Jag
Han kallade sig Jag, åtminstone när han lämnade kommentarer här i bloggen.
Historien bakom det namnet är lika lång som vår bekantskap som inleddes på hösten 1989 i Österängskolans bibliotek, där gruppen Teater Till Förfogande repeterade Socker-Conny.
19 år senare lägger han sin plånbok och mobiltelefon på köksbordet och lämnar hemmet för att aldrig mer komma tillbaka.
Jag kommer aldrig att glömma den bakfulla torsdag (ah, ljuva studenttid när det fanns bakfulla torsdagar!) då vi satt på ett café i Lund och hade köpt en Bamse-tidning och en flaska TippEx. Mogenhetsnivån nådde ny bottnar och humorn utvidgades till oanade områden. Bamse blev Bajse, Lille Skutt blev Lille Prutt, Skalman blev Analman och de oskyldiga barnsagorna förvandlades till grövsta homoerotik. Det var bara vår obefintliga känsla för det passande som gjorde att vi inte efter välförättat värv gick tillbaka till ICA och ställde tillbaka blaskan i tidningsstället.
Han var alltid så självsäker. Det var hans väg eller motorvägen.
Jag undrar när det svängde?
Jag undrar vad det var som hände? När brast det?
Sista gången jag pratade med honom märktes det ingenting. Jag skulle just inleda semestern och försökte koppla upp Hosabit till ett nätverk. Naturligtvis ringde jag systemvetaren Jag. Han kunde inte hjälpa mig. Jag tror jag frågade hur det var med honom. Jag tror han svarade att det var OK.
Det var inte OK.
De hittade honom i förrförra veckan. Då hade han varit försvunnen i 17 dagar. Och död lika länge.
Min störste beundrare, min vassaste kritiker, min ivrigaste uppmuntrare och benägnaste begabbare är borta. Begravningen äger rum inom den närmaste kretsen. Jag tillhör inte den, tydligen.
Synd, Jag, för jag skulle verkligen vilja komma dit.
Och där skulle jag niga vid din bår.
Och jag vet att du skulle tycka det var roligt.
Historien bakom det namnet är lika lång som vår bekantskap som inleddes på hösten 1989 i Österängskolans bibliotek, där gruppen Teater Till Förfogande repeterade Socker-Conny.
19 år senare lägger han sin plånbok och mobiltelefon på köksbordet och lämnar hemmet för att aldrig mer komma tillbaka.
Jag kommer aldrig att glömma den bakfulla torsdag (ah, ljuva studenttid när det fanns bakfulla torsdagar!) då vi satt på ett café i Lund och hade köpt en Bamse-tidning och en flaska TippEx. Mogenhetsnivån nådde ny bottnar och humorn utvidgades till oanade områden. Bamse blev Bajse, Lille Skutt blev Lille Prutt, Skalman blev Analman och de oskyldiga barnsagorna förvandlades till grövsta homoerotik. Det var bara vår obefintliga känsla för det passande som gjorde att vi inte efter välförättat värv gick tillbaka till ICA och ställde tillbaka blaskan i tidningsstället.
Han var alltid så självsäker. Det var hans väg eller motorvägen.
Jag undrar när det svängde?
Jag undrar vad det var som hände? När brast det?
Sista gången jag pratade med honom märktes det ingenting. Jag skulle just inleda semestern och försökte koppla upp Hosabit till ett nätverk. Naturligtvis ringde jag systemvetaren Jag. Han kunde inte hjälpa mig. Jag tror jag frågade hur det var med honom. Jag tror han svarade att det var OK.
Det var inte OK.
De hittade honom i förrförra veckan. Då hade han varit försvunnen i 17 dagar. Och död lika länge.
Min störste beundrare, min vassaste kritiker, min ivrigaste uppmuntrare och benägnaste begabbare är borta. Begravningen äger rum inom den närmaste kretsen. Jag tillhör inte den, tydligen.
Synd, Jag, för jag skulle verkligen vilja komma dit.
Och där skulle jag niga vid din bår.
Och jag vet att du skulle tycka det var roligt.
Kommentarer
Postat av: Matilda
kram på dig johan
Postat av: auranita
Det skulle vara lätt att säga att "jag saknar ord". Jag saknar inte ord, men jag tror det är bäst att jag håller dem för mig själv. Inför döden är vi alla lika små.
Trackback
