Banjo-Herren

Det finns en episod från hyresgästföreningsmötet som jag inte berättat om.
Under diskussionen om var och hur högt amplarna med blommor skulle hänga insågs det nämligen allmänt att de nuvarande krukorna satt på ett dumt ställe dit solen aldrig når. Inte konstigt att tant Majsan verkade förstoppad...

...med de stackars blommorna placerade så långt in i portgångarna så att de aldrig fick naturligt solsken, alltså. Hon älskar verkligen sina växter. Det beslutades att vi skulle låna en betongslagborr från Botkyrkabyggen och borra några hål i soligare väggar så att blommorna skulle få en mer framskjuten plats (och således bli ännu lättare att sparka ner). Vem var då bäst lämpad att hantera denna betongslagborr? Sussie slog fast att det var karlgöra, och eftersom Sabbe och borren är ungefär lika stora så var Sussies självklara val den stora starka karl som jag vid en första anblick kan tyckas vara. Och jag har ju dokumenterat svårt för att säga nej, så plötsligt stod jag där och var utsedd till hela områdets hantverkare. Sussie sa dock att den där borren var ytterst svår att få tag på, men hon skulle göra sitt bästa.
När Sussie gör sitt bästa går det undan, t o m på Botkyrkabyggen. En vecka senare ropade hon på mig från tvättstugan och frågade om jag skulle vara hemma i helgen eller resa bort som vanligt. (Hon har verkligen örnkoll på sina grannar.....) Det var ingen idé att ljuga så jag sa att jag skulle vara hemma på söndag.

Och så igår ringde tant Majsan och tackade mig så mycket för att jag så gärna ville hjälpa henne att borra. Jag insåg att nu fanns det ingen återvändo.
Jag har aldrig hållit i en slagborr, och speciellt aldrig i en betongslagborr. Jag träffar hjälpligt en spik med en hammare och hyvlar sällan utan att blodvite uppstår. Att sätta en betongslagborr i händerna på mig och sedan be mig att gå loss på sin bostad är ansvarslöshet på gränsen till mentalsjukdom. Men det kunde ju inte tant Majsan veta. Hon blev nervös bara av att titta på när någon använde ett slikt monstrum.

Men man får säga att hon kom välförberedd. Hon hade rullatorn fullastad med plugg och krukor och måttband och borren fanns redan i cykelförrådet (fast man absolut inte fick förvara annat än cyklar där!!!!!!) så det var egentligen bara för mig att sätta igång. Lätt som en plätt! Vad väntade jag på?
Om hon hade vetat att jag väntade på ett herrans under som skulle förhindra hela projektet så hade hon kanske varit ännu nervösare. Uppgivet tog jag krukan och måttade upp en bra höjd för den att sitta på. Då visade det sig att Majsan inte tänkt på allt. Någon penna att markera var jag skulle förstöra väggen hade hon inte med sig. Skam den som ger sig, hon stultade glatt iväg efter en, och jag tog fram bruksanvisningen för att leta efter kryphål.
Borren såg väldigt stor och farlig ut.
Jag kände mig väldigt liten och ofarlig.
På första sidan visade de hur man skulle hålla i borren. Sen sa dom att borren förde oväsen och att man borde använda hörselskydd. Jag anade morgonluft, men sen insåg jag att det var ett för mesigt skäl att avblåsa. Glasögon hade jag på mig redan, lite förutseende hade jag varit.
Jag lyfte upp den. Hu, så tung den var! Och sladden hade trasslat ihop sig till ett virrvarr. Tålmodigt började jag nysta ut den i väntan på Majsan.
Vänta nu....
Ett...
Två....
Tre....
Sladden.
Sladden!!!

När Majsan kom tillbaka sa jag sorgset att det tyvärr inte skulle bli någon borrning gjord. Och att de nästa gång de lånar slagborr ska se till att´få en batteridriven. Eller elektrifiera lekplatsen.