
Jag lägger ner morgondagen. Den kommer inte att fungera utanför lägenheten. Min stolthet har nått sin smärtgräns.
Måtte hostan ha gått över till torsdag. Jag vill inte missa Arlanda, även om det kommer bli trångt om saligheten.
På ruinens brant
Egentligen var det synd på ett inlägg med den fantastiska titeln "Z - detta eftersträvansvärda läte" att det var tvunget att stryka på foten, men jag skrev det i uppgiven förkylningsdelirium. Jag bestämde mig i ett svagt ögonblick för att ge upp och gå hem, lämna walkover till höstseriekvartsfinalen som spelas på Soft i afton och dessutom skrev jag att jag var så sjuuuuuuk och så tröööööött och så uuuuuuupptagen så jag inte orkade blogga mer idag.
När jag läste det tänkte jag "Vilken mes! Så skulle varken Rocky Balboa eller Brian Boltano ha gjort!"
Bara tanken på att avstå från Soft för att jag råkar vara lite rosslig i halsen är ju löjeväckande. Nu får jag ta mig tusan släppa löken och komma in i matchen!
David Brandell eller vem det nu blir jag får möta bör darra i sina skoskaft, ännu har jag inte lämnat zonen. Jag höll snittet på två rull per match under gårdagskvällens spel på Ordspel.
Och när jag kommer hem ska jag blogga om matcherna så det kommer verka som ni är där allihopa.
Sen kommer jag förmodligen att vara klarvaken igen för ännu en sömnlös natt. Bring it on!!!!
Den roliga skrift
För att somna försökte jag läsa en väldigt tråkig bok som heter Den roliga skrift. Den roliga skrift är en antologi med roliga historier från sjuttiotalet, ihopsamlade av dåtidens humorguruer Gunnar Bernstrup och Stellan Sundahl. För er som inte minns så kan jag berätta att dessa herrar hade ett radioprogram som hette Byteskomik. Dit fick vanliga människor ringa in och berätta sin roligaste vitsar och så fick de en annan, likaledes rolig, vits i utbyte. Varje samtal avslutades med frasen "Bytt bytt kommer aldrig igen!" Såna där klatschiga ordstäv tillverkas inte längre....undrar varför....
Ungefär samtidigt som dessa gagghökar tilläts förorena etern med sitt evinnerliga pjämmel (nej, jag vet att den frasen inte är från Byteskomik) gav ICA-förlaget ut sin egen antologi; 999 roliga historier. Detta verk är säkert väl hågkommet av flera av mina jämngamla. Första historien i denna antologi var naturligtvis också den som blev oftast läst, men mitt tioåriga jag förstod den aldrig riktigt. Skrattade gjorde jag förstås, det rörde sig ju om roliga historier, det stod ju t o m på omslaget. Vitsen illustrerades med en flicka stående framför en häst. Sedan dess har vitsen fallit i glömska men illustrationen fanns kvar i minnet jämte känslan av att inte förstå det roliga.
Och så sitter jag där och läser Den roliga skrift, och plötsligt dyker ICA-förlagets nr 1 upp där, fast med nummer 2572. (Den roliga skrift är en väldigt tjock bok.)
"En liten flicka stod och tittade på en häst medan ägaren var inne i en affär. När han kom tillbaka sa flickan:
- Nu kan inte hästen köra längre, för all bensinen har runnit ut."
Nu fattar jag äntligen poängen. Men jag skrattar inte. Det rör sig ju om historier som är så dåliga så att de som samlade dem i en bok var tvungna att skriva på pärmen att de faktiskt var roliga för att folk skulle fatta.
Godnatt, hoppas jag.
Det kommer ALDRIG att slå
Det suger ju!!!
Synfältet dras ihop, munnen ställer sig i halvöppet läge som på en idiot, hörseln sätts ned och man kan inte säga en halv mening utan att hosta upp två eller ibland tre inre organ.
Dessutom nedsätter en förkylning i standardutförande orken och viljan att ta tag i viktiga hushållsgöromål som att städa inför föräldravisitation längre fram i veckan. Och som om det inte vore nog så slänger vi in en kraftigt sänkt sannolikhet att få bli tillåten att delta i lilla Toras välkomstkommitté på torsdag kväll. Slå till nu, imorgon kan det vara förkylt..jag menar för sent!
I kväll har jag ätit 5 apelsiner. (Dock inga satsumas, kannibalism ligger inte för mig.) Får se om det hjälper.
Män som hatar blommor
Den ljung jag fick när jag började på kundtjänsten på Handelsbanken stod iofs kvar tills jag slutade där i fredags, men jag kan berätta en sak om ljung som kanske inte alla vet. Ljung vissnar inte, den mumifieras! När jag vidrörde den i fredags upplöstes den i ett stoftmoln. Det var lite som när arken öppnas i Jakten på den försvunna skatten.
