Banjo-Herren

Det finns inte mycket som förenar människor som ett gemensamt hatobjekt. Ta exempelvis ett tåg, som är nytt och fint och dubbeldäckat men har ett stort fel, alla hänvisningar om vagnsnummer saknas. Tag sedan ett hundratal passagerare med platsbiljett och rör sedan i två konduktörer som inte heller vet vilken vagn som är vilken.
Det börjar så smått med att någon frågar en konduktör om vilken som är vagn 1 och får ett svar. Då ser resten av platsbiljettinnehavarna att någon redan frågat konduktören och konduktörer har ju så mycket att göra så att hålla på att svara på samma fråga vill de säkert inte. Nej, då frågar man hellre den som just frågade. För nog finns det få ting i livet som är så trevligt som att sprida viktig information man just fått.
Sedan går frågevågen över hela perrongen. Vill det sig riktigt väl (för det rent sociala) så kommer en liknande våg från andra änden av tåget där den andra konduktören stod och sa raka motsatsen till vad den förste sa.
Så blandas de båda vågorna och folk börjar irra och se konfunderade på grånsen till panikslagna ut, var ska de egentligen sitta någonstans!!! Och tåget som går snart!  Och så till att fråga någon annan så att ännu en kontakt knyts, och en tredje ända tills man inser att här kan man ju inte stå på perrongen och ha trevligt, man måste ju åka tåg också. In i tåget, i den ände man hoppas är den rätta, och ner på den plats som i just den här hemliga vagnen bär det nummer som man blivit anvisad.
Och under över alla under, det verkar som man hamnat rätt, eller så har den som har platsen också hamnat fel. Och där sitter man med åtta andra ensamresenärer och det är inga problem att finna samtalsämnen. Jävla SJ, helt enkelt. Snyggingen mitt emot frågar om det brukar vara så här och man svarar att nej, jag åker inte till Örebro vanligtvis, och sen inflikar en äldre herre att det händer ibland med de här nya tågen, och då drar någon det obligatoriska skämtet om att om vi inte får sitta här får vi väl gå en trappa upp till första klass. Och nu växer samhörigheten, för visst hatar alla SJ och visst skulle alla vilja åka första klass, fastän man bara löst andraklassbiljett men nu borde man få kompensation i form av den svulstiga lyxen i första klass!
(Jag har åkt första klass, det är rätt så överreklamerat om man ska uttrycka det milt.)

Och så där ångar det på (fastän det inte är ånglok) ända till Sundbyberg där allt kollapsar för där stiger två nya passagerare på som inte delat den gemytliga skärselden på perrongen och inte är värdiga någon kompensation och som dessutom HAR två av platserna i vår kupé så att vår lilla grupp måste splitta på sig. (Om det var någon som trodde att de två bortjagade gick upp och satte sig i första klass så trodde ni fel!)
Då kan man andas ut och dra sig in i sitt skal med sitt sudoku igen. Allt är som vanligt, förtrollningen bruten och de enda som pratar är de två som steg på i Sundbyberg för dom minns ju inte hur trevligt det var innan de kom.

Tack, jävla SJ för de saknade vagnsnumren som gav mig ett liv ända till Sundbyberg.