Banjo-Herren

När telefonen ringde och displayen visade ett Malmö-nummer blev jag först nervös. Jag känner bara en person i Malmö.
Skulle jag nu välsignas med ännu en chans till evig tvåsamhet med det libanesiska avelsdjuret? Varför svarade jag, frågar jag mig i efterand.

"Banjo-Herren."
Tyst en stund. Sedan:
"Hej, det är Tora."
Oj, vilket försigkommet barn, tänkte jag. Inte bara hade hon lärt sig prata och bilda meningar, hon hade tydligen även lärt sig hur man åker till Malmö utan pappa (för honom hade jag inom hörhåll) och använda en telefon samt åtminstone 118 118. Och detta bara på fyra dagar! Vad stolta vi måste vara över lilla Tora.
Sedan insåg jag att hon inte sagt "Tora".
"Hej, Tova" sa jag till den femåriga flickan (hon kan inte ha varit mer) i andra änden av linjen, "jag tror du har ringt fel."
Tyst en stund igen. Sedan: "Ja."
Sen hade Tova pratat färdigt. Hon hade inte lärt sig att lägga på luren ännu, så jag hjälpte henne med det.

Sju minuter senare ringde Tova igen, men då var jag på väg ut i Stockholms gatuliv så jag märkte det inte. Hon hade dock talat in ett mycket välartikulerat meddelande på min telefonsvarare.
"Hej, föllåt, ja jåkade komma fel, det är Tova Gullsnuttegjen, 040-123456.....Tack fö meddelande!"
Kan man annat än smälta?

Tovas mamma har samma mobilnummer som jag, sånär som på en siffra. Hoppas hon fick tag i henne till slut.