Mannen som räddade mig från björnen

Alla pratar om Staffan Westerberg, men mannen som förstörde min barndom dog igår.
"Slas berättar för barn" var programmet som framför alla andra skrämde skiten ur mig halv sex på vardagarna tidigt sjuttiotal. Det var nåt mörkt och genuint läskigt med den där skogen som alla bodde bortom när Slas var liten. Kanske var det tanken på att någon som ritar så fruktansvärt fult ändå får sina alster visade i TV?
Jag kan än idag bli illamående och vilja blunda när jag tänker på berättelsen om gubben med träbenet och hur han berättade om hur en björn hade bitit av honom benet, illustrerat av kala, smärtfyllda streckgubbar och björnar med överdimensionerade tänder, endast designade för att förstöra nattsömnen för intet ont anande sjuttiotalister som egentligen allra helst ville se Scooby Doo.

Nej, tacka vet jag Vilse i Pannkakan som försökte göra oss alla till goda röda kamrater men så här med facit i hand misslyckades och istället gör stora pengar i och med DVD-släppet. Är det inte dags för en dataanimerad remake snart? Och en clubversion av ledmotivet!?
Finns Storpotätens pött-pött-pött som ringsignal?

Till Slas' försvar (man ska ju inte tala illa om de döda) så ska det sägas att han gav mig en klädsam respekt för skogen i allmänhet och björnar i synnerhet. Dessutom var han betydligt mindre skräckinjagande när han berättade för vuxna. Vila i frid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0