Banjo-Herren

Kommer ni ihåg Jen? Tjejen jag kallar Jen?

De lördags- och söndagsmorgnar då Jen faktiskt behagar dyka upp i sin träningsoverall av velour på gymmet brukar vi efter träningen vanligtvis äta brunch tillsammans på ett lunchställe längre upp på min gata.

Det är alltid underhållande att träffa Jen, om än något surrealistiskt för det mesta. Det känns som att hoppa in i ett avsnitt av Sex and the City där man som en liten välfriserad Charlotte sitter med högröda kinder och häpnar över senaste nytt och hoppas att Gud förbjude ingen vid bordet bredvid sitter och tjuvlyssnar.

Jen är galpals livekopia av Samantha och härdar sin Charlotte med generösa historier om sockerpappor, mått på gårdagkvällens erövring och historier om hur hon lyckats bluffa till sig 30 000-kronors kärleksarmband från ex-pojkvännen som fortfarande är kärlekskrank....
Jen tycker att ju mer gråhårig karl desto bättre och hoppas att en dag träffa sin soulmate som ska skänka henne ett av sina kreditkort så att hon därefter kan spendera sina dagar som sina vänner från Desperate Housewives.

Jen bor bara en gata bort från mig, men ibland känns det som att vi inte ens kommer från samma planet.
Lika förskräckt jag blir över senaste inlägget, lika mycket beundrar jag henne, för när Jen träffar någon hon gillar så ser hon till att hon får träffa personen över en middag inom inget mindre än en vecka. Att vara förälskad på distans är nämligen inget av intresse för Jen.

Skulle jag dessutom bjuda in min andra vännina Klara-Stina till brunch så skulle vi nästan vara en komplett grupp av Sex and the City-alikes. Klara-Stina är utan tvekan motsvarigheten till karaktären Miranda.
Klara-Stina är bitter och hatar män. Och arbetsmarknaden. Och brinner för kvinnofrågor vilket genast leder oss tillbaka till hatet mot män. Klara-Stina lyckas alltid neutralisera alla fjärilar man gått och odlat i magen hela veckan och lyckas alltid få ner en på jorden även när man känner sig som mest smärtsamt lycklig och förälskad. Faktum är ju trots allt att alla karlar är skräp och egentligen är ju livet självt ganska kasst och meningslöst och visst är det väl ALLTID helt OK att leverera icke-efterfrågade sanningar till sina väninnor för att man ska vara ärlig....?
Det är tur att man har kompisar som Klara-Stina för annars skulle man gå runt där i sin lilla meningslösa vardag och bara vara löjlilgt glad över alla töntgrejor som har fått en att småle den dagen då världen ju är ganska vissen när allting kommer omkring....eller?

Jag är desto mer glad över att ha en Jen i mitt liv som tänjer på gränserna över vad mina små rosenöron tål höra och hur mycket jag än rodnar och häpnar så är det alltid underhållande att träffas och jag skulle aldrig byta ut mina bruncher med denna galpal för något mindre än något riktigt, riktigt speciellt.

Någon Carrie har jag nog inte i min vänskapskrets, mitt gäng ät inte sååå galna i skor och konstiga hattar med rosetter, men kanske till vår nästa söndagsbrunch att jag bjuder in min "nästan" Mr Big så är gruppen inte långt från komplett...

- Cosmopolitan, anyone??

Med Vänlig Hälsning

Charlotte