Banjo-Herren

Jag är riktigt usel på att småprata.
När andra lätt sitter och avhandlar vädret och plugget och pop och bio såklart och vädret igen så sitter jag och försöker undvika de ämnena eftersom jag tycker det är nästan på lite respektlöst att prata om sånt, speciellt med folk man redan känner. Kan man verkligen inte komma på något bättre och mer intressant att tala om än hur vattenånga passerar mellan oss och vår värmekälla? Helt ärligt?
Om man lägger till det mitt dåliga morgonhumör, vanligtvis orsakat av dålig nattsömn, saml mitt pinsamt dåliga minne för ansikten så kan ni nog förstå hur följande kunde hända i morse.

Semestern är slut och jag sitter på tunnelbanan på väg till veckans andra arbetsdag. Total sovtid för natten ligger väl på cirka två timmar (för andra natten i rad) och jag har iPod-lurarna i öronen spelande någon fånig låt som säkert hörs i hela vagnen...
Det är tidigt på morgonen och semestertider så tåget är sparsamt befolkat. Jag håller just på att somna till när tåget stannar i Vårberg. Där stiger en mörk yngre gentleman på och sätter sig mitt emot mig och till min stora häpnad så hälsar han igenkännande! Ett vagt minne från föregående vecka viskar i bakhuvudet:
"Kommer du ihåg när du åkte den här sträckan på väg till tåget mot Flen och föraren sa något fullständigt obegripligt i högtalarna som du slängde ur dig en s k lustig kommentar om. Det var en ung kille som skrattade åt din kommentar då och som sedan satt och bytte ögonkast med dig hela resten av resan på ett obehagligt, men på intet sätt ovänligt, sätt... är det inte den killen som sitter där nu????"
Jag ger det vaga minnet rätt och spelar ut hela kroppsspråksregistret vad gäller "vill-vara-i-fred"-signaler. Mannen mittemot ser smått förbryllad ut.
Skärholmen passeras. Jag tittar ut genom fönstret, blundar och läser reklamskyltar för glatta livet och undrar så smått varför alla byfånar nödvändigtvis är tvungna att hooka på mig, när det plötsligt går upp för mig att om det är byfånen som sitter mitt emot mig så har han förmodligen fått det i generna.
Vi är nämligen släkt.
Rätt nära släkt, till och med.

Nån byfåne är han absolut inte, min kusins son Banjo (vi heter t o m likadant), han läser på KTH med betydligt större framgång än hans äldre namne i släktträdet någonsin gjorde, och jag tycker bra om honom när jag bara kommer ihåg honom. Och så börjar vi småprata. Hela tiden snurrar samma mantra i mitt huvud: "Vad du än gör, skit i vädret!"
Vi avhandlar familjen. De mår bra. Man ska alltid avhandla familjen, eftersom det är all världens mammors obligatoriska följdfråga när man i förbifarten nämner att man mötte den-och-den på stan. "Hur är det med hans föräldrar?"
Utanför fönstret passerar ett stort moln som förföriskt viskar: "Tala om mig, vetja!" Jag vägrar.
Vi avhandlar arbetssituationer. Han sommarjobbar på Ericsson. Bra att veta, eftersom fråga två alltid är "Vad gör han nuförtiden?" Själv jobbar jag på bank. Vardå? På Torsgatan. Jaha.
"Var har Ericsson sina lokaler?" frågar jag med autopiloten inkopplad och genast har man kört i diket. ALLA vet ju att Ericsson har sina lokaler ute i Kista! Ska jag sitta och verka dum i huvet inför släkten på det där viset?
"KISTA!" ropar jag själv så att några vänder sig om i bänkarna. "Det vet jag ju egentligen, det vet ju alla...haha..." Snabbt, snabbt....hitta något att släta över med....hade han inte något urgammalt kraftpaket i släkten för en tid sen....
"Hur är det, lever din farmor ännu?" drar jag till med. Banjo ser plötsligt rädd ut, vet jag något han inte vet? Jag inser snabbt att jag gjort två grova missar, dels träffar jag fel med en hel generation (jag tänker på hans farmorsmor) och dels handlar småprat aldrig, aldrig ALDRIG NÅGONSIN om döden!
Som tur är visar det sig att farmorsmor fortfarande är vid god vigör och urgamlare än någonsin. (Eller det kanske heter uräldre?)
Det är långt kvar på resan ännu. Solen tittar fram mellan molnen vid Liljeholmen, knackar mig på axeln och erbjuder sig som ämne, men jag kämpar emot.
Och så, i höjd med Zinkensdamm, får jag in en fullträff. Busstrejken!

Älskade busstrejk! Alla småpratsfobikers frälsare. Den bär oss hela väget till T-Centralen där vi går av bägge två. När vi skiljs ovanför rulltrapporna säger jag utan att tänka mig för:.
"Då önskar jag dig en vacker arbetsdag!"
Det fick mig till till slut, väderhelvetet.