En desperat jakt efter haken

Så ringde telefonen igen, men den här gången var det på mobilen.
Jag trodde det var Ben-Slirren, så jag svarade glatt. Det var naturligtvis inte Ben-Slirren.
"Hej, jag heter Erika och ringer från Tele2 och The Phone House."
Jaha, var det så dags igen, tänkte jag.
"Jag ringer eftersom bindningstiden på ditt abonnemang håller på att gå ut. Jag tänkte erbjuda dig en uppgradering som innebär att du får ringa lite billigare."
"Det låter intressant", sa jag eftersom det gjorde det.
"Som det är nu så har du ju en fastmånadsavgift på svåhundrapjexton och umpti och det kan jag sänka med fjutti kronor." (Hon nämnde andra, existerande summor i verkligheten, men jag använder dessa för att jag är rätt säker på att jag betalt pinsamt mycket den senaste tiden.) "Dessutom har du ju en samtalskostnad på 69 öre/minut, men den kan vi sänka till 19 öre/minut!"
Nu var jag tvungen att haja till. Det var ju ett faktiskt ett enastående erbjudande. Är det verkligen så att de talar sanning i sin fåraktiga reklam på Tele2?
"19 öre!? Det är ju otroligt bra!" sa jag.
"Ja, det är lägst i landet, faktiskt!" (Lita på att den utsagan ska kvalitetskontrolleras!) "Dessutom tänkte jag skicka dig en ny telefon."
"Jag har redan en jättebra telefon!" sa jag.
"I så fall kommer jag skicka dig en ännu bättre!" skrävlade Erika. "Vilken telefon har du nu?"
"En gul!" sa jag, därigenom uttömmande min samlade kännedom om min mobiltelefon.
"Vilken modell är det?" sa Erika med en ängels tålamod.
Jag tittade efter. Det var en Sony Ericson S500i.
"Då tänker jag skicka dig en W595i!" bestämde Erika raskt. "Den har bättre kamera, 3.2 megapixlar och blixt, mp3-spelare och radio, det har inte din nuvarande telefon. Den har kapacitet för ett 8 GB minneskort, lite bättre alltså än din nuvarande telefon."
Minneskort? tänkte jag förvirrat. Är det minneskort i min telefon? Med gigabyter på?
Vad Erika inte visste var att det hade räckt att säga "kamera med blixt" för att få mig fast. Det är något jag saknat på mobilkamerorna hittills.
"Har du några frågor?" undrade hon.
"Ja, det är rätt roligt att jobba som jultomte, eller hur?"
"Nja, det är nog roligare att, som du, bli uppringd av jultomten!" svarade hon blixtsnabbt. Hon var bra.
"Då ska vi se vilken färg du vill ha", fortsatte Erika. "Det finns blå, och så finns det vit med blommor..."
"Vilken färg är det på blommorna?"
"Röda."
"Det får nog bli en blå då", bestämde jag.

Sedan läste Erika upp det vanliga avtalet och jag fick först bekräfta att jag hade det personnummer jag hade, och sedan fick jag även läsa upp det själv, och så fick jag säga mitt namn och email-adress och sen var det klart. Vi skildes naturligtvis som vänner.

Men nu har jag ångrat mig. Jag insåg att jag låtit lura mig i alla fall av den kulsprutesnabba försäljarsvadan.
Jag skulle ju tagit en vit med blommor i alla fall!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0