Jag - en amorin

Och jag som bara får reklam.
Men just nu idag så låg det ett brev där på min dörrmatta som hade lite snirkligare stil på adressen än vanligt. Brevet alltså, inte dörrmattan som var lika sjavig som vanligt. Nyfiket sprättade jag och däri fann jag ett inbjudningskort till Magnus och Helenes bröllop. Jag kände genast hur vingarna började fladdra och försöka tränga sig ut genom skjorttyget och hur bågen började materialisera sig i min lilla hand.

Magnus och Helene möttes första gången 1993 då de hade varsin stor roll i en av mina ambitiösa magplask till musikaler. Jag hade en ful ovana att försöka sätta upp egenhändigt ihopsnickrade sceniska verk. När det gällde musikalerna så hjälpte min visionerande vän Andreas till med musiken medan jag skaldade orden. Den röda tråden var att vi siktade mot stjärnorna, missade trädtopparna och åkte med hakan före ner i trädrötterna som en övervintrad tonåring i en tjäröisk dunge. Musiken var bra, texterna var OK och iscensättningen var katastrof.
Sommaren 1993 gjorde vi ett sista försök med Emiren, en saga där musiken var återanvänd från en tidigare uppsättning som vi inte vågade göra fler gånger p g a upphovsrättskrångel (vi bröt mot den) och handlingen var obefintlig och omöjlig att förverkliga utan miljonbudget. Vi hade ingen budget.
Vi blev tvungna att kapa antalet föreställningar eftersom det visade sig att en av huvudrollsinnehavarna skulle åka till sin mormor, men det var nog tur eftersom vi i snitt hade 15 personer i publiken per föreställning. Föreställningarna spelades i Kristianstads konserthus med plats för minst 250 åskådare. Ja, ni fattar principen.

Och mitt i allt detta kaos träffades Magnus och Helene, han spelade bagare och hon spelade polishustru och ingen av dem var någon vidare skådespelar- eller sångstjärna. (Sorry turturduvor om ni läser denna hårda sanning.) Inte heller uppstod det speciellt ljuv ömsesidig musik mellan dem, vad jag kunde uppfatta, men de blev väldigt bra vänner.
Så gick åren. Helene flyttade fram och tillbaka över landet, Magnus flyttade t o m ut ur landet ett tag. Helene gifte sig och skilde sig och skaffade både barn nummer 1 och nummer 2 och om jag inte förstått det helt fel så gifte och skilde hon sig en gång till, innan hon plötsligt träffade Magnus igen på en fest hos sin bror för ett år sedan. Och då säger det plötsligt klick.

Och nu står man här med inbjudan i sin hand och anser sig vara den som förde dem samman med tafflig lyrik och bondkomik i sandig miljö. Bröllopet ska stånda i Kiaby kyrka (en av mina favoritkyrkor) den 24 november och jag har just skrivit ett tal här ovan och har den perfekta presenten. Men jag kan inte komma. Tyvärr.

Jag får skicka de lyckliga tu länken till det här inlägget istället. Men presenten ska de få förr eller senare, den får förbli hemlig.

Kommentarer
Postat av: Magnus Brorsson

Ledsen att behöva punktera ditt ego, men...
Jag och Helene var bekanta med varandra långt tidigare. Faktum är att vi redan under gymnasietiden brukade springa på varandra ute på stan. Helene hade en kompis, Eiwor, som hade en mindre crush på mig (ett faktum jag var lyckligt ovetande om) och som släpade med sig Helene, gata upp och gata ner, för det kunde ju finnas en obetydlig men existerande chans att jag var ute och spatserade. Eiwor (som nu har bytt namn, gift sig samt flyttat till Schweiz) minns jag inte så mycket av. Däremot kommer jag ihåg att jag fick mest en massa ovett av Helene, såsom 'Ärthjärna :)' och andra käcka tillrop.

Flytta till Vånga må vara en sak, men kan knappast kallas att flytta fram och tillbaka över landet och nej, Helene har inte varit gift. Varken en eller två gånger. Sant, vi träffades hemma hos hennes bror men nån fest var det inte. Jag hade missat mitt flyg tillbaka till utlandet och hon kom ner och hälsade på brodern ett par dagar tidigare än planerat.

Och vi kan väl hålla med om att vi inte var några giganter på tiljorna, men...vi dög minnsan alldeles utmärkt då ;)

Hemskt tråkigt att du inte kan komma på bröllopet. Skulle du ha vägarna förbi hemtrakterna, dock, så är du välkommen in på en kopp kaffe och en promenix nerför 'Amnesia Lane'

/Magnus

2007-10-26 @ 09:28:03
Postat av: Johan

Jahaja, egot är färdigpunkterat.
Alla fel beror ju på att jag inte får någon information. :) Och när jag får den så läser jag fel. Någon sa något om Haparanda en gång, det räknade jag som tvärs över landet.

Och ni dög alldeles utmärkt, något annat påstods aldrig, åtminstone inte av mig. ;)

2007-10-26 @ 10:55:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0