Banjo-Herren

Så åker man då tåg igen.
Lite besviken blev jag allt när jag steg på. Jag hade blivit tilldelad plats 1 i vagn 1 och hade faktiskt förväntat mig att om inte själv få köra så åtminstone sitta bredvid lokföraren! Ända sedan episoden med de där tre kvinnliga lokförarna i höstas så har jag varit lite nyfiken på vad det är för ett partaj som pågår där framme.

Nåväl, första klass blev det i alla fall och nuförtiden kan man ju surfa gratis då, vilket jag passar på att göra. Och när jag ändå håller på och påpassar gör jag även ett litet gästspel här på min egen, interimistiskt utlånade blogg.
Det tar emot lite, faktiskt. I en månad har jag hållit uppe och det har varit rätt skönt att inte behöva sitta och försöka transformera varenda liten udda upplevelse till slagkraftiga formuleringar. Men nu, medan mina agenter finkammar den kazakiska landsbygden på spår efter den bortsprungna Banjo-Verran känner jag mitt ansvar att ge textflödet lite konstgjord andning.

Ibland har det varit nära att jag sagt åt Verran att nu vill jag ha tillbaka min blogg så jag får skriva av mig den värsta frustrationen. Som i förra veckan exempelvis:

Jag satt helt fredligt på tunnelbanan och önskade inget annat än att inte  bli involverad i några pinsamma situationer när just det hände. Vagnen var full sånär som på en plats när tåget tuffade in på Zinkensdamms station. Den lediga platsen var mittemot mig, så jag fick naturligtvis skylla mig själv (precis som 125-årsfirande Gröna Lund alltid fått skylla sig själv att folk velat ha roligt på deras område och på så vis stört närboende som inte hade en aaaaaaning om att det fanns ett nöjesfält i närområdet och bara vill ha lite frid och ro......suck) när infödingen Solida Skallbenet stövlade på.
Solida Skallbenet ser ut som han låter, stor, bredaxlad, jeansjacka, rödbrusig, 50-55 år, tom blick, gympadojor (lite lik en typ jag träffade i toakön till The Doors en kväll som tyckte jag var "hårig och fin" faktiskt....nej, The Doors är inte en bögklubb....). Samtidigt steg en amerikansk småbarnsfar med logiskt medföljande småbarn (annars hade det varit svårt att avgöra att han var småbarnsfar, eller hur?) på via en annan av dörrarna. Den gode fadern manade på sin lille son, cirka 5, att sätta sig på den sista lediga platsen, och battingen tog sats. Det är ALLTID förtur för barn, åldringar och riktigt, riktigt snygga tjejer till sittplatserna! Så är det bara!
Precis när den lille nått fram till platsen kom dock Solida Skallbenet ångvältande, la sin vänstra ram på gossens axel, hävde undan honom utan en min och besatte själv platsen med en soppig duns!

Jag trodde inte mina ögon, och den gode fadern ställde sig också frågande till agerandet, men valde istället för konfrontation att förklara för den återvändande snopne gossen att "that old man probably was disabled or something and needed to sit". Fascinerande nog verkade Solida Skallbenet förstå så pass mycket engelska! Det är i ett sånt här läge som en konflikträdd Banjo-Herre vill öppna det där lilla hålet i rumtiden och vortexa iväg till landet Narnia. Eftersom denna flyktväg än en gång klickade (skandal!) satt jag istället kvar och insåg att jag plötsligt utsetts till Solida Skallbenets samtalspartner!
"Vilken jävla idiot!" muttrade SS och sökte bifall. "Stick hem till USA, för fan!"
Jag log, eftersom jag i mitt inre fick en vacker sinnebild hur jag förvandlades till Hulken och skapade ett Solida Skallbenet-format hål i tunnelbanetågets vägg. Samtidigt kokade jag naturligtvis inombords.

Fast det var intressant att se en hel tunnelbanevagn skruva obekvämt på sig på en gång.

Jag funderade på att erbjuda min plats till lillkillen, men då skulle den stackarn bli tvungen att sitta mittemot Solida resten av resan och det korset ville jag inte överlåta ens till min värste ovän att bära.