Min galpal Vera K

Idag var det så dags att för första gången sedan jag lämnade Bryssel träffa min galpal Vera K.
Vem är då denna illustra person som jag refererar så flitigt till, undrar kanske trogna , nya, nygamla och anonyma läsare?

Länge var hon bara en röst. Hon jobbade i andra änden av en telefonlinje jag ringde ofta i tjänsten och jag och en kollega i vår ände var helt fascinerade över hur en person kunde låta så fantastiskt snygg. Så en dag fick jag nytt jobb i andra änden av telefonlinjen och insåg att mina illusioner om "Vera med rösten" snart skulle grusas. Kallt räknade jag med att hon skulle se ut som Martina Navratilovas kärleksbarn med Göran Johansson, Göteborgs starke man.
Hej, vad jag bedrog mig. Vera var och är fortfarande något av det vackraste jag sett trippa omkring i ett par skor. Det lyste "out of your league" i hela pannan på henne och först vågade man ju knappt säga hej.
Så en dag i slutet av min första månad på jobbet konstaterade jag glatt vid hemgången att det var avlöningsdag och att jag tänkte unna mig något extra. Då tittade Vera upp och frågade sockersött: "Jaha, och vad hade du tänkt dig till Vera då?"
Hon fick en rätt stor blombukett. Bara för att hon frågade.
Sen var isen bruten med besked och jag var upp över öronen förälskad och hon med, fast inte i mig. (Nuförtiden är vi rörande överens om olämpligheten i någon ömsesidig romans.)

Jag minns när brandlarmet gick och jag inte bar ut henne ur eldhavet på raka armar.
Jag minns hur hon hoppade jämfota när faxen inte fungerade.
Och så minns jag när hon plötsligt en dag sa att hon skulle flytta till Bryssel och hur tomt det kändes. Föga anade jag att jag snart skulle flytta efter.

Bara någon timme efter att jag landade i Bryssel träffade jag Vera igen och sedan dess har vi varit best buds. Bindgalna tjejkompisar och grisiga pojkvänner har kommit och gått, men jag har (nästan) alltid funnits där. Och tvärtom, fast utan flickvänner. Jaja, ni fattar.
En kväll ringde hon, lät ångerfull och sa att hon trodde hon begått ett stort misstag. Det visade sig att hon inte var ensam i lägenheten. Under sängen kurade en liten lurvig varelse som döptes till Atlas på mitt förslag. Det är han som numera är en av Bryssels största hundar så cockerspaniel han är. Trots detta är Atlas ett ganska absurt namn på en så liten krabat. Nåt misstag har han hur som helst inte varit sedermera, utom när han åt upp Veras soffa, möjligtvis. Eller när han hälsade Neil välkommen med ett gammalt hederligt benhump.....

Sedan jag flyttade tillbaka till Sverige har det blivit dyra telefonräkningar för oss båda. Jag är av någon anledning Veras fasta relationscoach. Hade hon varit ett hockeylag så borde jag varit sparkad för längesedan.....

Nu över jul är hon hemma hos sina föräldrar i Småland och det var meningen att jag skulle åka ner dit idag.
Men en försenad T-Bana såg till att denna fasansfulla december fick den sopiga final den förtjänade. X2000 avgick i samma stund som jag satte foten på perrong 10 och där stod jag akterseglad med mina icke-ombokningsbara biljetter. 

Jag är outsägligt ledsen, Vera. Du får det här blogginläget istället.


Kommentarer
Postat av: truffan

... kan inte tåg vara försenade när de ska vara det?
Typiskt SJ!

2007-12-29 @ 09:55:47
Postat av: Nygammal läsare

Usch, så där får det inte sluta. *hoppas på en vändning innan året är helt slut*

2007-12-29 @ 13:34:08
Postat av: Orne

Har ni tittat på "När Harry träffade Sally" tillsammans? :-)

2007-12-31 @ 15:26:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0