Faxen - en hathistoria

Jag kan verkligen inte med faxar.
Sitt fyra år i en teknisk helpdesk för kontorsmaskiner och du kommer också utveckla denna allergi.
Faxar är det bara problem med hela tiden, och om de inte fungerar så är det alltid katastrof för ägaren och helpdeskagenten personligen ska stämmas! Stämmas, säger jag!!
En känd klädesbutikskedja som brukar gratulera olika städer har exempelvis inget företagsintranät utan sköter allt via fax! Ni förstår hur besvärligt det är när tonern tar slut och det mottagna inte är sparat i minnet.

Ett annat stort problem med faxar är att bruksanvisningen försvinner så fort förpackningen bryts. Faxbruksanvisningar är, och detta är inte allmänt känt, de enda böcker som får ben och springer hem till mamma så fort man tittar bort. Det är väldigt miljövänligt eftersom det bara behövs ett hundratal bruksanvisningar per faxmodell då de så fort de kommer hem packas ner i en ny kartong. Sen ringer ägarna till helpdesk och frågar om saker som står redan på sidan 3 i den bortsprungna boken.
Systemet med de springande bruksanvisningarna gör ju även att helpdeskagentens jobb är tryggat.

Faxar blir dessutom väldigt gamla. Ofta ringde det folk som hade så gamla faxmodeller att alla de springande bruksanvisningarna redan dött och förmultnat och de enda återstående fragmenten visas på British Museum. Det är naturligt att dessa användare blir upprörda och vill ha pengarna de betalade för faxen (5 daler) tillbaka.
I dessa fall är dock även användarna så pass gamla att man kan finta bort dem genom att fråga om de provat att dra ur sladden till faxen och sätta i den igen, vilket ofelbart resulterar i att samtalet bryts. Fler och kortare samtal gör callcentret till ett lyckligt callcenter.

Och så för två veckor sedan stod jag där och var tvungen att själv nyttja en fax (som mycket väl kunde ha haft Oscar II:s sigill ingraverat på ena kortsidan) för att skicka ett viktigt dokument. En gång om året skickar nämligen Svenska Scrabbleförbundet ett årsmötesprotokoll via fax och en medlemslista via mail till Sveriges Rollspels- och Konfliktlösningsförbund, förkortat Sverok. Sverok är en snäll organisation som baserat på dessa dokument skickar tillbaka en rätt stor summa pengar till Svenska Scrabbleförbundet. Därav vikten av att faxen skulle fungera, för om inte detta fax kom fram den dagen så skulle vi få en betydligt mindre summa pengar.
Det såg ut att gå bra med sändningen och jag fick inte heller någon sändningsrapport, vilket alltid betyder att faxsändningen kommit fram. Herr Kassören skickade medlemslistan via mail.

Så igår ringer min mobiltelefon. Det är ett dolt nummer som ringer upp och jag tycker det är en bra idé att gå in i det rum på jobbet som har absolut sämst täckning.
"Banjo-Herren"
"Ja hej, det här är Susanne.....SKRAAAP...från....SKRAAAP. Jag fick ditt nummer från medlemslistan, och jag skulle behöva din emailadress också."
Jag förstod att det var Sverok.
"Men min email-adress stod ju på årsmötesprotokollet!" sa jag och tog ett fast tag om yxskaftet för att snart kunna svinga hela alltet i sjön.
"Va? Jag har inte fått något årsmötesprotokoll?" sa Susanne i andra änden.
Plums i sjön. Nu blir man rullad i tjära och fjäder på Soft i kväll, tänkte jag. Jävla fax!
"Men jag faxade ju den i tid, är du säker på att ni inte har fått in den?"
"Men Banjo, varför skulle du skicka ett årsmötesprotokoll till mig?"

Det var inte Sverok. Det var Kolossala Sussie. Det gjorde ju inte att jag fiskade upp yxan ur sjön på något vis.
"Jag såg över vilka ansvarsområden vi ska ha inom styrelsen för hyresgästföreningen och eftersom jag bor mitt emot dig så vet jag ju att du kommer hem sent om kvällarna. Därför antog jag att något som kräver insats på vardagar inte passar dig."
Snabbt beslut att aldrig mer gå ut i köket i kalsongerna fattades. 
Lamt försök till protest gjordes. Det hade väl aldrig varit tal om några ansvarsområden? Jag skulle ju bara ha åsikter och äta bullar i den här styrelsen, så sa vi ju på områdeskontoret? Sussie hade inte det örat påslaget.
"Så jag tänkte att du kunde vara ansvarig för fritids- och festarrangemang!"
Det här började osa katt.
"Det innebär att om vi har någon gårdsfest så blir du ansvarig för att slå upp tält och ställa upp bord och sånt."
Och ikläda mig clowndräkt, tänkte jag bistert.
"Det är inget som du behöver åka till nån kursgård för att lära dig."
Vadfan, fanns det områden som skulle betyda mysiga helger på kursgårdar? Det lät ju fett najs. Fast när Kolossala talar, så lyssnar man. (Gammalt betongdjungelordspråk.)
Innan den initiala chocken över att kanske blåst SSF på tusentals kronor lagt sig hade Sussie lagt på. Och jag var än djupare fast i Hyresgästföreningsträsket.

Jäkla faxar. Allt är deras fel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0