Och nu har ännu en blomma förts till avrättning. Min nya chef förärade mig den ståtligaste krukväxt jag nånsin fått idag. En liten skylt är nerstucken i krukan och på den står det Anthurium, men för mig kan det lika gärna vara namnet på blomsteraffären där den är köpt...
Den ska visst vattnas en gång i veckan. Bra, det ska jag nog kunna klara av.
När grisar kan flyga.
Nya tider, nya seder
Men det är inget headset kopplat till telefonen! Vilken fantastisk frihetskänsla!
Det lär bli full rulle här snart, men just nu är det lugnet före stormen. Egentligen borde jag vara hemma och kurera mig, men min arbetsmoral förbjuder mig att bli hemma första dagen på en ny plats om det beror på något mildare än vinterkräksjukan.
Wiccus interruptus
Varför har Scrabbleturneringar sista omgången? Det är ju den sämsta omgången! Inför sista omgången så leder jag riktigt ofta, men när sedan denna försmädliga rond spelats står jag där med hedrande andra- eller tredjeplatser. Jag hade varit svensk mästare samt vinnare av wICcA Cup och Mälarpirater Cup 2007 om turneringarna bara inte hade fullföljts.
Sista omgången är dessutom den tråkigaste eftersom man då vet att det snart är slut. Varför inte bara hoppa över den omgången? Jag bara frågar.
Det kunde ju dessutom varit bättre förutsättningar i helgen. Jag hade ju kunnat låta bli att få feber på planet till Göteborg så att jag gick omkring i delirium hela fredagskvällen och de sista tre ronderna på lördagen. Jag hade dessutom kunnat ha tränat lite mer på fyrorna så att TRÅK fastnat. Mer om detta senare.
wICcA Cup spelades i åtta ronder och ett rasande tempo. Det rörde sig om en lite för optimistisk tidsbudget av arrangörerna, och vissa blev visst stressade. Jag, som sällan använder all min tid kände inget av detta.
Det hela började med en tyst minut för Sabina Immonen som avled i torsdags kväll efter en tids sjukdom. Det slog ner som en bomb i Scrabble-Sverige, nästan alla hade någon relation till denna hyperaktiva internet- och turneringsspelare. Inte ens 40 år fyllda rycks hon bort. För ovanlighetens skull fanns det inga ord. Nu sitter hon och spelar den eviga monraden med Olsson och Klas. Hon kommer sopa banan med dem.
Sedan började fyrverkeriet.
Jag är ju rätt skaplig på att rulla, men det som hände igår kan bara förklaras av att allt snor i mitt huvud tryckte ut orden ur bakhuvudet på ett säreget konstruktivt vis. Borta var hjärnstoppen från förra helgens Gåskupp.
I första matchen mot Rita, som glädjande nog verkar fått ny blodad IRL-tand, radade jag upp tre rullningar. Först ANNALER, som konstigt nog rullades i tävling för första gången (enligt den statistik som finns), sedan (S)ORGESAm vilket var dedicerat Sabina förstås, och till slut (T)EMaTISK. Den där sista kom till på ett spektakulärt vis. Jag satt med EIKMSTT när Rita sa att hon tömde påsen. Det var en blank kvar och den hade således Rita. Hon hade dock tömt påsen lite för energiskt och satt plötsligt med 8 brickor på stället. Jag plockade tre av dem, av vilka en var den blanka såklart. Den blanka återvände till påsen, jag mjölkade ut ett T och plockade upp den blanka själv och rullade. Då får man liiiite dåligt samvete och tycker rätt mycket synd om motståndaren....
Match 2 blev en straffmatch. Patrik Grönwall knöt ihop säcken ganska snabbt och effektivt och jag fastnade i rullträsket med båda blanka. En sketen MiNeRAL fick det bli, men redan 4 rull på bara två matcher.
I match 3 ställdes jag mot Rolle. Rätt tidigt satt jag med RADIATO på stället och ett R på brädet, men det var inte så fritt så man kunde lägga RADIATOR. Då såg jag som i trance att med det lediga N:et som låg på andra halvan av brädet så kunde jag istället lägga ORDI(N)ATA. Det var nog då jag kände att jag kom in i zonen.....där rullningar föds ur skitbrickor och där inga rinnande näsor eller skrällande halsar kan förstöra flytet. Typiskt är att jag sedan stilspelar med ett FASTmER lite senare i samma match. Jag har försökt att använda det ordet korrekt i en mening sedan dess men inte lyckats. 6 rull på 3 matcher.
Lunch intogs i lugn och ro och thairestaurang. Vi vågade inte gå till italienaren igen.
Så var det då dags för Micke i en match som bara kan liknas vid Scrabble-patiens från min sida. Han borde lära sig nu, slyngeln, att det är när han får såna matcher mot mig som han vinner turneringar. Micke fick inte ett enda A under hela matchen, jag fick dessutom båda blanka och tre rullar till, (I)NSkJUTA, (S)TADSLIV och AvOGHET. Micke skrämde slag på små barn och äldre damer och jag summerade dagens rullar hittills till 9.
