Skumma affärer

Mörkret låg tungt över de ruffiga höghusen i stadens utkant. Jag visste inte exakt var jag var, jag visste inte vart jag var på väg. Jag visste bara varifrån jag kommit och att jag var i fara. En enda sekund av ouppmärksamhet kunde betyda döden. När man har med en sån här fiende att göra så är brutna ben vardagsmat, om man har tur.
Jag borde vetat bättre än att ge mig ut själv. Jag hade tagit kontakt med båda klanerna i staden för att höra om de hade kunnat göra kurirjobbet, men ingen av dem hade svarat. Kanske hade de dragit mig vid näsan. De kunde terrängen, de visste vart jag var på väg och de visste vad jag var ute efter. Skulle de kanske hinna före mig och lägga beslag på godset? Jag kunde nog lita på Big Nick och Double D, men Miss Ee var en lika tung junkie som jag, skulle hon kunna tänkas blåsa mig?
Jag hade hittat killen som sålde på internet. Det var ett okänt namn, ingen av mina tidigare leverantörer. Hittills hade jag koncentrerat mig på Stockholms subkulturer, men nu hade jag fått ett tips om ett stort parti som var för lockande för att låta passera. Finfina grejer, direkt från fabriken, utan mellanhänder. Rent som nyfallen snö.

Mörka skuggor hukade vid husknutarna, jag hade full uppsikt. Med försiktiga steg närmade jag mig rätt port. 58A. Portens lås såg uppbrutet ut. Det var inget problem att forcera dörren. Jag lyssnade upp i trapphuset. Kunde någon ha hunnit före mig? Vem hade brutit upp dörren? Var Miss Ee redan här? Jag tryckte på ljusknappen och fann att belysningen åtminstone fungerade. Lite säkrare äntrade jag trapporna upp till tredje våningen där jag tryckte på en ringklocka, två snabba tryck enligt instruktionen.
Dörren gled upp och ett orakat ansikte med nervösa drag visade sig. Han skulle inte stå emot camorrans vattentortyr länge, tänkte jag. Jag kände efter en sista gång i fickan på min överrock om min försäkring låg där fortfarande. Och nog gjorde den det, tung, svart och laddad.
"Banjo-Herren?" frågade mannen i dörröppningen med en röst som tvåans sandpapper.
"Ja", replikerade jag och slängde ett öga förbi mannen. Han verkade vara ensam i lägenheten, men skenet kunde bedra.
"Kom in", sa han och tog några steg bakåt. Jag gick in i lägenheten och följde efter mannen in i köket. På köksbordet låg varorna i stinna plastpåsar. Jag hade hunnit först!
"Var det åtta stycken du ville ha?" Upphetsningen och suget gjorde mig ouppmärksam, egentligen ville jag bara öppna upp någon av påsarna och prova innehållet men jag insåg att jag fortfarande var tvungen att hålla uppe en tuff och proffsig fasad.
"Hur har du kommit över så här fina grejer?" undrade jag för att invagga honom i säkerhet.
Han tvekade lite och flackade med blicken men svarade: "Jag sålde i större skala förut men var tvungen att lägga av. Det här är ett restlager, kan man säga."
Min smala lycka, tänkte jag. Han verkade inte ana vad det här var värt.
Plötsligt såg jag i ögonvrån hur den andra gjorde en rörelse mot sin ficka. Jag förstod vad som var på gång, stoppade snabbt ner min oväntat stadiga hand i rockfickan och halade fram min tunga, svarta....

....plånbok. Killen som lagt ut sällskapsspelen på Blocket hade dragit fram mailet jag skickat till honom för att bocka av vilka jag hade bokat och så räknade han snabbt ut att jag var skyldig honom 640 spänn. Inte dåligt för helt fabriksnya spel, däribland Carcassonne och Pentago. Då är det värt pengarna att åka till Uppsala och hämta upp dem, även en kväll när det är fullkomligt livsfarligt halt i hela stan.
Fast varifrån hade jag fått den där förryckta tanken om camorrans vattentortyr egentligen?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0