Det sorgligaste
Den allra klokaste av mina bröder sa en gång för inte alls länge sedan:
"Man måste tillåta sig att vara lite nere ibland."
Så här sitter jag och tillåter mig.
Men när man känner sig som mest värdelös, ensam, gammal och utsiktslös, då kan det vara bra att tänka på att det finns såna som har det mycket värre. Då har jag alltid ett minne jag brukar ta fram ur hjärnbarkens mest beklämmande gömmor.
Det var på McDonalds på Centralen i Stockholm. Jag skulle resa någonstans, kommer inte ihåg vart. Jag hade just slagit mig ner med mitt QP Cheese och Company (med morötter som vanligt) och skulle precis hugga in på transfetterna när jag såg honom.
Han var en sån som bar sitt bohag med sig. Han var orakad och iklädd skitig överrock. Med sin hopsjunkna kropp redan överbelamrad med plastkassar, varav flera var fyllda med tomburkar, hade han nu även lagt en serveringsbricka på sin börda. Och på serveringsbrickan balanserade han en McDonalds-mugg full med kaffe. Uppenbarligen hade han bestämt sig för att lyxa till det med en kopp av stans billigaste riktiga kaffe. (Inte finns det väl billigare kaffehak än Donken?)
Precis när han skulle slå sig ner kom en av plastpåsarna i vägen för färdriktningen och han snubblade till. En liten vippning på brickan och olyckan var ett faktum. Muggen välte och det efterlängtade kaffet (med mjölk till och med!) exploderade ut över bord, stolar, plastkassar och Banjo-Herren, även om den sistnämnde inte träffades av så fasligt mycket.
Utan en min satte den förlorade mannen ner brickan, tittade en stund på förödelsen med döda ögon. Uppgivet vände han utan ett ord på klacken och lämnade McDonalds. Han hade gett upp.
Efter en stund kom en McDonalds-uniformerad person med en mopp och började torka upp förödelsen. Och det ansiktsuttrycket hon presenterade för sina kunder, det är det sorgligaste ansiktsuttryck jag någonsin sett! Att tänka på sådant kan hjälpa till när man sitter och självömkar sig.
(Annars kan man tänka på lilla Toras, snart 2, senaste framsteg inom den kommunikativa utvecklingen.
Ben-Slirran och Tora var på öppna förskolan och Tora lekte med ett leksakståg. Plötsligt råkade tåget spåra ur, varvid Ben-Slirran hör sin änglalika dotter utbrista:
"Helvete! Går inte. Försöka igen."
Det funkar det med, uppmuntringsmässigt.)
"Man måste tillåta sig att vara lite nere ibland."
Så här sitter jag och tillåter mig.
Men när man känner sig som mest värdelös, ensam, gammal och utsiktslös, då kan det vara bra att tänka på att det finns såna som har det mycket värre. Då har jag alltid ett minne jag brukar ta fram ur hjärnbarkens mest beklämmande gömmor.
Det var på McDonalds på Centralen i Stockholm. Jag skulle resa någonstans, kommer inte ihåg vart. Jag hade just slagit mig ner med mitt QP Cheese och Company (med morötter som vanligt) och skulle precis hugga in på transfetterna när jag såg honom.
Han var en sån som bar sitt bohag med sig. Han var orakad och iklädd skitig överrock. Med sin hopsjunkna kropp redan överbelamrad med plastkassar, varav flera var fyllda med tomburkar, hade han nu även lagt en serveringsbricka på sin börda. Och på serveringsbrickan balanserade han en McDonalds-mugg full med kaffe. Uppenbarligen hade han bestämt sig för att lyxa till det med en kopp av stans billigaste riktiga kaffe. (Inte finns det väl billigare kaffehak än Donken?)
Precis när han skulle slå sig ner kom en av plastpåsarna i vägen för färdriktningen och han snubblade till. En liten vippning på brickan och olyckan var ett faktum. Muggen välte och det efterlängtade kaffet (med mjölk till och med!) exploderade ut över bord, stolar, plastkassar och Banjo-Herren, även om den sistnämnde inte träffades av så fasligt mycket.
Utan en min satte den förlorade mannen ner brickan, tittade en stund på förödelsen med döda ögon. Uppgivet vände han utan ett ord på klacken och lämnade McDonalds. Han hade gett upp.
Efter en stund kom en McDonalds-uniformerad person med en mopp och började torka upp förödelsen. Och det ansiktsuttrycket hon presenterade för sina kunder, det är det sorgligaste ansiktsuttryck jag någonsin sett! Att tänka på sådant kan hjälpa till när man sitter och självömkar sig.
(Annars kan man tänka på lilla Toras, snart 2, senaste framsteg inom den kommunikativa utvecklingen.
Ben-Slirran och Tora var på öppna förskolan och Tora lekte med ett leksakståg. Plötsligt råkade tåget spåra ur, varvid Ben-Slirran hör sin änglalika dotter utbrista:
"Helvete! Går inte. Försöka igen."
Det funkar det med, uppmuntringsmässigt.)
Kommentarer
Trackback