När man är i Göteborg får man passa på att spela mot göteborgare. Femte ronden innebar Måns Eriksson för mig. Måns menade att han hade en gås oplockad med mig sedan SM. Jag tänkte att det måste vara ensamt att gå omkring där alldeles oplockad, så nu har Måns två. Gäss, alltså. Jag rullade vidare med ARSENAL och OLEANDe(R) och när jag dessutom betedde mig som en O(D)ÅGA för 40 poäng i matchens slutskede så fick Måns äntligen ge sig.
Susanna Niklasson dök lite oväntat upp i rond 6. Roligt att det gick så bra för henne och om hon bara kommer till nästa turnering utsövd så ska det nog gå ännu bättre då. Inget skönspel från någon av oss, men jag G(E)NerRERAde en rull och höll snittet på 2 per match.
Björn Ericson fick jag möta för första gången nånsin i rond 7. Han drog iväg till en början och var oförskämd nog att syna bort mitt *TRAM(S)eRI så jag blev tvungen att haka en MARRITt istället i nästa drag med M:et farligt placerad fem steg från en röd. Efter denna marritt plockade jag upp LANDRAS och funderade på om det fanns något B ledigt. Med lite tur så kanske Björn hugger på M-betet med (M)OTBOK eller nåt hinner jag tänka innan Björn hugger på M-betet genom att lägga (M)OTBOK. Trots dessa två rullar var jag inte riktigt ifatt, men med hjälp av den sista blanka kunde jag lägga en SLICe över röd och gå förbi. En grov miss av mig i mitt sista drag gjorde att det bara blev oavgjort. Jag hade helt förträngt att det finns något som heter TRÅK! Jag är för positiv.
Så gick det alltså till när jag nästan vann wICcA Cup 2007 med 2 rullar per match.
Hur det gick till när jag förlorade wICcA Cup 2007 är endast intressant av en anledning. Min sista och femtonde rull var en nia: (UT)KöRNING. Mycket bra spelat, Lars! Och 60-årsjubilaren Erik Elvers får sig en tuff match om tourens artigaste spelare om du fortsätter.
Jag skippade efterfesten och gick istället hem till Rolle och la mig. Det hjälpte inte. Däremot hjälper Truffans Ipren. Tack, Truffan, för att du räddade min nattsömn.
Vad har du i fickan, Banjo?
Snubben hade säkert vaknat på fel sida.
Eller så ville han stila för praktikanten, som till hans försvar ska sägas inte var helt avskyvärd att skåda.
Det var förmodligen den pyttelilla linsvätskeflaskan som gjorde det.
Jag är en van flygresenär efter flera år i Bryssel och några resor till USA. Jag tömmer alltid byxfickorna på minsta lilla och lägger i antingen handbagaget eller jackfickorna. I god tid för att inte hålla upp kön vid säkerhetskontrollen förstås. Det är alltid samma konstiga känsla av att ha bivit bestulen eller ha glömt nåt när nycklarna och plånboken inte ligger i den vanliga fickan. Mobilen kan jag glömma hur lätt som helst och kameran har jag ju aldrig med mig numera, men nycklar och plånbok är som extra kroppsdelar. En rätt praktisk knäpphet.
På vintern är det extra lätt att flyga, för då har man större jacka med fler fickor. All skit försvinner, som Lena Endre sa, ner i fickorna och sen jackan upp på bandet, väskan upp på bandet, Johan genom kontrollen och inte det minsta lilla pip hörs. Göteborg, här kommer jag!
Min väg stoppas av en underdimensionerad säkerhetsvakt. Jag är nog huvudet högre än han. Han ber mig hålla ut armarna så han kan muddra mig.
- Pep det? säger jag oförstående.
- Nej, men här är det jag som bestämmer om du får passera! säger puttevakten och verkar vara klar.
Jag gör en ansats att gå.
- Var ska du ta vägen? Vänd dig om?
Jag fattar ingenting men vänder mig om och blir muddrad bakifrån också. Praktikanten eller vad det nu är som står bredvid honom ser också lite frågande ut. När han är klar (jag tror ett tag att han ska hala fram plasthandskarna) så tar han tag i mitt bälte, om spännet, och drar mig till sig på ett vis som man kunde önska att lika stora personer som han men av motsatt kön gjorde lite då och då och säger:
- Ta av dig bältet nästa gång så slipper du problem.
Allright.
Det sista jag hör när jag går därifrån som nybliven säkerhetsrisk är praktikantens försynta fråga:
- Jag trodde man fick ha på sig bälte...
Både hon och jag fick alltså lära sig någonting. Fast jag hade ju metallknappar i jeansen. Nästa gång flyger jag i myspysbyxor med kardborreband.
Eller tar tåget.
