Banjo-Herren

Tandhygienister är ett egendomligt släkte.
Jag träffade en sådan idag på morgonen. Jag skulle få tandsten borttagen och det första hon frågade var om jag ville ha bedövning. Mig stor pojke, mig inte behöva bedövning, som Hiawatha skulle ha sagt i Kalle Anka innan det avslöjades att det var rasism att låta honom tala så.
Det visar sig att bedövning numera kan appliceras via salva....fantastiskt vad man kan hitta på. Ändå så avböjde jag heroiskt eftersom salvan sades smaka rätt räligt.
Tandhygienisten var en kvinna i sina bästa år och med väl tilltagna företräden. Mellan dessa företräden nedsänktes nu mitt huvud med nacken först när stolsryggen fälldes. Inte helt obehagligt till en början men sedan upptäckte jag vilken bild hon tejpat upp i taket ovanför stolen.

Den här.

Inte nog med att de utsätter en för tandläkarskräck, dessutom ska de utmana ens höjdskräck. Jag är oerhört höjdrädd. Jag får svindel bara jag ser en sån här bild. Vad är det för fel på grabbarna på bilden som inte blundar och knäpper händerna i bön till Vår Herre? Som grädde på moset tog så tandhygienisten upp sin lilla tandsvarv och satte igång att bryta sten. Whiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii! Sliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!
Det gjorde inte ont alls men detta j-la ljud skar genom märg och ben och tandhalsar.
"Ilar det?" frågade hygienisten.
"Gogaguggegog" sa jag med munnen full av salivsug och svarv och rester av min kropp som ramlat ner i svalget.
Det betyder ungefär: "Nej, inte så värst men det där ljudet och den där bilden gör detta till en synnerligen obehaglig upplevelse. Vänligen tryck barmen hårdare mot min hjässa som kompensation."
"Ja, du verkar genom åren ha borstat väldigt hårt och på så vis har tandköttet dragit sig tillbaka. Då kan det ila lite."
Whiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii! Sliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!
Efter ett varv i munnen var hon klar med svarven och tog fram den lilla hackan för att likt i det gamla Disney-spelet Guldgrävarjakten leta efter fler dyrgripar mellan tänderna. Ett ljudlöst huggande tog vid och det var riktigt skönt i jämförelse.

När hon var klar så blev det plötsligt, utan förvarning, dags för reklamfilm. Huvudstupa ramlade jag in i bizarroworld. Det visade sig att min tandhygienist var mediatränad till tänderna. (Den där ordvitsen var inte avsiktlig......)
"Jag hade liksom så många andra problem med att göra rent mellan tänderna. Tandtråd som man virade runt fingertopparna var besvärligt att använda. Men så upptäckte jag Plackers."
Jag tittade efter noga. Hennes läppar synkade det hon sa, det var uppenbarligen inte en dubbad tysk reklamfilm jag promenerat in i. Hon var inte bara tandläkare utan även reklamskådis. Nu upptäckte även jag Plackers eftersom hon höll fram en liten plastgaffel mellan vars tänder tandtråd var spänd.
"Med ett enkelt handgrepp för du in Plackers i munnen och pressar ner tandtråden mellan tänderna. Tar det emot så är det bara att med andra käken skjuta på plasthållaren."
Nu fylldes även jag av reklamgudomlig ande och började tala i marketingtungor.
"Släkt och vänner talar varmt om elektriska tandborstar. Vad tycker du om sådana?"
Tandhygienisten log så att det blänkte i oxeltänderna.
"En elektrisk tandborste skulle vara speciellt bra för dig som borstar så hårt. Den elektriska tandborsten stannar nämligen om man trycker för hårt. Detta minimerar risken för skador på ditt tandkött."
Jag hade inte blivit förvånad om det kommit en jingel där.

Det är aldrig tråkigt att gå till tandläkarmottagningen i Norsborg. Och Plackers köpte jag. 30 stycken för 39 kronor. För min egen skull, tralala.