Banjo-Herren

Igår fick jag reda på att en kollega till mig är homosexuell, och det är ju inget konstigt med det. Det fick mig dock att minnas  en episod från min första månad i Bryssel.

Jag bodde på ett lägenhetshotell i en av de hippaste stadsdelarna. (Jag har fullkomligt glömt vad stadsdelen hette, läskigt....) Notan betalades, eller var meningen att betalas, av min arbetsgivare och på samma hotell, t o m på samma våning bodde även chefen för den tyska filialen, en rätt ung kille, kanske något år äldre än mig. Hotellet var ett riktigt lopphotell, eller snarare ett myrhotell, en kväll lämnade jag ett urdrucket glas Orangina (världens godaste apelsinläsk) på bordet och på morgonen var glaset täckt av ett tjockt lager myror.
Hur som haver, inget under att man febrilt letade efter annat boende. Att hitta boende i Bryssel är inte speciellt svårt, det är bara att ta en promenad och läsa de "Att hyra"-skyltar som finns i var och varannan portgång. Hitta ett bra boende är desto svårare, de flesta ser ut som katten släpat in alldeles för mycket grejer i dem. En kväll hade jag till slut hittat en lägenhet och fått löfte om kontrakt och var därför ganska uppspelt på min väg tillbaka till myrornas krig. Då mötte jag Tysklands-chefen i sällskap med en annan ung kille. Det slog mig att de båda två hade väldigt tajta kläder. Glad i hågen hälsade jag, och Matthias (som min kollega hette) frågade varför jag såg så glad ut så jag berättade om min nya lägenhet. Eftersom jag kände för att fira och de verkade vara på väg ut på krogen frågade jag frejdigt och okaraktärististiskt om jag fick hänga på. Jodå, det fick jag.

Lite längre ner på Avenue Louise hittade vi en trottoarservering och slog oss ner. När servitrisen kom beställde jag en öl och mina dryckesbröder beställde varsitt glas rosévin. Nu började jag äntligen lägga ihop två och två och insåg att jag höll på att krascha en date. Jag förstod också att det var för sent att dra sig ur utan att verka homofobisk, och är det något vi svenskar inte vill vara så är det homofobiska, eller hur?
Det blev många rundor av samma slag, och hela tiden satt Matthias och tåflirtade med den andre killen, och ibland gjorde de en antydan till att hålla handen. Dessutom diskuterade de Bryssels olika bögklubbar. Efter femte glaset rosévin vände Matthias sig till mig och släppte bomben:
"Du har kanske inte märkt det, Banjo, men vi är bögar!"
När den andre gick på toaletten lättade han sitt olyckliga hjärta. Han hade raggat upp den här killen på nätet, men det verkade inte som han var speciellt intresserad, och usch så jobbigt det var med allt dessa resande i tjänsten. Bäst att beställa ett glas rosévin till.
Framåt aftonen var Matthias redlöst berusad och dumpad. Jag insåg att det låg på mitt ansvar att se till att han kom hem ordentligt. Eftersom han var en liten och smal person så kunde jag nästan lämpa upp honom över axlarna och bära hem honom. Nåja, inte riktigt, men det var som att släpa på en säck potatis.
Avenue Louise om natten är Bryssels stora horstråk. Varje gång vi gick förbi en av nattens fjärilar så tittade Matthias upp och tilltalade dem med: "Jag är ledsen tjejer, men vi är upptagna!"
Väl framme på hotellet började han tycka att det var läge att spela mer svårflörtad. I hissen började han åma sig och när den stannade på vår våning vände han sig mot mig och kvittrade: "Nejnej, du ska inte av här! Här bor jag, du får inte följa med, vart tror du att du är på väg?" Fniss, fniss, huvudet på sned.
Jag lämnade honom att kravla de sista meterna till sin rumsdörr själv. Vi talade aldrig med varandra igen.