Banjo-Herren

"Få inga idéer om att fotografera mig bara."
Banjo-Modern tittade upp från dagskrysset och spetsade mig med en bister blick. Jag hade just rensat minneskortet på kameran och satt nu i försommarsolen på min balkong och måttade med kameran. Solskenet gjorde att de starka färgerna i mitt kvarter framträdde med all önskvärd skärpa och tydlighet och det var idealiskt fotograferingsväder. En effekt man måste ta till vara på. Att Banjo-Modern, som verkligen inte gillar att bli fotograferad, råkade befinna sig inom kamerans blickfång gick egentligen inte att ta hänsyn till.
Det man inte vet har man inte något ont av, tänkte jag.
"Nej då, jag tittar bara på några bilder jag tagit!" sa jag lugnande och tryckte av en riktigt bra bild. Banjo-Moderns vita tröja gjorde sig fint mot det brandgula bordet och den lummiga grönskan i bakgrunden fulländade scenen.

Jag älskar verkligen min kamera. Ända sedan jag jobbade på Canon har jag ägt en Canon Digital IXUS-modell. Jag har uppdaterat mig två gånger och de gamla modellerna har fått gå till arv, den första till Banjo-Fadern och den andra till Ben-Slirren. Jag anser mig själv vara en riktigt bra fotograf, och samtidigt tycker jag att det är rätt så onödigt med dessa otympliga systemkameror med löstagbara objektiv när en liten kompaktkamera klarar av jobbet nästan lika bra. Canons IXUS-serie är varje amatörfotografs dröm. Jag har alltid min kamera med mig.
Speciellt roligt är det naturligtvis att fotografera barn och djur i rörelse, så när jag blev inbjuden till Ben-Slirrens och Ben-Slirrans lantställe för att passa Tora medan de målade uthuset så var kameran det första jag stoppade på mig. I vanliga fall brukar jag ha den i en speciell kameraväska i bältet, men på sommaren så brukar den få åka med i benfickan på mina shorts. Och sommar var det denna torsdagsmorgon, det vill jag lova!
Väl framme i Flen mötte hela familjen upp. Vi packade in oss i bilen för att köra ut till stugan. Under resan kom min semestertid hittills på tal och jag fick anledning att ta upp kameran och visa ett par bilder. Jag tog mig åt benfickan till.
Den var tom.
Ingen kamera.

I de mentala Banjo-sjöarna ligger det många yxor, och nu for det i en till. Kameran var borta och säkert redan i händerna på någon ny lycklig ägare som förmodligen tillskrev sig högsta vinsten i detta nu. Dåliga, dåliga Banjo-Herren som inte tänkt på att benfickan var lite sladdrig och att kameran lätt kunde slinka ut på sidan av kardborrbandsförslutningen om man satt lite nersjunken i exempelvis en andraklasstol på väg till Flen! Det var den semesterbudgeten det! Vojne, vojne och typiskt mög!
Väl framme vid stugan, som gudskelov är utrustad med internet, tog vi reda på telefonnumret till SJ:s hittegodsavdelning. Nja, vi och vi, min yxa låg ju redan i sjön så redapåtagandet fick skötas av Ben-Slirren, men jag repade i alla fall så mycket mod att jag slog numret, som var ett 08-nummer.
Tror ni, kära läsare, att de i Stockholm vet om något har upphittats på Oslo-tåget fyra timmar innan tåget ens kommit fram till sin slutdestination? Självklart vet de inte det, och det förstår ju minsta barn. Trots det så satt Banjo-Herren i telefonkö i 15 minuter och upptog en stackars överstressad telefonissas dyrbara tid i en minut till bara för att få reda på denna fullkomliga självklarhet. Telefonissan upplyste mig att kameran, om den lämnats in, förmodligen hamnar i Oslo och att jag behövde ringa dit. Naturligtvis kom jag inte på att fråga efter numret till Oslos hittegodsavdelning.

Fyra dagar förflöt, och Tora var så tacksam så för att farbror Banjo inte hade kameran med sig och drog fram den både titt som tätt. Hon verkar nämligen inte helt förtjust i att bli fotograferad heller, i det brås hon på sin farmor.
Jag lyckades sånär glömma att jag förlorat min käraste ägodel. Dessutom hävdade Ben-Slirran med säkerhet, vis av erfarenhet, att manfolket i vår släkt alltid målar upp de värsta scenariot. Aldrig har så många saker försvunnit för evig tid för att sedan dyka upp timmen senare som i den familj hon med glädje gift in sig i. Hon var övertygad om att kameran låg hemma hos mig och skräpade och hon lyckades faktiskt övertyga mig också.

Hon hade fel.
Mycket låg hemma hos mig och skräpade när jag kom tillbaka på söndagen, men inte kameran.
Jag deppade hela måndagen, men på tisdagen åkte jag in till Centralen och uppsökte avdelningen för tillvaratagna effekter. Damen bakom disken frågade när jag tappat effekten och vilken effekt det rörde sig om. Nej, någon Canon-kamera hade de inte fått in. Det visade sig dock att jag inte skulle bli tvungen att ringa till Oslo, eftersom SJ-tåg aldrig städas utanför Sveriges gränser. Dessutom skickas allt som upphittas på tågen landet runt alltid till Stockholm förr eller senare. Hon rådde mig således att återkomma förr eller senare och se om kameran hade dykt upp. Jag gick hem och började titta på kameraannonser. Tur att man inte har någon respekt för pengar....

Idag svängde jag förbi där igen, mest på skoj. Det var samma dam bakom disken men hon verkade inte känna igen mig. Hon frågade mig när jag tappat effekten och vilken effekt det rörde sig om. Jag svarade torsdags och Canon-kamera. Sedan frågade hon om jag visste tågets nummer. Jag såg konfunderad ut.
Sen frågade hon om jag kunder beskriva vad kamerans minneskort innehöll. Jag försökte minnas och räknade upp en bildserie med Nattis och Cass åkandes karusell, en liten videosnutt med Banjo-Fadern lekandes med Tora, och så vidare...
"Var det inte någon som satt och fikade på en balkong också?" frågade hon då.
"Nej, hon löser Svenska Dagbladets dagskryss", sa jag som i chock.

Att se henne komma ut från lagret med min käraste kamera i handen gav den effekten att jag ville hoppa upp och ner av glädje. Och det var en effekt jag verkligen tog vara på!