Arbetsfördelning
Här har det varit tyst ett tag. Jag har helt enkelt inte hunnit med för det har varit absolut ingenting att göra på jobbet.
Under industrisemestern stannar Sverige och gemene man kopplar helt av all oro för den personliga och framtida ekonomin. Plötsligt bokas inga omplaceringar av fonder om så hela börsen skulle krascha. Istället läser svensken väderleksprognosen och bokar solresor ifall temperaturen skulle krascha.
Jag hade tidig semester i år vilket, förutnämnda faktum i åtanke, innebär att även den första månaden efter semestern blir som en semester, fast inomhus och vid ett skrivbord.
Att inte ha något att göra på jobbet leder alltid till en och samma sak; man börjar plötsligt tycka att det lilla man faktiskt har är för mycket. Man börjar oja sig över en mängd arbete som bara är 20% av det man vanligtvis mäktar med och saker som skulle kunna varit idealiska att syssla med vid låg belastning är något man aldrig skulle få för sig att tänka på. Man tar med sig en pocketbok till jobbet. Man går och äter på Max på lunchen och får på så sätt en gratis Svenska Dagbladet i vilken man löser Svåra Sudoku, dagskryss och Nian och när den kvarten gått (där fick jag det sagt! :) ) så dras man oundvikligen till allt kontorsarbetes största fiende:
YouTube.
Och ingen kan säga något för ingen annan har något att göra heller, åtminstone inte på vår avdelning. Chefen är på semester. Och utanför öser solen ner på de som är lediga på riktigt...
Och så, i början av den här veckan, så kom en högre chef bort till oss där vi satt, för tillfället tursamt nog inte tittandes på YouTube, och sa att avdelningen för dokumentservice hade ett jättearbete som de slet med och som de verkligen kunde behöva hjälp med. De höll på att scanna in 20 års hälsohandlingar i en databas och deras anletes svett täckte väggarna i hela korridoren. Vi reste oss som en man (och en kvinna) och gick bort för att se vad vi kunde hjälpa till med. Och visst lyste flitens lampa. Avdelningen för dokumentservice var rena tomteverkstaden fast utan rutig färg och rasistiska dockor. Vi fick varsin jätteback med dokument och rudimentära instruktioner hur processen skulle gå till, garnerat med tacksamhetsbetygelser i mängd.
Och med vilken frenesi vi kastade oss över vår nya arbetsuppgift! Utsvultna på meningsfullt arbete kastade vi oss över detta tämligen meningslösa dito som pirayor på ett koarsle. Efter någon timme var våra jättebackar tomma och girigt gick vi tillbaka till Dokumentservice efter mer.
Dom satt och såg på YouTube.
Den enes bröd, den andres död.
Under industrisemestern stannar Sverige och gemene man kopplar helt av all oro för den personliga och framtida ekonomin. Plötsligt bokas inga omplaceringar av fonder om så hela börsen skulle krascha. Istället läser svensken väderleksprognosen och bokar solresor ifall temperaturen skulle krascha.
Jag hade tidig semester i år vilket, förutnämnda faktum i åtanke, innebär att även den första månaden efter semestern blir som en semester, fast inomhus och vid ett skrivbord.
Att inte ha något att göra på jobbet leder alltid till en och samma sak; man börjar plötsligt tycka att det lilla man faktiskt har är för mycket. Man börjar oja sig över en mängd arbete som bara är 20% av det man vanligtvis mäktar med och saker som skulle kunna varit idealiska att syssla med vid låg belastning är något man aldrig skulle få för sig att tänka på. Man tar med sig en pocketbok till jobbet. Man går och äter på Max på lunchen och får på så sätt en gratis Svenska Dagbladet i vilken man löser Svåra Sudoku, dagskryss och Nian och när den kvarten gått (där fick jag det sagt! :) ) så dras man oundvikligen till allt kontorsarbetes största fiende:
YouTube.
Och ingen kan säga något för ingen annan har något att göra heller, åtminstone inte på vår avdelning. Chefen är på semester. Och utanför öser solen ner på de som är lediga på riktigt...
Och så, i början av den här veckan, så kom en högre chef bort till oss där vi satt, för tillfället tursamt nog inte tittandes på YouTube, och sa att avdelningen för dokumentservice hade ett jättearbete som de slet med och som de verkligen kunde behöva hjälp med. De höll på att scanna in 20 års hälsohandlingar i en databas och deras anletes svett täckte väggarna i hela korridoren. Vi reste oss som en man (och en kvinna) och gick bort för att se vad vi kunde hjälpa till med. Och visst lyste flitens lampa. Avdelningen för dokumentservice var rena tomteverkstaden fast utan rutig färg och rasistiska dockor. Vi fick varsin jätteback med dokument och rudimentära instruktioner hur processen skulle gå till, garnerat med tacksamhetsbetygelser i mängd.
Och med vilken frenesi vi kastade oss över vår nya arbetsuppgift! Utsvultna på meningsfullt arbete kastade vi oss över detta tämligen meningslösa dito som pirayor på ett koarsle. Efter någon timme var våra jättebackar tomma och girigt gick vi tillbaka till Dokumentservice efter mer.
Dom satt och såg på YouTube.
Den enes bröd, den andres död.
Kommentarer
Trackback
