Banjo-Herren

Idag fick jag en så fin komplmang.
Ofta får jag höra att jag är en fantastisk Scrabble-spelare.
Inte sällan får jag beröm för att jag jobbar hårt och är plikttrogen.
När tillfälle ges får jag ta emot komplimanger om att jag har god hand med barn.
Men idag så fick jag en komplimang som verkligen spelade roll, som verkligen värmde inombords.
Min kollega Anna berömde mig för att jag alltid har så snygga och personliga skor!

För ett par år sedan satt jag på pendeltåget mellan Bordet och Merode (uppmärksamma läsare uppfattar här att detta var under min tid i Bryssel) och tittade ner på mina skor. De var svarta. Klumpiga. Svarta, fransiga snören. Slitna.
Jag tittade på mina medpassagerares fötter och drabbades av en förfärlig insikt.
Jag hade Belgiens, om inte världens tråkigaste skor.
Där och då svor jag en helig ed. Med Gud och en konduktör som vittnen svor jag att aldrig ha tråkiga skor igen!
Samma eftermiddag gick jag ut och köpte ett par skor som var ofantligt obekväma att gå i, men som såg väldigt speciella ut. Inga problem, skor går man in, även om det molar ända ut i lilltånaglarna.

Efter en tid så började jag t o m köpa skor utan att egentligen behöva några.
En vårdag gjorde jag ett genombrott när jag köpte två par samtidigt. Det var som en uppenbarelse, plötsligt började jag tänka på att köpa skor som passade till ett visst par byxor....osv osv...

När jag åkte hem från semestern i Skåne för en och en halv månad sedan så hade jag sex par skor i bagaget. Jag är praktiskt taget kvinna.