Skamsköljningar
Får ni såna?
Det var Rippo i serien Rocky som avslöjade vad det där kallas, den där känslan som plötsligt kommer över en, det där minnet av när man gjorde en så där ruskigt pinsam sak som man kommer skämmas för i alla tider. Fram till att den stripen publicerades så trodde jag att det var bara jag som plötsligt kunde överväldigas av denna känsla.
Alla mina skamsköljningar härstammar från långt långt tillbaka i tiden. Jag pratar pinsamheter på konfirmationsläger och sånt där, som när man tänker riktigt efter inte är så farliga.
Länge länge hade jag en återkommande skamsköljning som härrörde från min mormors begravning. Hon dog 1979 så ni förstår tidsperspektivet här. Det var en 8-årig liten pojke som aldrig varit med om något liknande, inte visste vad man var förväntad att göra eller säga och inte ville fråga. Vi skulle tydligen gå fram familjevis till kistan och ta farväl. Hur tar man farväl av en död människa, är det väl inte så konstigt att en 8-åring undrar? En sak var säker, man ska inte knacka på kistan och fråga mormor om hon hörde, för det hade jag sett på "Dagar med Knubbe" (barnteveserie sent 70-tal) att det var helt mot vett och etikett. Men vad skulle man göra? Buga? Stå stilla i andakt?
Nu var det vår tur att gå fram och paniken växte. Vad göra? Nu stod jag där, nu var det skarpt läge.
Jag neg.
Inför hela släkten neg lille Johan vid mormors bår. Adjö mormor, förresten så är jag gay....skojade bara!
För ett par jular sen berättade jag för resten av familjen om den här episoden och i samma stund som vi skrattade gott åt det tillsammans så upphörde skamsköljningen. Vill du slippa såna där känslor så berätta allt, det hjälper.
Fast den där episoden från konfirmationslägret kommer jag ta med mig i graven.....
Det var Rippo i serien Rocky som avslöjade vad det där kallas, den där känslan som plötsligt kommer över en, det där minnet av när man gjorde en så där ruskigt pinsam sak som man kommer skämmas för i alla tider. Fram till att den stripen publicerades så trodde jag att det var bara jag som plötsligt kunde överväldigas av denna känsla.
Alla mina skamsköljningar härstammar från långt långt tillbaka i tiden. Jag pratar pinsamheter på konfirmationsläger och sånt där, som när man tänker riktigt efter inte är så farliga.
Länge länge hade jag en återkommande skamsköljning som härrörde från min mormors begravning. Hon dog 1979 så ni förstår tidsperspektivet här. Det var en 8-årig liten pojke som aldrig varit med om något liknande, inte visste vad man var förväntad att göra eller säga och inte ville fråga. Vi skulle tydligen gå fram familjevis till kistan och ta farväl. Hur tar man farväl av en död människa, är det väl inte så konstigt att en 8-åring undrar? En sak var säker, man ska inte knacka på kistan och fråga mormor om hon hörde, för det hade jag sett på "Dagar med Knubbe" (barnteveserie sent 70-tal) att det var helt mot vett och etikett. Men vad skulle man göra? Buga? Stå stilla i andakt?
Nu var det vår tur att gå fram och paniken växte. Vad göra? Nu stod jag där, nu var det skarpt läge.
Jag neg.
Inför hela släkten neg lille Johan vid mormors bår. Adjö mormor, förresten så är jag gay....skojade bara!
För ett par jular sen berättade jag för resten av familjen om den här episoden och i samma stund som vi skrattade gott åt det tillsammans så upphörde skamsköljningen. Vill du slippa såna där känslor så berätta allt, det hjälper.
Fast den där episoden från konfirmationslägret kommer jag ta med mig i graven.....
Kommentarer
Postat av: Jag
Det var fanimej det roligaste jag läst sedan jag konfirmerades
Trackback
