Banjo-Herren

Jag fick en lite obekväm fråga igår:
"Hur långt har ditt längsta förhållande varit?"
Frågeställaren fick aldrig nåt bra svar, jag hasplade ur mig en ogenomtänkt tidsperiod ("Fyra månader....") och insåg nästan bums att det inte stämde, men det lät konstigt att dementera och eftersom jag inte var helt säker på den korrekta siffran så lät jag saken bero.
Följdfråga: "Varför?" Till frågeställarens fördel ska sägas att frågan framfördes med en rejäl dos förvåning i rösten.

Det fick mig att fundera och inse att jag faktiskt inte ens är helt säker på vad ett regelrätt förhållande är, fast jag är rätt säker på att det där som pågick i ca fyra månader eller mer faktsikt var ett. Och när räknar man att ett förhållande börjar? När det slutar kan i och för sig också vara ganska flytande.

Börjar ett förhållande första gången man träffas? Börjar det vid första daten? Börjar det i sänghalmen? Slutar det sista gången man ses eller vid annan tidpunkt? Slutar förhållanden över huvud taget? Minnena och en liten bit av kärleken man känner kan ju leva kvar, i värsta fall för evigt.
Om man skulle räkna ett förhållande från den tidpunkt känslor uppstod till det att man gör slut så pågick mitt längsta förhållande hittills i lite drygt 16 år, men då var det inte mycket effektiv tid.

Låt mig lite kort berätta historien om Banjo och Marimba.
Första gången Banjo och Marimba träffades var på sommaren 1985 när de båda spelade med i barnteatermusikalen "Kungen som bytte bort minnet" i Åhus. Marimba spelade trollunge och Banjo spelade kungen. Marimba sjöng vackert och Banjo sjöng gärna. (Betydligt bättre än mediokert var det i alla fall....)
På hösten 1986 blev Marimba kär i Banjo, men Banjo fattade ingenting, inte ens när hon ringde honom och bjöd ut honom på bio. Goda vänner blev de i alla fall och spelade teater mot varandra och med varandra.
Tretton år senare i New York var det Banjos tur att bli blixtförälskad i Marimba, när de träffades igen efter 6 års uppehåll i umgänget. Marimba nappade inte genast, men eftersom hon skulle flytta till Stockholm på hösten därpå så gjorde Banjo likadant. Efter två års hitande och ditande ändrade sig Marimba plötsligt och de bildade en duo. Ljuv musik uppstod aldrig.
Minnesgoda och trogna läsare kanske kommer ihåg min liknelse av förhållandet som en vektor. Det gäller att hitta en angreppspunkt och sedan dra lika hårt åt samma håll. Man måste ha ett gemensamt mål som man strävar efter med samma energi. Det allra viktigaste är målet.
Marimba och Banjo hade aldrig samma mål. Tyvärr visade det sig att Marimbas enda mål var hennes egen karriärväg och på den var Banjo en nerfallen stock snarare än ett par fotriktiga vandringskängor.
Åt så omaka instrument skrivs inga långa kärlekssymfonier hur stark passion där än finns.

Det viktigaste är att inte låta historien bli ett problem.
Jag tror stenhårt på min vektorteori och tar alltid det här med förhållanden på största allvar, det är ändå människoliv och -känslor man handskas med och det är ömtåliga ting. Jag förlorade för länge sedan tron på att leta aktivt, släppte taget och föll utan att förvänta mig att någon skulle ta emot. Jag hade accepterat att möjligheten till ett livslångt singelliv fanns och även insett att inte heller det skulle vara en dödlig katastrof. Har du tappat bort något finns det bara ett sätt att hitta det, sluta leta.

Summan av allt detta svammel är:
Solot är över. Banjo har funnit sin Mandolin.
And we're going for the record, baby!