Ett klonk av trygghet
Det satt en liten kille på tunnelbanan och hade funnit sin trygghet.
Mamma hade just kört upp hans sittvagn på tåget och det hade inte varit en odelat positiv upplevelse. Långt hemifrån i bräcklig farkost åberopade han förälderns visdom och nåd. Vissa skulle sagt att han krumbuktade sig och inte kunde sitta still. Han ställde sig halvt upp i vagnen och blickade runt omkring sig. Mungiporna var nere i stövelskaften men blicken var inte ledsen utan mer frågande när modern fixerades. Det verkade inte som modern förstod vad han ville utan försökte muta honom med en påse kakor. Den lille pojken tog upp en kaka ur påsen och stoppade den halvvägs in i munnen, hela tiden tittande på modern som dock inte tittade tillbaka. Då tog han uttryckslöst ut kakan ur munnen och lade prydligt ner den i påsen igen. (På så vis garanterande sig själv att han skulle få alla kakorna när de väl var hemma, smart grabb.) Vem behöver kakor när den där stora tomheten sitter i själen och inte i magen. Var var hans hem, var var hans leksaker? Mamma hade han någorlunda koll på var hon befann sig, men resten?
Nu tyckte visst mamma att det fick vara nog med krumbuktandet och fällde upp soltaket på sittvagnen, med det blockerande pojkens synfält så pass att mamma inte syntes utan avancerade akrobatiska övningar. Protester hjälpte föga, upp gick skärmen.
Och där i mörkret fann plötsligt pojken vad han letade efter. När han lyfte foten och släppte ner den igen märkte han att han kom åt någon mekanism i sittvagnen som gav ifrån sig ett ljudligt KLONK. Han provade en gång till. KLONK, sa det. Äntligen något man kunde lita på. Mammor kunde missförstå, sittvagnar kunde förflytta sig till de mest skräckinjagande platser, men KLONKet fanns alltid där!
Jag satt mitt emot honom och såg vad han gjorde. Han skrattade inte åt ljudet, så han gjorde det inte för att det var kul med oväsen. Hans mungipor hade lämnat stövelskaften och landat i en neutral position, så det var ingen vrede inblandat. Han var trygg och nöjd. En kille och hans klonk.
När han åkte av i Bredäng sov han.
Mamma hade just kört upp hans sittvagn på tåget och det hade inte varit en odelat positiv upplevelse. Långt hemifrån i bräcklig farkost åberopade han förälderns visdom och nåd. Vissa skulle sagt att han krumbuktade sig och inte kunde sitta still. Han ställde sig halvt upp i vagnen och blickade runt omkring sig. Mungiporna var nere i stövelskaften men blicken var inte ledsen utan mer frågande när modern fixerades. Det verkade inte som modern förstod vad han ville utan försökte muta honom med en påse kakor. Den lille pojken tog upp en kaka ur påsen och stoppade den halvvägs in i munnen, hela tiden tittande på modern som dock inte tittade tillbaka. Då tog han uttryckslöst ut kakan ur munnen och lade prydligt ner den i påsen igen. (På så vis garanterande sig själv att han skulle få alla kakorna när de väl var hemma, smart grabb.) Vem behöver kakor när den där stora tomheten sitter i själen och inte i magen. Var var hans hem, var var hans leksaker? Mamma hade han någorlunda koll på var hon befann sig, men resten?
Nu tyckte visst mamma att det fick vara nog med krumbuktandet och fällde upp soltaket på sittvagnen, med det blockerande pojkens synfält så pass att mamma inte syntes utan avancerade akrobatiska övningar. Protester hjälpte föga, upp gick skärmen.
Och där i mörkret fann plötsligt pojken vad han letade efter. När han lyfte foten och släppte ner den igen märkte han att han kom åt någon mekanism i sittvagnen som gav ifrån sig ett ljudligt KLONK. Han provade en gång till. KLONK, sa det. Äntligen något man kunde lita på. Mammor kunde missförstå, sittvagnar kunde förflytta sig till de mest skräckinjagande platser, men KLONKet fanns alltid där!
Jag satt mitt emot honom och såg vad han gjorde. Han skrattade inte åt ljudet, så han gjorde det inte för att det var kul med oväsen. Hans mungipor hade lämnat stövelskaften och landat i en neutral position, så det var ingen vrede inblandat. Han var trygg och nöjd. En kille och hans klonk.
När han åkte av i Bredäng sov han.
Kommentarer
Postat av: Trogen läsare
En sån fullständigt meningslös betraktelse. Herregud, skaffa dig ett liv!
Postat av: Banjo-Herren
Tack för tipset. Jag ska tänka på saken.
Postat av: Ny läsare
Jag tycker det var en fin betraktelse som säger mycket om betraktarens människokännedom och potential att vara barnvakt åt framtida brorsbarn.
Postat av: Trogen läsare
Förlåt, jag brusade upp. Det var dumt av mig.
Postat av: Banjo-Herren
Bara kul med reaktioner. Och jättekul att ha trogna läsare! :)
Trackback
