Dumpad

Nej nej, lugna och fina nu, det här är en tragedi med lyckligt slut. Ni kan läsa vidare utan risk.

Jag har en lång meritlista på genomlevda dumpningar. I början var det jag som utförde dem.
Jag minns speciellt en gång i femte klass när jag tog mod till mig och frågade Mia om hon ville gå på skoldiscot en fredag och det ville hon! Allt var ju ytterst romantiskt på den tiden, vi gick dit var för sig, pratade inte under hela kvällen, jag stod mest och hängde vid garderoben eftersom ingen annan av kompisarna var med, och när det till slut blev dags för tryckare (det spelades bara på slutet) så hade jag tröttnat och gått hem. En klockren mellanstadiedump. Dagen efter frågade Mia mig vart jag tagit vägen. Hon fick inget svar.
Mycket smidigt.

Någonstans vid 20-årsåldern svängde dock pendeln över.

Kommer ni ihåg flickan med linserna? Hon hade fullt sjå med att dumpa mig, eftersom jag vägrade förstå att båten seglat. Hon försökte säga det snällt öga mot öga, hon försökte säga det irriterat över telefon och till slut så insåg hon att hon var tvungen att säga det utförligt, länge och i smällkalla vintern utomhus för att det ordentligt skulle frysa fast i den trögförälskade Banjo-Pojken. Stackars tös, jag beslöt mig där och då för att inte utsätta mig eller någon annan för så segdragna dumpningar igen.

Mejram får betraktas som min första riktiga flickvän. Hon bodde i Kristianstad, jag bodde i Lund. Jag var på papperet blå, hon var ända in i hjärteroten röd som Lenins långkalsonger. Motsatser attraherar, men inte nödvändigtvis i längden. Någon vecka efter att högersidan vunnit valet 1991 dumpade hon mig via telefon med motiveringen att jag inkräktade på tiden hon ville tillbringa med sin handikappade lillasyster. Det kan tyckas hårt att hon gjorde det över telefon, men det fanns en orsak. SMS var inte uppfunnet ännu.
Jag kämpade inte emot, hon verkade ha bestämt sig så jag la på (efter att naturligtvis ha ljugit om att vi visst skulle fortsätta att vara vänner) och försökte supa mig full, men det gick inte så bra eftersom jag mitt i insåg hur patetiskt det var och slutade. Lite lullig blev jag i alla fall. På punsch, jag var inte gammal nog för whiskey....

Med Marimba som flickvän så fick man vänja sig vid att bli dumpad. Redan innan vi blev ihop så hade hon ju hunnit dumpa mig ett antal gånger (och jag henne en gång måste ju för rättvisans skull medges) men efter att vi slog våra påsar ihop så hann hon med att släppa bomben på mig inte mindre än tre gånger, den ena mer häpnadsväckande än den andra. Och den tredje gick inte av för hackor den heller!
Första gången var på Astrid Lindgrens dödsdag när hon kom upp till mitt kontor med lunchlåda. Det borde varit en lunchkorg egentligen, med tanke på budskapet som vidhäftade maten. Hon trodde inte det skulle funka, sa hon, och det lät ju så fantastiskt bestämt och oomkullrunkerligt så jag bara la mig på rygg och accepterade. Det var något sorgligt poetiskt över att kärlekssagan tog slut när Astrid dog.
Men hon kom tillbaka. (Inte Astrid utan Marimba.) I maj fick jag jobbet i Bryssel och när jag av någon anledning ringde och berättade det för Marimba tog hon mig till nåder igen, bara för att dumpa mig igen dagen innan jag åkte. Det skulle bli för jobbigt med avståndet, påstod hon, och det kunde jag faktiskt inte argumentera mot.
Kort efter det, vid ett Stockholmsbesök vid midsommar, lyckades vi bli ihop igen. Jag åkte upp till Stockholm, hon kom ner till Bryssel, allt verkade plötsligt jättebra.
Det var då den kom, den allra största smällen.
Jag åkte upp till Stockholm i november.  Egentligen skulle vi setts i Skåne, men eftersom något annat kommit i vägen så köpte jag en biljett Malmö-Stockholm med kort varsel. Två dagar innan hade jag talat med Marimba på telefon och hon såg fram emot att jag skulle komma. Det första som händer när jag stiger in i hennes lägenhet där jag planerat att bo i tre dagar var att hon....ja, just det; dumpar mig. Motivationen att kämpa emot det beslutet var inte på topp.

När så internet och nätdejtingen kom öppnades nya oändliga möjligheter till dumpningar. Jag har som ni vet provat de flesta. Men nu har plötsligt dumpningstekniken sjunkit tillbaks till mellanstadienivån, d v s man upphör helt enkelt att höra av sig.

På sitt föredrag förra torsdagen sa Kay Pollak att det finns en vanlig tanke som man inte får tänka: "Nu är det så bra så att nånting bara måste gå åt helvete!" Den tanken är så förbjuden så den kan jag naturligtvis inte låta bli att tänka.

När jag pratade med Mandolin igår började jag plötsligt känna vibbarna. Utan att gå in på detaljer vad det handlade om så kände jag plötsligt dumpen komma farande, men för första gången på mycket länge så tänkte jag "I helvete heller!" och började argumentera mot mer och mer. När jag i desperation utbrast att jag med förtvivlan kände att jag inte lyckades övertala henne avbröt hon mig:
"Du, vill du ha en upplysning?"
"Ja, upplys mig, snälla."
"Jag håller inte på att dumpa dig."

Jag är en svårt, svårt skadad man.
Tur att Mandolin är så pass förnuftig. Och förlåtande.
Rekordförsöket fortsätter i lagom takt.


Kommentarer
Postat av: Anonym

den där mandolin, vem det än är är en lyckans ost!

2008-03-02 @ 20:11:08
Postat av: Orne

Det är nog lämpligt att känna efter vibbar angående om Mandolin gillar att bli berättad om i bloggen.

*tipsar* :-)

2008-03-03 @ 18:57:26
Postat av: Anonym

P.S. Hjärtat höll faktiskt att glida upp mot halsgropen tack vara rudbriken. Puh...

2008-03-03 @ 18:58:45
Postat av: Banjo-Herren

Tack för tipset, Orne...
Jag tycker faktiskt jag berättar mer om mig än om henne, men till syvende och sist är det inget som du och jag ska diskutera i det här forumet.

2008-03-03 @ 19:57:30
Postat av: Anonym

med tanke på att banjo gör reklam för sin sida på ex antal ställen där hans riktiga namn finns med så skulle jag tro att mandolin redan hittat hit för länge sen....

Själv vill jag höra vem tusan det är faktiskt! jag har inte kunnat luska ut det alls ju:(

allt för lite info för det... är det en åtminståne en scrabblare eller? eller håller du på å lära upp henne i den ädla konsten? *muttrar*

2008-03-03 @ 21:11:14
Postat av: Banjo

1) Klart hon känner till bloggen, eftersom jag berättat för henne om den. Hur illa hade det annars sett ut?

2) Det är ingen gissningstävling.

2008-03-04 @ 08:30:29
Postat av: Orne

Jag hoppas mitt tips inte sågs som något messrande, det var mer menat som en skämtsam kommentar. Jag borde ha lagt till en blinkande smajli.

2008-03-04 @ 17:21:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0