Tre möjliga anledningar till mitt eventuella frånfälle

Om det här mot förmodan blir mitt sista blogginlägg någonsin så tänkte jag ge er några ledtrådar till vad som kan ha hänt mig:

1) Avliden i galopperande kikhosta.
Det satt ett litet änglabarn på runt fem år på tunnelbanan tillsammans med sin pappa. Mittemot det lilla änglabarnet satt jag. Alltmedan pappan obekymrat läste tidningen satt barnet och hostade mig rakt upp i ansiktet så att jag kände vinddraget av bacillernas färd. Blir jag inte förkyld nu så blir jag det aldrig. Och min bröstmuskel som inte hämtat sig ännu från förra hostorgien! Katastrofberedskap utfärdat, men den här gången kommer jag antagligen att hamna på Huddinge sjukhus. Ska komma ihåg att be om sjukresetaxi.

Man vill ju inte lägga sig i andra människors barnuppfostran, och eftersom pappan ifråga fortlöpande visade brister i sin egen uppfostran redan genom att asa med sig det stackars sjuka barnet på tåget, kändes det poänglöst att våga sig på ett finkänsligt: "Håll för munnen, slyngel!"

2) Cappad av vietnamesiska maffian.
Jag fick ett telefonsamtal på jobbet idag. Eftersom jag inte vet vem det var eller vad hon ville så kan detta inte anses bryta mot banksekretessen att berätta. (Jag heter som vanligt något annat, samtalet är modifierat till att passa ihop med min pseudonym.)
"Välkommen till fondgruppen, Banjo-Herren."
"Al juu Bong Joo?" frågade en kvinnlig röst.
"Yes, I am Banjo." svarade jag efter endast en kort stunds tankeverksamhet.
"I call habouth the e-määäääl."
"What e-mail?"
"The fifteeeeeenth hyouh hsent e-määäl..."
"Is this about insulance?" frågade jag utan att tänka mig för. Damen i andra änden märkte dock ingenting.
"Nooo. Is hthis Bung Joo? Ol Goo Läään?"
"I am sol...sorry but you must have gotten the wrong number. I haven't sent any e-mail."
(E-mail hade jag nog sänt, men inget som bör resultera i förvirrade uppringningar från Ost-Asien.)
"Okaaaay? Sjööööl?" sa hon tvekande, nästan lite hotfullt.
"Yes, I am sorry. Have a nice day." Jag la på.

Så om jag inte hörs av igen så kan min väg hemåt ha korsats av tre mörkklädda asiater. "Jooo should have sent that e-määäääl, sööööl....." Och då ska jag som sista desperata åtgärd försöka skylla på den där Goo Läään.

3) Dött riddarens meningslösa död.
I lördags kväll var det nära och nästa gång nåt liknande händer så kommer det gå illa.
På tunnelbanan sitter jag och en mängd andra personer. Exempelvis sitter en ung tjej med iPod-lurar i öronen (den där sorten som sticks in i öronen och jag kunde inte höra vad hon lyssnade på, hurra!) precis bredvid mig. Den enda tomma platsen i vagnen är mittemot denna tjej.
En kille och en tjej stiger på. De är i sällskap, killen ser ut att vara lite yngre än tjejen. Killens byxor hänger halvvägs ner på låren så att man ser hela boxerkallingen. (Kan någon som är lite yngre än jag vänligen förklara hur detta mode uppstått och hur det kan ha överlevt så länge, det ser ju helt efterblivet ut!) Tjejen slår sig ner på den sista platsen.
Då sätter sig killen på henne.
Det skulle kunna kallas att han satte sig i hennes knä, om det inte varit för det att han inte satte sig speciellt försiktigt och hon inte verkade gilla det över hövan. Dessutom kunde han inte sitta still där han satt (med ryggen mot sin tjej/syster/fåtölj) utan grävde i fickorna, halvt reste sig och damp ner igen osv osv. Efter ett par stationer blev ett säte ledigt och då valde tjejen att flytta sig (!?!) så att killen fick sätet för sig själv. Efter en kort stund började han så peka på den tidigare nämnda tjejen med iPod-lurarna och kommentera henne i oförskämda ordalag. Han hade åsikter om hennes utseende, hennes längd (hon var rätt lång) och att hon lyssnade på musik. Jag lyssnade själv på musik så jag hörde inte exakt vad han sa, men det jag hörde fick mig att koka inombords. Men eftersom lördagkvällskulturen är en kultur där folk kan börja hoppa på ens huvud när som helst så satt jag tyst och hoppades att pinan snart skulle ta slut. Det gjorde den också när tjejen reste sig i Bredäng, berättade för pojkvaskern att bara för att hon hade iPoden på så betydde det inte att hon inte hörde vad han sa, och gick av.
Det var som att hälla vatten på en gås, skitungen bara skrattade.

Jag är allvarligt oroad att jag, nästa gång jag blir vittne till något sådant, faktiskt kommer att ingripa. Och efter att nidingen hoppat färdigt på mitt huvud så kommer den undsatta damen i nöd att skälla ut mig för att jag inte trott att hon kunde klara sig själv. Jag är en sådan mullig mansgris.

Kommentarer
Postat av: matilda

asg :D

johan sluta för allt i världen INTE att skriva på din blogg... va skulle jag annars le åt/med på kvällarna......

2008-01-21 @ 18:23:52
Postat av: Herr kassören

Drick en stor kopp honungsvatten, ta på dig lösmustascher och tryck tillbaka din inre riddare - Scrabbleförbundet klarar sig inte utan dig!

2008-01-21 @ 19:36:36
Postat av: hahaha

"Jooo should have sent that e-määäääl, sööööl....." hahahaha, jag dör av garv :D

2008-01-22 @ 13:13:18
Postat av: Orne

Civilkurage är vackert, jag försöker ha det ibland, dock inte när det är stor risk för huvudhoppning. Men tioåringar brukar jag åthuta på tunnelbanan...

2008-01-22 @ 20:02:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0